Nya Zeeland  - "Kiwiland"

   

Nya Zeeland - "Kiwiland"

Grundfakta Nya Zeeland Landsfakta Startsida

Efter min sex veckor långa rundresa på Nord- och Sydön, då jag körde cirka 4 500 kilometer med hyrbil ( i vänstertrafik), åkte drygt 1 000 kilometer med lokala bussar och vandrade närmare 400 kilometer, kan jag konstatera att Nya Zeeland är ett mycket vackert land och är lätt att resa i. Här finns inga tropiska sjukdomar att vara rädd för eller giftiga ormar och överallt möter man vänliga människor.

Geologiskt är Nya Zeeland oerhört spännande. Här finns slocknade och aktiva vulkaner, geotermiska områden där man kan studera fenomen som kokande lera, svavelstinkande hetvattenkällor och gejsrar. Ingenstans i världen är jordskorpan så tunn som vid Rotorua.

Naturmässigt finns det många höjdpunkter på Nya Zeeland och flera av områdena är upptagna på UNESCO:s lista över Världsnatursarv. Vandringslederna är många, från korta och lättvandrade till ganska långa och krävande.

Några av de natursköna och geologiskt intressanta platser jag besökte var Tongariro National Park, Coromandelhalvön, Bay of Islands, de termiska områdena runt Rotorua och Wai-O-Tapu, Pancake Rocks, glaciärerna Franz Josef och Fox, Wamena Lake, naturen runt Queenstown, Glenorchy, Milford Sound, Mount Cook National Park, Mount Aspirin National Park osv.

Nya Zeeland är tyvärr ännu ett exempel på ett land som förstördes av den europeiska kolonialismen på 1800-talet; övergrepp på ursprungsbefolkningen, skövlade skogar, inplantering av djur- och växtarter som hotar den lokala faunan och floran mm.

Klicka på någon av nedanstående länkar om Du vill komma direkt till ett huvudavsnitt.

Allmänt om resan      
Nordön      
Auckland Bay of Islands Coromandel Rotorua
Turangi (Tongariro Nat. Park) Napier Wellington  
Sydön      
Kaikoura Christchurch Sydöns Västkust Queenstown
Milford Sound Wanaka Mount Cook Lake Tekapo

Allmänt om resan

Resväg till Nya Zeeland:

Flyg Göteborg - London - Hong Kong - Auckland

Resväg från Nya Zeeland:

Flyg Christchurch - Auckland - Los Angeles - London - Köpenhamn - Göteborg

Med dessa flygturer kom jag att göra mitt första varv runt jordklotet.

Boende:

Uteslutande på vandrarhem, ett billigt och trevligt sätt att bo om man tycker om att komma i kontakt med människor från hela världen. Kan dock vara lite stökigt ibland med folk som kommer sent och reser tidigt. De nyzeeländska vandrarhemmen har hyfsat bra standard.

Transporter:

Lokala bussar, hyrbilar och färja.

Bussförbindelserna är bra på Nya Zeeland. Det går att hyra bil billigt och färjeturen mellan Nord- och Sydön är mycket vackert.

Körde cirka 4 500 kilometer sammanlagt på Nord- och Sydön med mina hyrbilar och åkte drygt 1 000 kilometer med lokala bussar.

Reseupplägg:

Planerade resan med hjälp av guidebok från Lonely Planet. Jag försökte att få med så många av landets sevärdheter som möjligt utan att behöva åka kors och tvärs genom landet. Trots detta blev det mycket bil- och bussåkande tyckte jag. "Mycket slit för att komma till de utvalda platserna."

Jag valde att göra dagsvandringar på Nord- och Sydön istället för att välja att gå någon av "The Great Walks". På detta sätt fick jag tillfälle att vandra på flera olika platser runt om i landet.

Vandringsleder

Nya Zeeland har marknadsfört sig som ett "vandrarnas eldorado". Visst finns det många leder, från enkla och korta till de lite längre och tuffare "Great Walks", men jämfört med att vandra i Himalaya väger Nya Zeeland ganska lätt, enligt min uppfattning.

Lederna är i regel välpreparerade, ofta väldigt tillrättalagda, och fint markerade. Väljer man att vandra i skogsmiljöer får man finna sig i att vyerna oftast är begränsade och man har nästan en känsla av göra en "tunnelvandring". Vandringarna i bergsmiljöer bjuder naturligtvis på mäktiga vyer och betydligt tuffare vandringar.

Jag vandrade nästan 400 kilometer under mina sex veckor på Nya Zeeland.

Kostnader

Nya Zeeland är inte speciellt dyrt att resa i. Bensin och boende på vandrarhem är betydligt billigare än i Sverige. Restaurangpriserna nästan i paritet med de svenska, vissa asiatiska restauranger är dock betydligt billigare. Priserna på mat i butiker ungefär som i Sverige. Vill man ägna sig åt "actionaktiviteter" får man räkna med höga kostnader. Här passar man på att ta betalt! Ett bungyhopp kan kosta mer än SEK 1 000:- och som åskådare på världens högsta hopp får man betala nästan SEK 300:-! En glaciärvandring på Franz Josef, med cirka en och en halv timme på isen, kostar runt SEK 500:-. Vilket slutbelopp en resa på Nya Zeeland får styrs väldigt mycket av vilka aktiviteter man köper.

Till överst på sidan

Auckland

Auckland är med sina drygt en miljon invånare Nya Zeelands största stad. Här började min rundresa på Nya Zeeland.

Auckland är uppförd på vulkanisk grund. På flera platser finns lämningar efter maoriska pas, det vill säga inhägnade maoriska byar. De äldsta kan dateras tillbaka i minst 800 år. Det var den maoriska stammen Ngati Wha Tua som en gång dominerade det som nu omfattar Auckland. Stammen utmanades av andra stammar på 1600-talet och för att försvara sig byggde Ngati Wha Tua sina bosättningar på flera av Aucklands före detta vulkaner. När européerna kom hit på 1830-talet rapporterade de att området till stor del var övergivet av maorierna.

Auckland var under 25 år Nya Zeelands huvudstad innan man bestämde att Wellington skulle bli det. Administrativt består Auckland av fyra städer och tre distrikt som bildar storstaden Auckland. Staden utgör hemvist för cirka 30 % av landets invånare.

Jag hade bara knappt två dagar till förfogande att uppleva Auckland på grund av ett inställt flyg, men det räcker i stort sett till att besöka stadens sevärdheter. Auckland är inte någon speciellt spännande stad, men värd att besöka under ett par dagar.

