Ecuador - "Världens Mitt"


Ecuador - "Världens Mitt"

Grundfakta Ecuador Landsfakta Ecuador Startsida

Klicka på någon av dessa länkar om Du vill komma direkt till ett huvudavsnitt.

Quito

Banos

Puyo

Amazonas

Cuenca

Riobamba

Stilla Havet

Otavalo

Flygresan: Göteborg - London - Bogota - Quito

Ännu en lång flygresa väntade, något man får vara beredd på om man vill ut i världen. Trots många timmar i planet går ofta flygresan ganska fort. Man läser, äter lite (även om maten på flygplan sällan är någon kulinarisk höjdpunkt) halvsover och talar med en del medresenärer. Alla är fulla av förväntningar inför det nya äventyr, som alltid väntar när man reser ut från hemlandet. Vi, min reskamrat Gunilla och jag, planerade besöket i Ecuador ytterligare under flygturen. 

Flygresan från London till Bogota tog 11 timmar, sedan var det bara en kort flygresa på 1 timme och 30 minuter kvar till Quito.

Quito -
Världens näst högst belägna huvudstad

Efter 27 timmars resa var vi på Hostal Adventura. Lite urlakade, men nyfikna på vad Ecuadors huvudstad hade att erbjuda. Jag, var nu för andra gången i Sydamerika. Här skulle vi resa runt och uppleva det lilla, men vackra landet Ecuador. Innan rundturen i landet började fick vi ett par dagar på oss att uppleva Quito med omgivningar. Vi började med att gå upp tidigt en morgon för att njuta av soluppgången från Panecillo, det lilla berget med statyn "Quitos Jungfru". Hjärtat av Quitos Gamla Stad finns vid Plaza de la Indepencia. Runt denna, eller i dess närhet, finns flera vackra kyrkor från kolonialtiden att besöka. Många av dem med oerhört vackra interiörer, som man studerar med blandade känslor eftersom man vet att guldet som finns i kyrkorna ofta kommer från nedsmälta inkastatyer, har rövats bort eller kommer från fattiga människors offergåvor. Några av de vackraste kyrkorna är El Sagrario, Santo Domingo, La Merced och kyrkan i San Franciscoklostret. I Gamla Staden, som för övrigt finns med på UNESCO:s lista över Världskulturarv, finns flera vackra byggnader från kolonialperioden. Den bästa bevarade koloniala miljön finns bevarad på gatan La Ronda. Från Inkaperioden finns ingenting bevarat i Quito, trots att den var den näst viktigaste staden i Inkariket. Spanjorerna rev inkas vackra byggnader och använde materialet till att bygga sin egen stad. Folklivet i Quito är mycket intressant med sitt markanta indianska inslag. I Alameda-parken är det ofta trevliga aktiviteter över veckosluten i form av försäljning och musik.

En bit norr om Quito ligger "Mitad del Mundo" - "Världens Mitt", det stora ekvator monumentet, som är en populär plats att besöka. Här kan man stå på norra och södra halvklotet samtidigt. Inte långt från monumentet finns ett litet museum med olika indiankulturer. Ägaren till museet visar även fram, om man har tur, krympta människohuvuden, så kallade tsantzas. Här går också den riktiga ekvatorlinjen, uppmätt med hjälp av GPS-systemet, enligt honom. Från "Mitad del Mundo" är det inte långt till Latinamerikas största vulkankrater, Pululahua. Enklaste sättet att ta sig dit är att ta en taxi. Pululahua är numera ett naturreservat. Kraterbottnen är uppodlad och från kraterns kanter har man bedårande vyer över landskapet. Här råder en form av microklimat vilket har lett till att det finns många olika växtarter. Intressant att besöka är också Rumicucho där det finns ruiner efter ett soltempel. 

