"Baltikum Runt" - En bilresa genom Estland, Lettland och Litauen

   

"Baltikum Runt" - En bilresa genom Estland, Lettland och Litauen

Grundfakta Estland
Grundfakta Lettland
Grundfakta Litauen
Landsfakta Estland
Landsfakta Lettland
Landsfakta Litauen
  Startsida

 

Klicka på någon av nedanstående länkar om Du vill komma direkt till ett huvudavsnitt.

Allmänt om resan Lettland Litauen Estland

Min 3 293 kilometer långa bilresa genom Baltikum har gett mig en relativt bra uppfattning om vad de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen har att erbjuda en resenär. Resan började och slutade i Lettlands huvudstad Riga. 

Här finns inga spektakulära naturupplevelser att göra, men man har mycket skog med fina vandringsmöjligheter, floder att paddla på och en lång kustlinje som kan bjuda på både bad och härlig enslighet. Kulturlivet har också en hel del att erbjuda.

Det som lockade mig till att utforska de tre länderna var i första hand att besöka de sevärdheter som finns med på UNESCO:s världsarvslista, de gamla stadsdelarna i Tallin, Riga och Vilnius, Kuriska näset med sina mäktiga sanddyner (Litauen) och Kernave (Litauen) med sina arkeologiska lämningar. Men jag ville också komma till platser som ”Korskullen” i Litauen där det finns över 100 000 kors utplacerade av pilgrimer, vandra bland staden Siguldas slott, att besöka ålderdomliga byar, i framför allt, Litauen, besöka Europas mittpunkt som ligger i Litauen  och ett besök vid Narvas mäktiga borg, som spelade en viktig roll under Sveriges storhetsperiod.

Den som är intresserad av arkitektur, gamla stadsmiljöer, platser med historisk anknytning och ålderdomliga byar har en hel del att titta på i dessa länder.

Jag tyckte om att resa i Baltikum för städerna med de gamla stadsmiljöerna, den vackra arkitekturen, de gamla byarna och att det ofta fortfarande är ett lugnare tempo här än hemma i Sverige.

Det som var mindre trevligt på denna resa var att väldigt många balter mentalt fortfarande verkade vara kvar i ”det gamla sovjetsamhället”, vilket visar sig i att människor var ohövliga, oartiga, buffliga och ohjälpsamma.

Ett exempel på ohjälpsamhet råkade jag ut för i den lilla lettiska byn Mazirbe, där en expedit vägrade att beskriva vägen till en sevärdhet för att HON inte tyckte den var någonting att se! Värsta otrevligheten jag råkade ut för under resan var mötet med den turisthatande polismannen Gintautas Stepanafas vid entrén till nationalparken på Kuriska näset i Litauen. Först bötfällde han mig för att ha kört över en heldragen linje som inte finns och sedan visade han att han ville skära halsen av mig och ”all tourists”. Jag var väldigt överraskad över hans beteende eftersom det enda jag gjorde var att stanna till för att betala avgiften till nationalparken! Hans polisrapport har jag sparat som en souvenir från Litauen!

Jag har aldrig haft så få kontakter med lokalbefolkningen under en resa som på denna! Fast jag är inte speciellt ledsen för det med tanke på hur otrevliga många balter var!

I have now visited 94 countries, all over the world, and have been lucky to meet many nice people, with the people in the Baltic as an exception. Regretfully I met a lot of very rude, unpolite and unhelpful people during this trip. The worst one was the Lithuanian policeman Gintautas Stepanafas who fined me for crossing a line that not exists!!! It seems, regretfully, that many persons still acts as they did during the "Sovjetperiod". They should consider that they left this era and now are members of Europe! On the first day in Lithuania someone stole my umbrella from the backpack. Lithuania, I love you!