Några av de intressantaste sevärdheterna är det 328 meter höga Skytower, Nya Zeelands högsta byggnad. I tornet finns en roterande restaurang och ett kasino. Vyerna från tornets utsiktsplats över Auckland är vid klart väder milsvida. Auckland War Memorial Museum, som jag besökte för att min planerade vandring till vulkanön Rangitoto inte kunde genomföras på grund av regn har en fin samling av maoriska föremål och ger dagligen två maoriska sång- och dansföreställningar. Här kan man också se modeller av den utrotade fågelarten moa, som var vanligt förekommande fram till 1500-talet. Historiska byggnader, från den tidiga europeiska bosättningen, finns på olika platser i staden till exempel längs K Street och i stadsdelen Parnell. Inom Aucklands stadsgräns finns hela 48 före detta vulkaner. En av de mera kända är One Tree Hill, som är 183 meter hög. På denna vulkantopp låg den största maoribyn vilket terrasserna vittnar om. Vyerna från One Tree Hill över Auckland är vackra. Victoria Park market är en trevlig marknadsplats i ett före detta industriområde som också kan vara värt ett besök. Och naturligtvis finns det trevliga restauranger och pubar i Auckland.

Till överst på sidan

Bay of Islands

Bay of Islands anses vara ett av Nya Zeelands vackraste områden och är berömt för sina fina sandstränder. I bukten finns mer än 150 öar, alla är dock inte bebodda.

I Bay of Islands, som döptes av den brittiske sjöfararen James Cook, slog sig de första brittiska bosättarna ned och området räknas därför som den "europeiska bosättningens vagga". I Waitangi skrevs fördraget med maorierna år 1846 som reglerar förhållandet mellan ursprungsbefolkningen och de nya bosättarna. Det gäller fortfarande. Här grundades Russell, som blev landets första huvudstad.

Min bas i Bay of Islands blev den lilla staden Paihia som man når enkelt med buss från Auckland. Paihia är regionens centra och grundades när den förste missionären, Henry Williams, slog sig ner här 1823.

Sevärdheterna i staden, i form av historiska byggnader, är få men kustmiljön är oerhört vacker och staden är en bra bas för utflykter eller båtresor i Bay of Islands och för vandringar.

Under de tre dagar jag hade Paihia som bas gjorde jag ett par fina kustvandringar och en skogsvandring. Under en av mina kustvandringar mötte jag en man som var gift med en kvinna från Jokkmokk! Han var läkare och talade till och med lite svenska!

En dag åkte jag med färjan till Russell, cirka 12 000 invånare, som under en kort period var landets första huvudstad. Här fanns ursprungligen en stor maoribosättning. Maorierna protesterade stark mot européernas bosättning, bland annat genom att ett flertal gånger hugga ner den flaggstång som britterna satte upp. Idag är Russell en fridfull plats med ett flertal gamla hus från 1800-talet. Här finns även landets första kyrka.

Jag tyckte om den fridfulla lilla staden med sina vackra byggnader från kolonialtiden och för den fina havsmiljön runt staden.

Det går att lägga upp en fin vandring från färjeläget via Maiki, Flaggstaff Hill, och Tapeka Point till Long Beach och tillbaka till Russell. Denna vandring bjuder på fina vyer ut över Bay of Islands och olika kustmiljöer.

Naturligtvis missade jag inte att besöka Waitangi där fördraget mellan britter och maorier skrevs. Huset finns kvar och ligger vackert nära havet.

Till överst på sidan

Coromandelhalvön

När jag kom tillbaka till Auckland efter mitt besök i Bay of Islands hämtade jag ut en hyrbil och började min bilresa på Nordön. Första målet blev Coromandelhalvön som man når bara efter några timmars bilresa från Auckland. I och med tillgång till bil ökar möjligheterna att besöka avlägsna platser, man blir oberoende av busstider och flexibiliteten ökar. Att köra bil i vänstertrafik anpassar man sig snabbt till. Lite bakvänt känns det dock att vänja sig vid att bilens reglage sitter tvärtemot jämfört med placeringen i svenska bilar. Jag tog ofta fel på blinkersspaken och vindrutetorkarspaken i början.

Första anhalten på Coromandelhalvön blev den lilla staden Thames, cirka 7 000 invånare, Coromandels största stad. Staden fick sitt uppsving i samband med guldruschen på 1800-talet och har behållit en del av sin gamla karaktär. Utefter huvudgatan finns många vackra trähus bevarade från denna period.

Vägen från Thames till Coromandel följer till största delen kustlinjen vilket gör den oerhört slingrande och långsam. Den bjuder i gengäld på oerhört fina kustmiljöer.

Staden Coromandel, cirka 1 700 invånare, är uppkallad efter ett skepp som var här på 1820-talet och hämtade en last kauristockar som skulle användas av flottan. År 1852 hittade man guld i regionen och staden växte snabbt. Som mest bodde det mer än 10 000 personer i Coromandel. Efter guldruschen sjönk invånarantalet snabbt och idag är Coromandel en liten sömning stad med en del fina gamla trähus längs huvudgatan.

Enligt legenden landsteg den polynesiske upptäcktsresanden Kupe på den plats där staden Whitianga nu ligger på 800-talet efter Kristus. Den brittiske sjöfararen James Cook ankrade i bukten utanför Whitianga år 1769.

Whitianga, cirka 3 500 invånare, är idag ett stort centra för havsfisketurer.

Det lilla samhället Opoutere blev min bas på Coromandelhalvön. Här ligger ett av de charmigaste vandrarhemmen jag bodde på under min resa på Nordön. Vandrarhemmet var delvis inrymt i en före detta kyrka.

Den största anledningen till att besöka Opuotere är den oerhört fina sandstranden och för det naturreservat där man kan få se den utrotningshotade nyzeeländska strandpiparen. Här är även den svarta strandskatan vanlig.

Coromandelhalvön bjuder på flera fina vandringsmiljöer. Själv gjorde jag en vacker bergsvandring i Kauaeranga Valley som ligger i Coromandel Forest Park, till den mäktiga bergskedjan "The Pinnacles" där det finns en övernattningsstuga för den som vill göra en flerdagars vandring i området.

I Whangamata gjorde jag en vandring till de vackra Wenthworth Falls, ett par fina vattenfall, innan jag körde vidare till Rotorua.