Banos - "Den vita staden"

Bussresan från Quito till Banos är en av de vackraste jag gjort. Landskapet är bedårande vackert och man ser flera stora vulkaner, bland annat Cayambe och Cotopaxi, en av världens högsta, aktiva vulkaner. Man får inte missa ett besök i den lilla staden Salasaca. Här lever Salasacaindianerna, tvångsförflyttade från Bolivia under Inkaperioden. Det var en metod som Inkas använde för att passivisera grupper som skapade oro. Salasacaindianerna är duktiga vävare och deras produkter efterfrågade. Populära produkter är bälten, som tar upp till tre veckor att väva. Det är bara männen som väver. Salasacas att lätta att identifiera, som andra indiangrupper, på sin klädsel. Männen bär ganska korta, vita långbyxor och en svart poncho. Kvinnorna bär oftast vinröda ponchos. 

Banos - "Den vita staden" är en liten idyllisk plats vid foten av den mer än 5 000 meter höga vulkanen Tunguharua. Hit kommer många turister för att bada i varmt vulkaniskt vatten eller för att njuta av lugnet. Själv tog jag tillfället att se mig omkring i omgivningarna. En dag använde jag till en vandring upp mot Tunguharua. Den vandringen bjöd på fina naturupplevelser och vyer över Banos. Startplatsen för vandringen på vulkansluttningen började vid den lilla byn Pondoa, som man når med att åka på en liten lastbil från torget. Därifrån fortsatte jag sedan brant uppåt, mot vulkanen. Tunguharua är en aktiv vulkan och jag kunde se en rökpelare stiga upp ur kratern. Den har på senare tid haft ett utbrott och Banos evakuerades eftersom det fanns risk att glödande lava skulle begrava staden. 

En annan intressant utflykt jag gjorde från Banos gick till den lilla bergsbyn Candelaria på över 3000 meters höjd. Enklaste sättet att komma dit är att åka med den reguljära bussen från Banos till Rio Bamba. Bussturen bjuder på otroligt fina vyer över bergen. Lämpligt är att stiga av bussen i Penipe. Där kan man hyra en privatbil som kör upp till den lilla byn Candelaria, som är startplatsen för en del av de som skall bestiga vulkanen El Altar. Vi lyckade ordna en transport från Penipe med en grusbil! Gunilla fick åka inne i bilen medan jag stod på flaket under den över en timme långa resan. Vyerna över vulkanen Chimborazzo och Rio Blancos dalgång var enorma. Byn Candelaria ligger vacker på en bergssluttning. Här bedrivs jordbruk och man har möjlighet att komma nära människor och deras vardagssysslor. Vandringen upp mot El Altar är tung, men vacker. För den botaniskt intresserade finns mycket att titta på. Vid ett tillfälle träffade vi en ung man som tilltalade oss på engelska. Efter att ha talat med honom på engelska en stund fick vi reda på att han var från Borås!

Till överst på sidan

Puyo - Porten till Amazonas

Även bussresan från Banos till Puyo blev en fin naturupplevelse. Till stora delar gick den längs den vilda och brusande Rio Pastaza. I Tena kontrollerade passen och vissa passagerare fick registrera sig hos militären innan bussen fick köra vidare. Puyo är en livlig liten stad i regnskogen. Anledningen till vårt besök var att vi härifrån skulle vidare in i Amazonas, för att bo hos en grupp regnskogsindianer. Vår guide hade förhandlat fram tillstånd till ett besök hos quichuaindianer vid den lilla floden Rio Curraray. Inför besöket köpte vi, en grupp på 12 personer, utrustning som behövdes för besöket hos quichuas; stövlar, myggnät, machetes, tändstickor mm

Amazonas - Hos regnskogsindianer vid Rio Curraray

Dagen efter ankomsten till Puyo var det dags för flygturen in i Amazonas. Incheckningen var minutiös. Alla passagerare, 6 vuxna personer och bagage vägdes. Sedan placerades vi ut efter vikt. Efter en knapp timmes flygtur landade vi på ett litet gräsfält djupt inne i Amazonas. På vägen hade vi sett den vackra regnskogen från ovan. Det enda som spräckte den gröna mattan var de ringlande floderna samt enstaka bosättningar. Vissa av regnskogsindianerna har börjat ta emot turister för att få inkomster. I Amazonas lever flera olika grupper av regnskogsindianer. I Ecuador lever bland annat shuarer, ashuarer, quichuas, cofanes.