Allmänt om resan

Reseplanering

Jag har länge tänkt att besöka de baltiska länderna och när jag bestämt mig för att åka dit valde jag att besöka alla tre samtidigt, vilket är möjligt eftersom det handlar om små länder. Som underlag för min planering hade jag guideboken från Lonely Planet och olika webbsidor på nätet. För att få logistiken att fungera på bästa sätt valde jag att börja, och sluta, min resa i Lettlands huvudstad Riga, som har goda flygförbindelser med Göteborg. Dessutom bestämde jag mig för att göra rundresan med bil för att få största möjliga flexibilitet.

Ett besök i respektive lands huvudstad var givet, likaså besök på av UNESCO-klassade världsarv samt i olika nationalparker.

När planeringen var klar hade jag bestämt mig för att besöka följande platser i Lettland; Riga, Jurmala, Cape Kolka, Kuldiga, Ventspils, Irbene och Sigulda. I Litauen skulle jag besöka Klaipeda, Kuriska Näset, Hill of Crosses, Siualia, Kernave, Vilnius, Europas Mittpunkt, Ignalina, Aukstaitija National park med sina gamla byar och Visaginas. I Estland skulle huvudmålen bli Narva, Tallin och Pärnu. Detta upplägg skulle ge mig en bra blandning av besök i städer, byar och naturupplevelser.

Hotell och vandrarhem förbokade jag på nätet.

Flygresan

Den korta flygresan, 1 tim. och 45 min., mellan Göteborg och Riga med Baltic Air gick helt problemfritt, precis som hemresan.

Säkerhet

Enligt Utrikesdepartementet skall det inte vara förknippat med några större säkerhetsrisker att besöka något av de tre baltiska länderna. Normal vaksamhet räcker och lite extra förhöjd på platser där det förekommer mycket folk, bl a buss- och järnvägsstationer, där risk för ficktjuvar finns.

Jag upplevde inga som helst säkerhetsrisker under hela min resa, inte ens i trafiken som på landsbygden var mycket lugn och gles.

Bilresan

Jag föreställde mig att det skulle bli ett riktigt "race" att köra runt på dåliga vägar i de baltiska staterna. men huvudvägarna, vissa var byggda med hjälp av EU-pengar, var i gott skick. Mindre landsvägar i något sämre skick och grusvägarna i ganska bedrövligt skick. Skyltningen var god så det var liten risk för felkörningar. Gränspassagerna helt problemfria.

I storstäderna var trafiken tät och intensiv, på landsbygden gles eller mycket gles och lugn. Fortkörningskontroller förekom sporadisk på landsbygden, oftare i städerna. Det fanns gott om bensinstationer.

Min totala körsträcka blev 3 293 kilometer under fyra veckor. Bilen jag körde var en VW Polo av 2010-års modell.

Boende

På denna resa var det lite "lyxigt" boende för min del. Oftast brukar jag bo på vandrarhem eller enklare hotell. På denna resa bodde jag på ett vandrarhem (i Siualia), i ett privatrum (i Paluse), på två motell (i Sigulda och Pärnu) och resterande nätter på hotell. Dyraste hotellrummet hade jag i Narva där jag betalade nästan SEK 400:-/ natt. De övriga rummen kostade alla strax under SEK 300:-/natt. Billigaste övernattningen hade jag på vandrarhemmet i Siualia där jag betalade strax över SEK 100:-, privatrummet i Paluse låg på ungefär samma nivå, i det var det fruktansvärt kallt då värdinnan vägrade ge mig ett element för att el var dyrt.... Bästa hotellrummen hade jag i Vilnius, Narva och Riga i slutet av resan. De två sista nätterna i Riga fick jag ofrivilligt ta del av ett ungt pars intensiva kärlekslekar genom de tunna väggarna.

Märkligaste "hotellet" bodde jag på i Klaipeda, som egentligen var en nedervåning på ett stort "rysshus".

Samtliga övernattningar hade jag förbokat via nätet.