Till överst på sidan

Rotorua

Rotoruas första invånare var folkgruppen Te Arawa, som utgör ursprunget för dagens maoriska invånare. Staden har cirka 60 000 invånare och är en av Nya Zeelands mest kända turistdestinationer. Det finns en hel del intressant att uppleva i Rotorua för den som är intresserad av den maoriska kulturen. Här finns ett par återskapade maoribyar och här ges många maoriska sång- och dansföreställningar. Rotorua ligger vackert vid sjön med samma namn. Längs sjön går en fin promenadväg som bjuder på fina vyer över sjön och ett rikt fågelliv.

Turismen är hårt uppdriven i Rotorua och kan lätt upplevas som lite väl kommersiell.

Några av de sevärdheter jag besökte var den gamla anglikanska kyrkan som har ett glasfönster med Jesus avbildad i en maorisk dräkt. Han är placerad så att det ser ut som om han går på Lake Rotoruas vatten. Whakarewarewa är ett av stadens mest kända geotermiska områden. Inte någonstans i världen är jordskorpan så tunn som här. I "Whaka" kan man beskåda Nya Zeelands största gejser Pohutu som sprutar mer än 30 meter upp i luften. Bredvid Pohutu ligger den något mindre gejsern Prince of Whales Feathers. I "Whaka" kan man även beskåda kokande lerpölar och vackra kalkstensterrasser. I Whakarewarewa Forest finns en stor samling av kaliforniska redwoodträd, som nått imponerande storlek.

Lake Tikitapu (Blue lake) och Lake Rotokakahi (Green Lake) är två vackra sjöar som ligger cirka 11 kilometer söder om Rotorua på vägen till Lake Tarawera. Vid Lake Tarawera ligger vulkanen Tarawera som hade sitt senaste utbrott år 1886 då 153 människor omkom.

Naturligtvis hör ett besök på en maorisk sång- och dansföreställning till "måstena" när man är i Rotorua.

Vandringsmöjligheterna runt Rotorua är goda. Jag gjorde ett par fina vandringar i Whakarewarewa Forest och vid Lake Tikitapu (Blue Lake).

Turangi (Tongariro National Park), Wai-O-Tapu och Taupo

Från Rotorua gick färden vidare mot Turangi och Torangiro National Park. På vägen passade jag på att besöka det geotermiska området Wai-O-Tapu och staden Taupo som ligger vid Lake Taupo, Nya Zeelands största sjö.

Wai-O-Tapu, som betyder Heliga vatten på maorispråket, är ett spännande geotermiskt område med många sevärdheter. Den största är "gejsern" Lady Fox, som egentligen inte är någon gejser utan en liten underjordisk sjö med en stark ytspänning. Man får Lady Fox att spruta med hjälp av tvättmedel som man häller ner i ett hål i en kalkstenspelare. Tvättmedlet påverkar ytspänningen i sjön och tvingar upp vattnet genom pelaren så att det sprutar ända upp till tjugo meters höjd. Visst var det vackert, men jag tyckte det luktade "bondfångeri".

Det fanns betydligt mera intressanta naturfenomen att titta på i Wai-O-Tapu än Lady Knox, till exempel kratrar med kokande lera som hade så fantasifulla namn som "Djävulens bostad", "Infernokratern" och "Oväderskratern". I "Konstnärens palett" kunde man se stenar och mineraler i olika färger, "Champagne poolen" och "Opala poolen" är uppkallad efter vattnets färger, "Djävulens badkar" är en kratersjö med en mycket speciell färg på vattnet osv.

Till överst på sidan

Taupo

Staden Taupo, cirka 21 000 invånare, ligger vid Lake Taupo, Nya Zeelands största insjö. Taupo har profilerat sig som världens centra för forellfiske. Fiskarna fanns inte i sjön ursprungligen utan började planteras in i denna i slutet av 1800-talet. De trivdes så bra att de numera finns i stora mängder. Fisket drar till sig sportfiskare från hela världen. En annan av stadens attraktioner är Huka Falls, som ligger cirka 5 kilometer norr om staden. Huka Falls är med all sannolikhet Nya Zeelands mest kända och mest fotograferade vattenfall. Genom de mäktiga fallen strömmar cirka 250 000 liter vatten per sekund! Huka Falls är väl värt ett besök. Ytterligare en attraktion får man väl säga är det stora flygplan som snabbmatsrestaurangen McDonalds ställt upp utanför restaurangen.

Turangi (Torangiro National Park)

Den lilla staden Turangi blev min bas under tre dagar för planerade vandringar i Torangiro National Park, som är upptagen på UNESCO:s lista över Världsnaturarv. Mitt främsta mål var att göra vandringen Tongariro Crossing, en av Nya Zeelands finaste endagsvandringar. Vandringen ger fina vyer över de tre vulkanerna Tongariro, Ruapehu och Ngauruhoe.

Vädret var emellertid dåligt med snö, regn och stormvindar att ingen tilläts att göra vandringen på grund av den stora olycksrisken.

I väntan på bättre väder vid vulkanerna fick jag nöja mig med vandringar runt Turangi, runt sjön Rotopounamu och i ett skogsreservat norr om Turangi, mellan regnskurarna.

Naturligtvis sken solen från en närmast klarblå himmel den dagen jag var tvungen att köra från Turangi.

Napier

Napier, cirka 55 000 invånare, ligger i den vackra Hawkes Bay. Staden blev en av mina favoriter på Nordön. Innan européerna bosatte sig här beboddes trakten av maorier.

Napier planerades år 1854 och uppkallades efter den brittiske generalen Charles Napier. Staden blev snabbt ett kommersiellt centra i Hawkes Bay. Stora delar av Napier förstördes vid en fruktansvärd jordbävning 1931. Mer än 250 människor omkom i Napier och grannstaden Hastings, som också drabbades hårt. Återuppbyggnaden av staden började omedelbart och idag är Napier en stad full med vackra byggnader i Art Deco arkitektur, vilket gör den helt unik och lockar besökare från hela världen.

Jag tyckte om Napier för stadens vackra Art Deco byggnader och den trivsamma atmosfären.

I Napier råkade jag ut för resans enda missöde när jag övernattade på vandrarhemmet tillhörande organisationen YHA.

En ung nyzeeländare, som låg i samma rum som jag, hade druckit sig redlöst berusad och använt någon form av drog vilket gjorde att han kräktes ner sin säng och sängen under den han låg i. Vandrarhemsvärden kopplade in både ambulans och polis. Killen fick övernatta i en fyllecell och vi fick vänta tills rummet var rengjort innan vi kunde lägga oss för natten.

En annan stor upplevelse var vandringen längs stranden från Te Awanga till Cape Kidnappers där världens största häckande koloni av australiska havssulor finns. Vandringen är cirka 16 kilometer tur och retur. Man måste anpassa denna till tidvattnet för att man inte skall fastna på klipporna.