Under åtta dagar skulle vi nu bo hos en quichuafamilj och dela deras vardagsliv. Vi visste att den enda mat vi var garanterade var gröna bananer och yucca, sötpotatis. Hade vi tur kunde det även bli fisk, fågel eller något djur som fällts under en jakt. Familjen vi bodde hos bestod av man, hustru och sju barn. Hustrun var sjuk vid vårt besök vilket gjorde att vi fick en djupare inblick i den manliga världen. Marco, mannen i familjen, var 35 år och hade bara varit ute ur djungeln en gång tidigare i samband med att regnskogsindianerna protesterade mot regeringens alltför dåliga stöd till dem. 

Vi fick följa med på fisketurer. En gång till en insjö som låg långt in i regnskogen. Under båtfärden till sjön fick vi användning av våra machetes för den lilla floden var stundtals helt igenvuxen. I sjön, Jesus Cotcha, levde både kajmaner och anacondor, men framförallt var den full av pirayor. Vi fick upp flera stora pirayor som vi fick som kvällsmat. Det var viktigt att avliva pirayorna så fort de kommit upp i båten för att de inte skulle bitas. De kan med lätthet bita av ett finger om de får tillfälle. Vi fick även möjlighet att följa med ut på fågeljakt. Marco använder fortfarande de traditionella blåsrören under jakt på mindre djur. Det var en spännande värld vi fick inblick i. Maten, som lagades över öppen eld i huset, var enkel men god. Förutom bananerna och yuccan fick vi även en hel del fisk och palmhjärta att äta. Ur den egna trädgården fick vi färsk ananas och ur skogen hämtade vi olika frukter. 

Tillgången till vätska var det besvärligaste under regnskogsvistelsen. Ofta drack vi kokt regnvatten. För det mesta drack vi chicha, en lätt alkoholhaltig dryck gjord på yucca. Varje familj gör sin egna chicha och det är en stor heder att göra en bra dryck. Det hör till god sed att dricka minst tre skålar chicha när man besöker en familj. Chichan tillverkas genom att man först stöter yuccan i ett stort träfat så att den blir finfördelad. Sedan tuggar kvinnor massan innan de spottar ut den i ett kärl. Därefter tillsätts vatten och brygden får jäsa tills den fått rätt alkoholhalt. Därefter är den drickbar. Chichan dricks ur en skål som skickas runt bland besökare, eller i familjen, utan att diskas. Vid påfyllning av ny chicha sticker kvinnorna ner handen i den för ta bort eventuella yuccabitar. Vid ett tillfälle lyfte jag på locket på en gryta i vilken man tillverkade chicha. Då såg jag alla flug- och mygglarver som simmade omkring i vätskan. Det tog emot lite att dricka denna chicha. 

En dag följde vi för att deltaga i en minga hos en grannfamilj. Under en minga hjälps man åt att utföra ett större arbete. Vi fick deltaga i en husbyggnation. Efteråt drack vi stora mängder chicha. Våra åtta dagar tillsammans med Marco, hans familj och grannen Dolphin och hans familj försvann fort.