Kostnader

Prisnivån i de baltiska länderna är acceptabel jämfört med Sverige. Priset på hotellrum är lägre än i Sverige, om man inte bor på lyxhotell. Bensinen kostade SEK 11-12:-/lit beroende på land. Ett bra mål mat på restaurang kostar från cirka SEK 50:- till 60:- och uppåt, en öl cirka SEK 15:- till SEK 20:- och uppåt. Att handla mat i affärer är betydligt billigare än i Sverige. Jag köpte ofta färdiglagad mat i någon av de stora varuhuskedjornas butiker som jag åt till lunch och höll på så sätt nere mina matkostnader.

Till överst på sidan

Lettland – ”Landet som sjunger”

I en broschyr som ges ut av landets turistorganisation beskrivs Lettland vara ”Landet som sjunger”, och då syftar man på vågornas ljud när de slår mot stranden, vindarnas sus, fågelsången, ljudet som floderna skapar när de ringlar genom grönskan, ljudet av steg på kullerstenarna i Rigas Gamla Stad, folkmusiken osv.  Det är en vacker poetisk beskrivning av landet, tycker jag. Hur var min bild av Lettland? Visst stämmer broschyrens beskrivning, men det finns också en del annat som kan tilläggas i form av upplevelser av olika slag.

Det var i Lettland den så kallade ”Den sjungande revolutionen” genomfördes. Den var en styrkedemonstration mot den ryska ockupationen och ledde till landets självständighet 1991.

Riga (med på UNESCO:s världsarvslista)

Min resa ”Baltikum Runt” började, och slutade, i Lettlands huvudstad Riga, som har cirka 732 000 invånare. Staden grundades av tyskar år 1201 som ett nordligt fäste för Svärdsriddarorden som kommit hit för att kristna de få kvarvarande hedningarna i Europa. Riga blev också en handelsplats mellan Moskva och Västvärlden. Svenskarna erövrade staden 1621. Efter att Ryssland erövrat Riga blev den i mitten av 1860-talet världens största utskeppningshamn för timmer och Rysslands tredje största stad efter Moskva och S:t Petersburg.

Under tre dagar var Riga min bas och under dessa besökte jag några av stadens sevärdheter. För den historiskt och arkitektoniskt intresserade finns det mycket att uppleva i Riga. De flesta sevärdheterna finns i Gamla stan, som är med på UNESCO:s lista över världsarv , och dess närhet. 

I Gamla Stan´ tittade jag bland annat på The House of the Blackheads (Melngalvju nams), Rigas flaggskepp när det gäller sevärdheter.  Det byggdes 1344 men förstördes 1941 och jämnades definitivt till marken av ryssar 1948. Huset återuppbyggdes från grunden 2001 till Rigas 800-års jubileum. Mentzendorffs hus (Mencendorfa nams) ett vackert köpmanshus från 1600-talet, vid stadshustorget (Ratslaukums) ligger Stadshuset som även det återuppbyggts efter att ha varit totalförstört, statyn av S:t Roland Rigas skyddshelgon, monumentet över lettiska soldater, den mäktiga S:t Peters Lutherska Kyrka (Peter baznica) byggd troligen på 1300-talet, den gotiska S:t Johannes kyrkan (Sv. Jana baznica) med sin vackra innergård (Jana seta) byggd på 1200-talet och ombyggd ett flertal gånger, Dannerstens hus är ett vackert köpmanshus byggt på 1600-talet, The Great Guild (Liela Gilde) är ett hus som byggdes av rika tyska köpmän på 1330-talet, The Small Guild (Maza Gilde) även det byggt på 1300-talet användes som samlingsplats för lokala konstnärer, ”Katthuset” (Kaku maja) är ett vackert gammalt hus med en stor katt på taket, Rigas Katedral (Doma baznica) grundades år 1211 och är fortfarande Baltikums största kyrka. Bakom katedralen ligger tre vackra gamla hus som kallas för ”De tre bröderna” (Tris brali) det äldsta byggt på 1400-talet och är därmed stadens äldsta bostadshus, S:t Jakobs katedral (Jekaba baznica) med sin vackra interiör från 1225, Rigas slott (Rigas Pils) började byggas på 1330-talet och är numera presidentens bostad, Jakobs kaserner (Jekaba kazarmas) byggda på 1700-talet var ursprungligen förrådsbyggnader men inrymmer nu affärer och mysiga restauranger, Svenska porten (Zviedru varti) byggdes i Rigas stadsmur 1698 och är idag den enda återstående stadsporten, Kruttornet (Pulvertornis)är det enda återstående av stadens försvarstorn, i det finns nio kanonkulor som avfyrades av ryssarna i det Nordiska Kriget på 1700-talet. Dessutom tittade jag på många andra vackra hus och flera kyrkor i den gamla staden.