Besöket i havssulekolonin är en stor upplevelse eftersom fåglarna inte är rädda kan man komma nära dem och studera deras beteende. Den australiska havssulan har samma beteende som sina sydamerikanska släktingar, den blåfotade, rödfotade och maskerade havssulan, med danser och olika kärleksbetygelser. Det är underbart att titta på fåglarna! Många ungar hade kläckts vid mitt besök och jag fick också tillfälle att studera matningsproceduren när ungarna sticker in hela huvudet i föräldrarnas mun och de kräks upp maten åt dem.

Till överst på sidan

Wellington

Wellington, cirka 423 000 invånare, är Nya Zeelands trivsamma huvudstad, med vackert läge vid havet.

Enligt legenden upptäcktes området där staden nu ligger av den maoriske upptäcktsresanden Kupe. De första européerna kom hit år 1840. Den ursprungliga tanken var att bygga två städer kring hamnområdet men maorierna nekade till att de sålt landområdet Poneke (Port Nicholson) till européerna och därför strandade byggnadsplanerna. År 1855 förstördes delar av den dåvarande staden av en jordbävning vilket också förändrade utbyggnaden. År 1865 flyttade nyzeeländska regeringen till Wellington från Auckland och sedan dess är staden landets huvudstad.

Jag var i Wellington under tre dagar och hann uppleva lite av stadens charm; den vackra hamnpromenaden där det numera finns flera trevliga  uteserveringar och det intensiva affärslivet på Lambton Quay, Cuba Street och Courtenay Place. Jag promenerade runt bland de gamla engelska husen på gatorna vid foten av Mount Victoria och jag tittade på sevärdheter som The Beehive och The Old Parliament house, det gamla parlamentshuset, Världens största trähus hittar man bland regeringsbyggnaderna, och Old St Paul´s Cathedral, byggdes mellan åren 1863 och 1864, är en vacker kyrka helt i trä. Naturligtvis missade jag inte ett besök på museet Te Papa, landets finaste museum, med fina samlingar av maoriska föremål och objekt från öar i Stilla Havet.

En dag avsatte jag till en fin och lätt kustvandring.

Med en stadsbuss, linje 1, åkte jag från Courtenay Place till Island Bay. Där gick jag till Owhiro Bay och in på den vandringsled som kallas för Red Rocks Coastal Walk. Man går på en grusväg, trafikerad av enstaka fyrhjulsdrivna bilar, längs kusten och ser märkliga klippformationer.

Från Wellington åkte jag med färjan till Picton på Sydön. En blåsig men mycket vacker båtresa. Från Picton åkte jag vidare till Kaikoura med lokalbuss.

Kaikoura

Första riktiga stoppet på Sydön blev den lilla staden Kaikoura med knappt 4 000 invånare. Maorierna bodde här långt innan européerna bosatte sig här. Lämningar efter minst 14 maoribyar har påträffats. Utgrävningar visar att "moajägare" levde här redan för ettusen år sedan. Nära Fyffe House har man hittat resterna efter det största kända moaägget, 178 mm i diameter. Den förste europén, valfångaren Robert Fyffe, bosatte sig i Kaikoura år 1842. Hans ankomst blev grunden till det valfångarcentra som etablerades här. Man fångade val mellan åren 1843 och 1922. Numera kommer turister från hela världen till Kaikoura för att skåda val. I havet utanför Kaikoura finns god tillgång till mat och djupa sprickor som valarna trivs i och här finns goda chanser att se, bland annat kaskeloter, späckhuggare och olika delfinarter.

Jag valde att besöka Kaikoura just för att åka med på en valsafari. Att få se kaskeloter har länge varit en dröm, gärna späckhuggare och delfiner också.

Dagen jag skulle åka på valsafari var blåsig, men det var uppehållsväder. Jag visste från personer som varit på valsafarin och från arrangörens hemsida att de inte chansade när det gällde vädret. Under promenaden till kontoret funderade jag naturligtvis om jag skulle komma iväg, eller inte.

Med knappast möjliga marginal, med hänsyn till blåsten, fick vi besked om att turen skulle bli av.

Visst blev det en blåsig tur till havs. Båten krängde, många blev sjösjuka och kräktes. Vågorna gjorde det svårt att se eventuella valar. På båten fanns en sonar som kunde avlyssna valarnas signaler och efter en stunds letande fick vi se den första kaskeloten komma upp till ytan för att andas. Det var en mäktig syn. Utandningsluften kom stötvis och bildade höga  vattenkaskader. Kaskelotens stora, blöta kropp guppade i kapp med vågorna. Plötsligt gjorde den sig beredd att dyka. Den krökte rygg och försvann sakta ned i vattnet. Det sista man såg av valen var den mäktiga stjärtfenan. Nu kunde valen stanna upp till fyrtiofem minuter under vattnet varför vår kapten gav sig iväg för att leta upp ytterligare en kaskelot, om det fanns någon i vattnet i närheten av oss.

Det tog en stund att spåra nästa kaskelot, som precis var i slutfasen av sin andningsperiod när vi kom fram till den. Där låg den, lika mäktig som den första vi sett. Utandningsluften kom stötvis, kroppen som gungade i kapp med vågorna. När den krökte rygg förstod vi att den skulle dyka  och stanna under vattnet en lång stund. Kaskeloten försvann ljudlöst ner i vattnet med stjärtfenan som sista synliga del.

Tyvärr fick vi inte stanna ute till havs längre eftersom vindarna ökat. På väg in till bryggan mötte vi ytterligare en båt med valskådare på väg ut till havs. Jag höll tummarna för att också de skulle få möta de mäktiga kaskeloterna.

Våra turer var de enda som genomfördes den dagen. Vinden ökade ytterligare vilket gjorde det omöjligt att genomföra flera. Gissa om jag skänkte tankar till en högre makt som gjort det möjligt för mig att få se de mäktiga valarna!

Hela förmiddagen nästa dag vräkte regnet ned i Kaikoura vilket gjorde det omöjligt att vistas utomhus.

Vid lunchtid slutade det att regna varför jag drog på mig vandringskängorna och gick till sälkolonin söder om samhället, en bit bortom Fyffes hus. Här låg ett tiotal pälssälar på klipporna och sov. Fram med kameran. Fick fina bilder på de vackra djuren som inte brydde sig nämnvärt om oss nyfikna turister. Bara när vi kom för nära och störde deras sömn röt de åt oss för att markera att de ville vara i fred.