Vid avskedet målades Gunilla och jag med växtfärger som en gest av ynnest och respekt för varandra. Jag var glad över att ännu en gång fått en liten inblick hur vissa av mina medmänniskor lever. Det enda negativa med denna vistelse i Amazonas var att jag inte såg några djur, till skillnad från min regnskogsvistelse i Bolivia. Detta var dock ytterligare nyttig och lärorik erfarenhet. När vi träffade de övriga av gruppens medlemmar efter 8 dagar var alla fyllda av starka upplevelser som man gärna berättade om. Vistelsen i Amazonas kunde ha blivit längre än vi planerat eftersom det blev problem med att få tag på ett flygplan som kunde ta oss ut ur regnskogen. Via radiokontakt lyckades det dock vår guide att förhandla fram en transport. Efter en dryg timmes flygfärd var vi tillbaka i "civilisationen".

Till överst på sidan

Cuenca - Ecuadors vackraste stad

Från Amazonas området åkte vi med olika bussar till Cuenca på höglandet. Även denna blev en vacker upplevelse. Vid bussbytet i Riobamba träffade vi på fyra svenskar som luffade runt i Ecuador. Under samtal med dem frågade en av männen: "Var det inte du som höll ett föredrag om Bolivia i Göteborg?"  Då tyckte jag att världen kändes liten! Staden Cuenca anses av många vara Ecuadors vackraste med många koloniala byggnader. Vid Plaza de Armas ligger stadens nybyggda katedral. Vid byggnationen, i slutet av 1800-talet, gjordes en miss varför tornen, där de stora kyrkklockorna skulle hängas upp i, blev för klent dimensionerade. Därför orkade de inte bära klockorna. Nu ligger de på marken utanför kyrkan. I Cuenca skulle vi fira jul. Eftersom vi blivit målade av regnskogsindianerna väckte vi stor uppmärksamhet när vi mötte människor i Cuenca, men det var också en "dörröppnare" vid kontakter med indianer som annars var reserverade mot oss västerlänningar. Målningarna täckte ansiktena och satte kvar i över två veckor.

Med Cuenca som bas gjorde vi flera intressanta utflykter. En av dem gick till nationalparken "Las Cajas" där man kan göra fina höghöjdsvandringar i en vacker andinsk natur. I Las Cajas finns flera små sjöar. 

En annan fin utflykt gjorde vi till en liten by i en avlägsen dalgång som heter Principal. För att komma dit åkte vi med ordinarie buss från Cuenca till Chordelegg. Därifrån fick vi lift med en liten lastbil. Enda sättet att komma med var att hoppa upp på flaket tillsammans med ett tjugotal andra. Lastbilschauffören stannade flera gånger under färden till Principal för att dricka chicha eller någon annan starkare dryck som han blev bjuden på av människor i byar som vi passerade. Det var juletid varför alla var mycket vänliga och glada. Slutet av färden blev ganska vinglig. Principal är en liten by med stora fruktodlingar och ligger längst in i en vacker dalgång. Vid en skola pågick julfirande. Vi gick dit för att titta på. Alla bar vackra kläder och man sjöng julsånger.

Ett besök på marknaden i Canar får man inte missa. Den domineras av canarindianer som bär sina speciella huvudbonader. Männen klär ofta sina hattar med vackra guldband som hänger ner i ansiktet. Efter några timmars marknadsbesök är det lämpligt att fortsätt till Ingapirca där Ecuadors största lämningar från Inkatiden finns. Före Inkas låg här en stor anläggning tillhörande Canarindianerna. När de besegrades använde Inkas den till att bygga ett stort soltempel och en försvarsanläggning på. Flera av byggnaderna är i ganska bra skick och ger en fin bild av inkaarkitekturen.

En av Cuencas stora attraktioner är julparaden. Den största i hela landet. Paraden startar redan tidigt på förmiddagen och håller på till kvällen. Paraden inleds med att flera musikband marscherar genom stadens gator. Sedan kommer vackert klädda människor, mest barn, och vackert dekorerade djur; hästar, hundar, getter. Vilken njutning för en svensk att se denna enorma glädje och spontanitet som dessa människor utstrålar.

Riobamba - "Tågresa från berg till hav"

Den sju timmar långa bussfärden från Cuenca till Riobamba blev inte den vackra upplevelse jag förväntade mig på grund av dimma.

Staden Riobamba ligger på mer än 3 000 meters höjd. Från staden kan man se flera vulkaner, bland annat Chimborazzo, 6 310 meter, Ecuadors högsta berg, Carihuairazo, 5 020 meter, och El Altar. Soluppgångarna över dessa är fantastiskt fina. Vid ett vulkanutbrott i början av 1700-talet begravdes den gamla staden och byggdes upp där den nu ligger. Varje lördag äger en intressant indianmarknad rum i Riobamba. Hit kommer puruhaindianerna som är den indiangrupp som behållit sitt ursprungliga sätt att leva bäst av alla indianfolk i Ecuador. Männen känns lätt igen på sina röda ponchos.

Turister söker sig till Riobamba i första hand för att åka på en av världens mest spektakulära järnvägslinjer, från höglandet till havsbandet. Vid starten befinner man sig på över 3 000 meters höjd. Vid avstigningen är man på havsnivå. Spåren slingrar sig fram mellan smala pass och över stora slätter. Vyerna under resan är fantastiska. Den mest spektakulära platsen är "Nariz del Diabolo" - "Djävulens näsa". Helst skall man uppleva tågresan genom att sitta på taket för då har man vackra vyer åt alla håll. I början av resan är det kallt. Sedan blir det varmare ju längre ned man kommer. Numera får enbart konduktören gå omkring på taket under färden eftersom det hänt många olyckor under årens lopp. Under min resa kördes en åsna ihjäl. Hela tågresan från Riobamba till hamnstaden Guyaquil tar cirka 12 timmar. Jag fick tyvärr inte åka längre än till byn Huigra, cirka 6 timmar från Riobamba, då en stor del av järnvägen var raserad av effekterna efter El Nino.

Från Huigra gick färden vidare på en lastbil som vanligtvis körde boskap, vilket kändes när man satt på flaket. Från El Triumpho åkte jag buss till hamnstaden Guyaquil, Ecuadors största stad. Kriminaliteten i Guyaquil är mycket hög varför man bör undvika längre vistelser i staden. För min del blev det bara en övernattning.

Till överst på sidan

Stilla Havskusten

Bussresan från Guyaquil till Puerto Lopez vid Stilla Havet, via Jipijapa, tar knappt fem timmar. Att komma till staden Jipijapa har jag drömt om ända sedan 1960-talet. Nu var jag här! Staden var intetsägande och motsvarade inte mina drömmar. Puerto Lopez är en litet fiskesamhälle på cirka 10 000 invånare och ligger vackert vid havet. Här skulle vi fira nyår. Det var intressant att gå ner till stranden på morgnarna när fiskarna, som ibland legat ute i flera dagar, landar sina fångster. Havet utanför Puerto Lopez är mycket fiskrikt och båtarna är alltid fullastade med nyfångad fisk när de lägger till. På restaurangerna kan man beställa in de mest delikata fiskrätter.

Tillfälle gavs att åka ut till Isla de La Plata, Silverön, som även kallas för "Fattigmans Galapagos". Floran och faunan liknar i stor omfattning den man hittar på det riktiga Galapagos. Under min rundvandring på ön såg jag albatross, fregattfåglar, rödhuvad gam, blåfotad havssula, maskerad havssula och rödfotad havssula. Den blåfotade havssulan är en av de "mysigaste" fågelarter jag sett.

Från Puerto Lopez kan man även göra en fin dagsutflykt till Aqua Blanca, som ligger i naturreservatet Machalilla. I Aqua Blanca finns arkeologiska lämningar från Mantaperioden, en högkultur som blomstrade vid den ecuadorianska kusten före Inkaperioden. Här begravdes avlidna i sittande ställning i stora lerkrukor. Bästa behållningen av en rundvandring i området, där det tidigare funnits en stad med flera tusen invånare, är att hyra en guide. Om man vill kan man förhandla fram ett totalpris så att han även guidar för en naturvandring. En lönsam investering, för guiderna här är mycket skickliga i att se olika fåglar och djur. Utan hjälp av vår guide hade vi inte sett de stora leguanerna som lever högt uppe i träden.