Eftersom molntäcket sakta sprack upp fortsatte jag min vandring. Jag gick nu in på Clifftop Walk, en led som följer kusten från sälkolonin till South Bay. Leden ger fina vyer över havet och Kaikoura.

Avresedagen sken solen från en klarblå himmel och visade de vackra, snöklädda bergen som omgav Kaikoura. Jag var inte speciellt glad över att behöva stiga på bussen som skulle ta mig till Christchurch. Det hade varit härligare med en lång vandring!

Till överst på sidan

Christchurch

Det blev en fin bussresa från Kaikoura till Christchurch, som till stor del gick längs Sydöns östkust.

Christchurch är Sydöns största stad, och landets tredje största urbana region, med cirka 364 000 invånare. Staden anses vara den mest brittiska av samtliga Nya Zeelands städer och kallas ofta för "The Garden City" för sina många parker och grönområden.

Regionen beboddes av moajägare redan på 1250-talet. Maoriernas muntliga historia säger att regionen beboddes redan på 1 000-talet. På 1500-talet lämnade maoristammen Waitaha sina bosättningar på Nordön och bosatte sig i Christchurch-regionen.

De första européerna kom på 1840-talet, men bosättningarna tog inte riktig fart förrän de första 792 Caterbury-pilgrimerna landsteg i Lyttleton Harbour, Christchurchs hamnstad. Under de kommande femtio åren byggde de nya bosättarna den stora katedralen, ett flertal skolor och ett universitet.

Idag är Christchurch en livlig stad byggd med starkt brittisk prägel.

Jag var i Christchurch under två dagar före min stora rundresa med bil på Sydön och två dagar efter att jag kommit tillbaka. Jag tyckte om Christchurch, men tyckte nog att den var lite tråkig och präktig. Två dagar räcker mer än väl att titta på stadens sevärdheter. Har man flera dagar till förfogande i regionen kan man besöka den gamla staden Akaroa eller vandra i bergen runt Lyttleton.

Det finns några sevärdheter i Christchurch. Stadens hjärtpunkt är Cathedral Square, som domineras av den stora katedralen invigd 1881. På torget förekommer ofta framföranden av olika privata artister. En av dem är en man som kallar sig för "The Wizzard". När jag lyssnade på honom hade han ett långt utlägg om hur förtryckta män numera är. I katedralen kan man få uppleva vackra konserter. Jag hade turen att få lyssna på en fin föreställning med koraler. Botaniska trädgården skänker lugn och ro medan man njuter av blommor och växter. Rosenodlingen är superb. Canterbury Museum på Rolleston Ave., i anslutning till Botaniska Trädgården, har en intressant återskapad sekelskiftesmiljö och fin utställning om forskning på Antarktis. Promenadvägen längs floden Avon bjuder på en avkopplande miljö med båtar som sakta stakas fram på floden av män eller kvinnor i stråhattar.

Min sista hela dag i Christcurch-regionen tillbringade jag i bergen runt Lyttleton.

Med en lokalbuss åkte jag till Christchurch Gondola, inte för att åka med linbanan utan för att vandra en del av den långa Crater Rim Walk, som följer kanten på en numera slocknad vulkan. Från leden har man fina vyer över Lyttelton och in över Christchurch.

Börjar man sin vandring vid Christchurch Gondola kan man följa Bridle Path upp till kraterranden. Därifrån kan man lägga upp sin vandring som man själv vill. Bridle Path är den väg som de första europeiska invandrarna gick för att komma till sin nya hemvist Christchurch. Den är ganska brant och relativt tung att gå.

Efter att jag vandrat Bridle Path upp till kraterranden gick jag söderut på Crater Rim Walk i en dryg timme. Sedan vände jag och gick tillbaka på den asfalterade vägen till linbanan och vidare in på två andra vandringsleder som går till Lyttleton. I Lyttleton passade jag på att äta lunch och gick sedan åter in på Bridle Path tillbaka till linbanestationen, vilket blev en fin dagsvandring.

Efter att jag hämtat ut min hyrbil på morgonen den tredje dagen i Christchurch lämnade jag staden med kylaren pekande mot Sydöns västkust och glaciärerna.

Till överst på sidan

Glaciärerna och andra platser på Sydöns västkust

I Christchurch hämtade jag ut en ny hyrbil. med tillgång till denna ökade min flexibilitet och med den skulle jag nu göra en lång rundresa på Sydön.

Första anhalten på västra sidan av Sydön skulle bli Greymouth. För att komma dit valde jag att köra vägen via Arthur´s Pass, vilket skulle ge mig tillfälle att göra en kortare vandring i Arthur´s Pass National Park. Jag valde att köra till passet via Darfield och Springfield.

Solen sken från en klarblå himmel när jag rullade ut från hyrbilsföretaget i Christchurch. Redan i Springfield hade jag otroligt vackra vyer över de snöklädda Southern Alps. Idag visade sig Nya Zeeland från sin vackraste sida!

Arthur´s Pass

Passövergången, som numera kallas för Arthur´s Pass (924 möh), användes av nomadiserande maorier under lång tid för att komma till Sydöns västkust. Britten Arthur Dobson upptäckte passet år 1864 under guldruschen glada dagar på västkusten när pressen var enormt för ett vägbygge genom Southern Alps till Christchurch. Redan år 1866 gick de första hästdragna vagnarna över passet. Några år senare krävde kol- och timmerhandlare att det skulle byggas en järnväg. Den stod färdig 1923 och är idag en av världens mest spektakulära järnvägslinjer. En resa på Tranz Alpine bjuder på fantastiska bergsvyer, om vädret är vackert. Det lilla samhället Arthur´s Pass har cirka 50 invånare.

Eftersom jag hade tillgång till bil kunde jag ofta stanna och njuta av vyerna över de snöklädda bergen i Southern Alps. I samband med lunchuppehållet passade jag på att vandra upp till det spektakulära vattenfallet Devils Punch Bowl.

Pancake Rocks, Punakaiki

Nästa stora sevärdhet efter Arthur´s Pass var Pancake Rocks som ligger en knapp timmes bilväg norr om Greymouth.

Pancake Rocks är en samling märkliga klippformationer. Från stora vägen går en välpreparerad promenadväg som ger fina vyer över klipporna och utöver havet. I samband med att tidvattnet kommer in mot land pressas det genom ett stort hål i klipporna och får det att spruta högt upp i luften. Klipporna är mäktiga och väl värda ett besök.

Efter övernattningen i YHA:s trevliga vandrarhem i Greymouth körde jag söderut på Sydön, till Franz Josef Glacier och Fox Glacier, som är Nya Zeelands två mest kända glaciärer. Båda är lätta att nå och ligger inte långt från varandra.

Franz Josef Glacier

Den lilla staden Franz Josef har ett intensivt turistliv tack vare närheten till glaciären med samma namn. Hit kommer turister i stora skaror för att följa med på en arrangerad vandringstur upp på glaciären. Man får vistas cirka en och en halv timme på isen. För detta begärde man hutlösa SEK 500:-!

Många besökare nöjer sig dock med att vandra från parkeringsplatsen till foten av den mäktiga glaciären, vilket jag gjorde. Man skall definitivt inte ge sig ut på glaciären på egen hand eftersom sprickor i isen gör det farligt att gå här.

Glaciären utforskades av österrikaren Julius Haast år 1865 som döpte glaciären efter den dåvarande österrikiske kejsaren. Från att ständigt ha dragit sig tillbaka sedan upptäckten 1865 började glaciären att växa med 70 cm per dag från 1985.

Jag passade även på att göra en dagsvandring på leden som går från staden till glaciären. Vandringen går genom vacker urskog, men vyerna är få.

Fox Glacier

Fox glaciären ligger en dryg halvtimmes bilkörning från Franz Josef. Vägen dit bjuder på fina bergsvyer en klar dag.

Precis som Franz Josef har Fox glacier vuxit sedan 1985 med i genomsnitt 40 cm per dag. Glaciären uppkallades efter den nyzeeländske premiärministern Sir William Fox som besökte denna år 1872.

Även här vandrar man från parkeringsplatsen till glaciärens fot och har fina vyer över den under vandringen.

Besöker man Fox Glacier skall man inte missa att vandra leden runt Lake Matheson som vid klart väder bjuder på en av Nya Zeelands mest berömda panoraman, när The South Alps speglar sig i sjöns vatten. Man skall komma hit tidigt på morgonen då luften är som klarast för att få de bästa vyerna. Jag kom hit cirka 08.45 och då var bergstopparna redan nästan helt insvepta i moln. Nästa dag vräkte regnet ned varför jag inte fick någon ny chans att se bergen spegla sig i sjön. Så är det tyvärr ofta på Nya Zeeland...

Vägen mellan Fox Glacier och Haast, cirka 120 kilometer, går till största delen genom skog varför man bara ser havet skymta några få gånger trots att man hela tiden kör ganska nära kusten. Det kan vara värt att göra ett kort stopp i det lilla samhället Haast för att fika på vägen till Queenstown.

Ganska snart efter att man kört ut ur Haast förändras naturen. Man börjar åter se snöklädda berg och vägen börjar stiga upp mot Haast passet. Denna passage har inte funnits längre än sedan år 1965. Vyerna över de snöklädda bergen som ligger i Mount Aspiring National Park är fantastiska. Ju närmare man kommer staden Wanaka, 145 kilometer söder om Haast, desto vackrare blir vyerna.

 Till överst på sidan

Queenstown

Queenstown, cirka 9 250 invånare, kallas ofta för "juvelen i Nya Zeelands krona". Staden är en av de största turistområdena i landet. Varje år kommer mer än 1 300 000 turister till Queenstown! Anledningen till det är naturligtvis stadens natursköna läge vid Lake Wakatipu med bergskedjan "The Remarkables" som fond. Och naturligtvis kommer många hit för häftiga upplevelser som bungyjump, skydiving, paragliding och att åka monsterbåtar på floder som Shotover River. Till följd av den enorma turistströmmen finns det massvis med restauranger, barer och uteserveringar.

De första europeiska bosättarna kom hit år 1860. Maorier hade bott här sedan länge, men trängdes tillbaka av de nya bosättarna. De första européerna  var fårfarmare och jordbrukare. Stadens utveckling förändrades dramatiskt när man hittade guld i Shotover River år 1862. Ryktet spred sig snabbt om flodens höga guldhalt och tusentals guldletare sökte sig hit. Shotover River hade näst efter Klondike River i Kanada den högsta guldhalten någonsin. Som mest vaskade man fram nästan 58 kilo guld på en dag! I början av 1900-talet sinade guldfyndigheterna och staden tappade snabbt i befolkning. Idag kommer "guldet" från den blomstrande turistnäringen.

Jag tillbringade tre dagar i Queenstown och i dess omgivningar. Naturligtvis bekantade jag mig med staden och dess folkliv. Men den stora behållningen var vandringarna jag gjorde.

På vägen till Queenstown från västkusten stannade jag till vid Kawarau Bridge och tittade på ett antal bungyhopp. Intressant och spännande! Här är det gratis att vara åskådare och hoppen var "billiga", bara cirka SEK 750:- för ett hopp för vuxna! Det var vid denna bro de första bungyhoppen gjordes och därmed räknas den som "bungyns vagga".

En förmiddag besökte jag den forna guldgrävarstaden Arrowton. Här finns fint renoverade fastigheter från slutet av 1800-talet. Tyvärr så regnade denna upplevelse delvis bort.

De vandringar jag gjorde, i och runt Queenstown, var följande.

En halvdagsvandring längs Lake Wakatipu till Frankton. Ganska fin, men för nära staden och biltrafik. Såg den som nödlösning för att rädda tillvaron när Arrowtown hade regnat bort.

En dag delade jag mina vandringsupplevelser mellan vandringarna Fernhill Trail, Twelve Mile Delta to Bobs Cave (tur och retur) samt en drygt två timmar lång vandring i Glenorchy. Solen sken hela denna dag varför jag fick fina vandringsupplevelser. Naturen var sagolikt vacker, speciellt i Glenorchy.

Vägen mellan Queenstown och Glenorchy bjuder på fantastiska vyer över snöklädda berg. Runt Glenorchy har delar av "Sagan om ringen"-filmerna spelats in.

Vägen från Queenstown mot Milford Sound kantas till en början av vilda berg och följer Lake Wakatipus strandlinje ända ner till Kingston. Därefter tar ett fertilt landskap med jordbruk och stora betesängar vid. På dem betar gigantiska fårhjordar. Jordbrukslandskapet sträcker sig ända ner till Te Anau. Strax norr om Te Anau tar ett otroligt naturskönt område med sjöar och snöklädda berg vid som sträcker sig ända fram till Milford Sound. Detta var en av de absolut vackraste regionerna jag besökte under min resa.

Vyerna över Lake Te Anau med de snöklädda bergen i bakgrunden, de gigantiska lupinfälten och de vilda, snöklädda bergen som kantar den slingrande vägen mot Milford Sound är bland det vackraste man kan uppleva när solen skiner.