På nyårsaftonen skulle jag guida två damer på en djungelvandring. Vi hade pratat med en guide i Puerto Lopez om möjligheterna att göra en vandring längs Rio Ayambe. Enligt honom skulle det inte kunna bli problem med att först gå längs floden och sedan korsa en ås för att komma tillbaka till havet. Vår vandring höll på att sluta mycket illa eftersom vi gick vilse. Vi hade turen att efter flera timmars irrande vid och runt floden komma till en farm där vi fick något att dricka. Vårt vatten hade tagit slut långt tidigare. Sedan beordrade de en ung man att guida oss ut ur djungeln. Han följde med oss en halvtimme tills vi kom till en stig som vi skulle följa rakt fram tills vi kom tillbaka till stora vägen. Det tog oss över en timme att gå den sista biten. Trötta kom vi fram till vägen där vi lyckades stoppa en buss och åka tillbaka till Puerto Lopez. Vi fräschade upp oss för att sedan gå ut och deltaga i nyårsfirandet.

Nyåret firas in på ett alldeles speciellt sätt i Ecuador. Man tillverkar dockor i naturlig storlek av någon man tycker om eller inte tycker om. Sedan bär man omkring på dockan under nyårsaftonen. Den får följa med på restaurangbesök, man dansar med den och man skålar med den. Det är en rolig upplevelse att se människor bära omkring på dessa dockor. Efter tolvslaget lägger man dockan på gatan och tänder eld på den. Det ser mycket makabert ut när ett hundratal dockor brinner. Därmed har man avslutat det gamla året och det nya kan börja. För min del firade jag 12-slaget två gånger. Det svenska firade jag stående i det ljumma Stilla Havet med ett glas champagne och det ecuadorianska nyåret skålade jag in med en gin och tonic.

Otavalo - "Ecuadors Största Indianmarknad"

Bussresan från Puerto Lopez vid Stilla Havet till Otavalo på Höglandet tog hela 16 timmar. Den, precis som tidigare bussresor, bjöd på fina vyer men var ganska tung på grund av värmen. Dessutom var avgångstiderna dåligt koordinerade på grund av att det var nyårsdag.

Min rundresa i Ecuador närmade sig nu slutet och sista stoppet var i staden Otavalo. Här skulle jag under några dagar besöka marknaden och göra ett par fina vandringar. Otavalo är, framför allt, känd för sina stora indianmarknad, Ecuadors störta, och drar stora mängder besökare. Ett besök på marknaden skall inledas redan i de tidiga morgontimmarna. Då äger den kanske mest intressanta delen av marknaden rum - Kreatursmarknaden. Här samlas indianerna med sina djur, kommersen är stor och livlig. Många djur, grisar, kor, höns och hästar, byter ägare. Människorna är mycket vackert klädda och kvinnorna bär ofta stora halsband. I de centrala delarna av Otavalo säljer man helt andra saker än på kreatursmarknaden. Här hittar man textilarbeten, vackra mattor, vepor, tjocka mössor, vantar och härliga tröjor. "Alla" tröjor är stickade i alpacka enligt säljarna. Oavsett kvaliteten är de vackra att se på och sköna att bära på kvällen när kylan kommit.

Vandringsmöjligheterna är goda med Otavalo som bas. En dag vandrade jag ut ur Otavalo på gatan Morales, via det stora korset och järnvägsbanken till Cascada de Peguche, det stora vattenfallet i byn Peguche. Vandringen fortsatte sedan till byarna Agato, La Compagnia och San Pablo. Dagens vandring hade fört mig runt den stora sjön Lago San Pablo och bjudit på intressanta möten med människor och vackra vyer över vulkanerna Imbabura och Cotocachi samt sjön. I San Pablo är det lätt att få transport tillbaka till Otavalo. Detta är en fin dagsvandring, väl värd att göra.

En fin vandring kan man även göra om man tar bussen från Otavalo mot byn Apuela. Ber man chauffören stanna vid vägen som leder till Laguna de Quicocha har man en fin dagsvandring framför sig. När man stigit av bussen är man ute på landsbygden. Här bor få människor men man ser åkrar överallt i det böljande landskapet. Enligt chauffören skulle vandringen till sjön ta ungefär 30 minuter. Det tog oss nästan en och en halvtimme i rask takt. Man bör alltid ta tidsangivelser med en nypa salt. Laguna de Cuicocha är en vacker kratersjö med grönt vatten. Mitt i sjön ligger en liten ö. På strandkanten finns en liten restaurang där man kan äta och njuta av vyerna i det mäktiga landskapet. Från sjön kan man promenera ner till byn Quiroga varifrån det går att åka buss tillbaka till Otavalo. Promenaden från sjön till byn skulle enligt parkvakten ta cirka en timme. För oss tog den två och en halv timme. Planera inte utifrån de tidsuppgifter du får! Egentligen spelar tiden ingen roll när man är ledig och i Ecuador är vandringarna en njutning för både kropp och själ.

Näst sista kvällen i Otavalo ordnade Zulay, vår ecuadorianska guide, en avskedsmiddag för oss. Hon hade bjudit in en orkester som spelade andinsk musik hela kvällen. Flera av melodierna kände jag igen. Den andinska musiken är mycket vacker och spreds över världen med Simon and Garfunkles populära "El Condor Pasa". Måltiden, baserad på indianska traditioner, bestod av majssoppa, kyckling, kokt majs, potatis och naturligtvis grillat marsvin. Äntligen blev det av att äta marsvin. Det smakade bättre än jag hade förväntat mig, men väckte inget behov att äta rätten igen. Marsvin anses vara en stor delikatess hos den indianska befolkningen. 

Sista dagen i Otavalo använde jag till ytterligare en vandring. Jag hade planerat att gå vid Laguna de Mojandas, men fick på grund av dåligt väder ändra dessa planer. Istället tog jag bussen till Cotocachi, en liten stad vid foten av vulkanen med samma namn. Här vandrade jag runt i den lilla pittoreska staden och sedan upp mot vulkanen. Vyerna från vulkansluttningen var mycket vackra. Över Otavalo hängde tunga regnmoln. Vid 14-tiden nådde de Cotocachi varför det bara återstod att halvspringa till busshållplatsen och åka tillbaka till Otavalo. 

På bussresan från Otavalo till Quito fick vi en skymt av den vackra vulkanen Cayambe. På den passerar ekvatorlinjen sin högsta punkt i världen. Tillbaka i Quito gjorde jag ett sista besök vid Plaza de Armas och vid San Francisco katedralen för att riktigt "suga ut" det sista av mitt besök i staden. Som avslutning tog jag en taxi upp på berget Panecillo. På det står den berömda statyn "Quitos Jungfru" . Från Panecillo har man en vacker vy över Quito och omgivningarna. Ur vulkanen Rucu Pichincha steg en svag rökpelare. Varningar hade utfärdats att den skulle kunna få ett utbrott. 

Vyerna från Panecillo blev en värdig avslutning på besöket i det lilla, vackra och mångfacetterade landet Ecuador. Med mig hem hade jag nya upplevelser, minnen och erfarenheter. Jag vill verkligen rekommendera ett besök i detta fascinerande land, med sina vänliga människor.

Det finns många intressanta, fascinerande och spännande platser på vår jord. Läs om några av dessa på min hemsida. 

Till överst på sidan 


Uppdaterad 2012-05-17
www.stalvik.com

541 besökare sedan 100111
(4 307 besökare 021029 - 100110)