Till överst på sidan

Milford Sound

Milford Sound, som ligger i Fiordland National Park, skulpterades enligt en maorisk legend av deras gudomlighet Tu Te Raki varför platsen är helig för maorierna. Författaren Mark Twain ansåg att Milford Sound var världens åttonde underverk.

Här är vackert, otroligt vackert. Både när det regnar eller när solen skiner. Naturupplevelserna är helt olika beroende på väderleken, men det är alltid förtrollande vackert. Regnrisken är mycket stor eftersom Milford Sound är världens näst nederbördsrikaste plats med över 8 000 mm regn per år! Bergssluttningarna är frodigt gröna av mossor, ormbunkar, träd och buskar. Det myckna regnandet gör att vattenfallen, som störtar sig ned i fjorden från de branta bergen alltid är kraftiga, brusande och vackra. I fjorden kan man se pingviner, pälssälar och ibland späckhuggare.

Ett besök i Milford Sound är ett måste om man kommer till Nya Zeeland.

Jag stannade här ankomstdagen och ytterligare två hela dagar innan jag körde tillbaka norrut på Sydön. En dag hade jag avsatt till vandring.

Jag åkte iväg tidigt på morgonen till startplatsen för Mount Tutoko trail. Mount Tutoko är ett 2 746 meter högt berg. Leden gick först genom tät urskog för att sedan komma in i dalgången mot berget och skulle enligt ledbeskrivningen ta mellan 5-6 timmar att gå. Leden beskrevs som besvärlig på grund av mycket ojämnt underlag och hal vid regn. Urskogen var vacker, men vyerna få genom denna. Endast på några få ställen skymtade höga snöklädda bergstoppar fram mellan träden. Jag hade gått i lite drygt två och en halv timme när det började regna. Det fanns tyvärr inget annat att göra än att vända och gå tillbaka till bilen. Genomblöt och frusen kom jag tillbaka till parkeringen efter cirka fyra timmars vandring. Nu hade jag fått smaka på Milford Sounds berömda regn! Resten av dagen tillbringade jag på vandrarhemmet Milford Sound Lodge.

Även påföljande dag regnade det, vilket jag inte var speciellt glad över för denna dag skulle jag följa med på en båttur ut i fjorden. Jag hade låtit mig övertygas om att den största naturupplevelsen var att köpa en övernattningstur med Mildford Wanderer. Turen skulle enligt beskrivningen innehålla oförglömliga naturupplevelser och en av höjdpunkterna var själva övernattningen på båten. Priset för turen ligger på dryga SEK 1 000:-!

Klockan 16.30 lade vi ut från piren och körde ut i fjorden. Närmast samhället domineras vyn av Mitre Peak, som med sina 1 692 meter är ett av världens högsta berg som reser sig direkt ur havet. Sitt namn har berget fått av att det liknar en mitra.

Efter en knapp timmes färd bland branta berg och vattenfall, där vi gått intill några av dem, var vi ute på öppet vatten. Nu låg hela Tasmanhavet framför oss. Båten vände om och vi gick in i en bukt där vi skulle få vara med om en oförglömlig naturupplevelse, en cirka 30 minuters kajaktur! Jag ville hellre gå iland och vandra men fick inte detta då det fanns risk att jag kunde ramla och bryta benen enligt en besättningsman. Ett flertal av ungdomarna, många japaner och kineser, var rädda för att ge sig iväg ut i båtarna. Det var mest ungdomar med på denna tur. Jag var båtens äldste med mina lite drygt sextio år.

Vid 19-tiden serverades middag; soppa, grillat lamm och glass. Mycket gott. Sedan plockades det fram sällskapsspel som det spelades på fram till midnatt! Det var inget festande på båten varför det blev en lugn natt.

Den "oförglömliga" övernattningen ägde rum i en vik några hundra meter från piren där vi lagt ut!

Jag var uppe tidigt för att se solen gå upp över bergen och fjorden och hade turen att få uppleva detta. Det var mycket vackert att se solens strålar svepa fram över bergstopparna. Efter frukosten gick vi åter ut mot det öppna havet. Vi vände på samma plats som dagen innan och seglade därefter tillbaka till piren. Vid 09.30-tiden lade vi till och därmed var övernattningsturen över.

Båtturen på Milford Sound är oerhört vacker, men man kan absolut hoppa över övernattningsturen. Den ger inget mervärde jämfört med dagsturerna och man sparar dessutom en massa pengar.

Milford Sound är mycket vackert, men aningen överreklamerat tycker jag. Fjordarna i Norge är minst lika, eller mera, imponerande, vackrare och mycket längre. Men visst var vistelsen i Milford Sound en mycket fin naturupplevelse!

Den soliga morgonen övergick i grått och trist väder och efter ett tag började det åter regna varför jag knappt såg något av de vackra snöklädda bergen längs den alpina vägen till Te Anaua.

Till överst på sidan

Wanaka

I Wanaka sken solen när jag kom dit på sena eftermiddagen från Milford Sound. Bergen på andra sidan Lake Wanaka var vackert solbelysta och utlöste vandringsimpulser, men fick vänta till kommande dagar.

Wanaka är en trevligt liten stad med vackert läge vid Lake Wanaka. Staden har cirka 3 500 invånare och är ett populärt turistmål. Jag stannade till i Wanaka på vägen till Milford Sound för att äta lunch så jag hade hunnit bekanta mig med stadens centrala del tidigare. Wanaka är porten till Mount Aspiring National Park.

Mina två dagar i Wanaka skulle jag använda till vandringar.

Ena dagen vandrade jag området runt Diamond Lake som bjöd på fina vyer över Lake Wanaka med staden långt i fjärran, The Southern Alps och in mot Mount Aspiring National Park. Detta var en lätt vandring men gav fint utbyte på grund av de vackra vyerna.

Andra dagen valde jag att köra in i Mount Aspiring National Park för att vandra. Vägen in i nationalparken är inte den bästa tänkbara, cirka 25 kilometer av den är grusväg, full med får och en bit innan man kommer till parkeringsplatsen vid Matukituki Valley finns flera ställen där man måste köra genom bäckar eller små floder med bilen. Man får bitvis köra mycket försiktigt, om man inte har en fyrhjulsdriven bil!

I Mount Aspiring finns många fina vandringsleder, både korta och längre krävande.

Första vandringspasset, på någon timme, tog jag vid hängbron innan Matukituki Valley eftersom jag inte visste om det skulle gå att köra min tvåhjulsdrivna bil genom vattnet. Efter att ha pratat med några bilförare, som jag mötte när jag vandrade längs Matukituki River, blev jag övertygad om att det skulle gå bra att köra vidare med min bil varför jag vände jag om och gick tillbaka till bilen.

Vandringen längs floden var fin och lätt, och bjöd på underbara vyer över de snöklädda bergen med Mount Aspiring, 3 027 möh, som högsta topp.

När jag parkerat bilen på nytt bestämde jag mig för att gå leden till Rob Roy glaciären, 3-4 timmar tur och retur. Från Raspberry Creek, med fina vyer över Mount Aspiring, följer man Rob Roy floden till foten av den stora glaciären. Leden lutar uppför hela vägen mot glaciären men är inte speciellt tung att gå. Tyvärr begränsas vyerna ganska ofta av den täta skogen. Den glesnar först när man kommer upp mot glaciären.

Att leden är populär bland vandrare syntes när jag kom fram till utsiktsplatsen över glaciären. Här satt ett tjugotal vandrare och fotograferade eller fikade. Kea, världens enda bergspapegoja, kom nyfiket fram för att tigga mat. Tyvärr matade en grupp turister fåglarna trots att de bara satt 3-4 meter från skyltarna som uppmanade folk att inte ge papegojorna någonting att äta eftersom det påverkade deras naturliga matvanor! Glaciären var oerhört mäktig och ibland kunde man höra dånet från en lavin.

Från Wanaka gick färden vidare till Mount Cook, Nya Zeelands högsta berg. Där skulle jag ut på nya vandringar.

Till överst på sidan

Mount Cook

Vägen från Wanaka över Lindis Pass, Omarama och Twizel till Mount Cook bjöd på många vackra naturupplevelser. Ju närmare Mount Cook-regionen jag kom desto mäktigare blev bergen. Jag stannade flera gånger utmed vägen för att ta till mig naturskönheten.

Mount Cook National Park finns med på UNESCO:s lista över världsnaturarv. Nationalparken är 700 kvadratkilometer stor och mer än en tredjedel av ytan är permanent täckt med snö och glaciärer. Av Nya Zeelands 27 berg högre än 3050 meter finns 22 i Mount Cook National Park. Berget Mount Cook, eller som maorierna kallar det Aoraki, är landets högsta berg, 3 755 meter högt.

Några av resans sista dagar tillbringade jag bland dessa spektakulära berg.

En dag lade jag på vandringar i Hooker Valley, som bjöd på fantastiska vyer över Mount Cook, Mount Sefton och andra mäktiga berg.

Jag hade åter tur med vädret denna dag varför jag kunde uppleva solbelysta berg under en stor del av vandringen. I dalen blommade Mount Cook Lilly, en ranunkelväxt, som är regionens karaktärsväxt. Vid foten av Mount Cook ligger en glaciärsjö som berget speglar sig i. Jag satt länge på en sten med sjön och spegelbilden av Mount Cook framför mig och bara njöt! Av och till kunde jag höra laviner lösa ut. Tänk så vacker vår jord är!

En dag, tyvärr molnig med regnskurar, vandrade jag i Tasman Valley för att se vyerna över Tasman Glacier och Terminal Lake med sina isberg.  Vandringen är lätt och man har fina vyer över de omkringliggande bergen. Dalgången är mycket stenigt, som det brukar vara när man vistas nära en glaciär.

Jag började med att vandra till The Blue Lakes, som inte längre var speciellt blå utan fyllda med växter. Sjöarnas färg påverkades säkert av det mulna vädret. Enligt informationsskylten var sjöarna inte längre så blå som de en gång varit.

Vandringen från The Blue Lakes gick vidare på den steniga stigen mot glaciären. Vid Glacier Viewpoint fick jag den första vackra vyn över glaciären, som hade varit ännu vackrare om det varit solsken. Terminal Lake såg på långt håll ut som en grå massa.

Ju närmare Tasman Glacier jag kom desto mer imponerande blev vyerna, väster om den syntes Mount Cook. Jag började även se isbergen i Terminal Lake, som ligger framför glaciären. De var inte så många och inte heller så stora och levde absolut inte upp till den beskrivning man får. Men berg och glaciärer är alltid vackra och imponerande oavsett var i världen de ligger.

Efter cirka tre timmars vandring började det regna varför jag vände tillbaka till bilen och därmed var dagens vandring tyvärr avslutad.

Till överst på sidan

Lake Tekapo

Lake Tekapo blev sista anhalten innan det var dags att köra tillbaka till Christchurch för att returnera min hyrbil och börja förbereda hemresan.

Lake Tekapo är ett litet samhälle med cirka 300 invånare vackert beläget vid Lake Tekapos södra del. Sjön har en vackert turkos färg som kommer från att finmalda partiklar från berget blandas med glaciärvatten. Detta syns speciellt tydligt vid solsken. Vyerna över sjön från samhället med snöklädda berg i fjärran är sagolikt vackra.

Lake Tekapos största sevärdhet är den lilla stenkyrkan "Church of the Good Shepherd", byggd 1935, som ligger nära sjön. Inne i kyrkan finns ett stort panoramafönster bakom altaret som bjuder på fina vyer över sjön och de omkringliggande bergen. Det är säkert lätt att förföras av dessa vyer under en predikan. Gud må förlåta! Jag åkte till kyrkan på juldagens kväll för att vara med på julmässan och på så sätt uppleva lite julstämning.

Nära kyrkan finns en staty på en collie som uppfördes för att hedra fårhundarna som en gång hjälpte till att bygga upp Mackenzie Country.

Jag hann också med att göra en fin vandring, efter att regnet upphört, på leden som löper utefter Lake Tekapos västra strandlinje. Vacker och lättvandrad.

På Annandag Jul vände jag kylaren mot Christchurch och därmed gick min rundresa på Nya Zeeland in i sitt slutskede. En sex veckor lång rundresa som bjudit på många fina naturupplevelser i ett annars ganska så tråkigt och lite präktigt, land.

Visst är Nya Zeeland vackert, fantastiskt och värt ett besök, men det finns andra länder på närmare håll som är minst lika vackra, kanske till och med i viss mån vackrare; Norge, Schweiz eller Österrike. 

Det finns många intressanta, fascinerande och spännande platser på vår jord. Läs om några av dessa på min hemsida. 

Till överst på sidan


Uppdaterad 2012-04-04
www.stalvik.com

734 besökare sedan 100111
(1 265 besökare 070103 - 100110)