Går man ut ur Gamla stan´ via Kelku iela, Kelkugatan, kommer man in på Brivibas Boulevard via en bro över stadskanalen. Strax efter bron ligger det stora Fredsmonumentet (Brivibas piemineklis) som uppfördes på den plats där det stått en staty av Tsar Peter den Store år 1935. Högst upp på monumentet finns en staty av en kvinna som håller tre stjärnor i sina händer. De representerar Lettlands tre ursprungliga kulturella regioner. Ryssarna lät monumentet vara kvar men omtolkade symboliken i statyn och sade att kvinnan var ”Moder Ryssland” som höll upp symboler för Sovjetunionens nyaste medlemmar Estland, Lettland och Litauen!

Fortsätter man sin vandring bortom Fredsmonumentet kommer man till Vermanesparken där det finns en blomstermarknad som är öppen 24 timmar, man passerar också den vackra rysk ortodoxa kyrkan dit kvinnor och flickor kommer med dukar på huvudena när de skall be. Går man vidare kommer man till området med de vackra husen byggda i jugendstil.

I Riga finns mer än 750 hus uppförda i denna arkitektoniska stil, vilket är flest i Europa. De vackraste husen, byggda i slutet av 1800- / början på 1900-talet, finns på gatorna Alberta iela, Elisabetes iela och Strelnieku iela. Dessutom finns även några av Rigas vackraste jugendhus i Gamla Stan. Det är inte svårt att tillbringa mycket tid på att titta på de fantastiska husen i olika skepnader och dess utsmyckningar.

Några andra sevärdheter jag också besökte var den Centrala marknaden, en av Europas största och äldsta, som är inrymd i fem gigantiska hallar för zeppelinare! Hallarna är fyllda av affärer som säljer allehanda produkter, från livsmedel till husgeråd. Folklivet är livligt och intressant att följa. Även utanför hallarna finns det massvis av stånd där man säljer olika varor. Vid mitt besök var utbudet av svamp, blåbär, hallon, olika frukter och grönsaker stort.

Inte långt från marknaden, i den stadsdel som kallas för ”Lilla Moskva”, ligger Vetenskapsakademin som är inrymd i en gigantisk byggnad uppför under sovjetepoken. I folkmun kallas den för ”Stalins födelsedagstårta” (Zinatnu akademija). Bara något hundratal meter lägre bort ligger ”Förintelsemonumentet” till minne av de judar som omkom i den synagoga som brändes ned under andra världskriget.

Lettlands Nationella Operahus är sevärt då det liknar Moskvas Bolsojteater. Det byggdes på 1860-talet och hette då "Tyska teatern". .

Jag njöt även av flanera utefter stadskanalen där båtar i sakta mak kom glidande på vattnet. Kanalen var tidigare en vallgrav som skiljde Gamla Stan och den centrala delen. I en del av parken som ligger nära Frihetsmonumentet kommer ofta brudpar för att fotograferas och att sätta hänglås på en bro för framtida lycka. Oj, så många vackra brudpar jag såg!

Jurmala - "Vågornas stad"

Jurmala skall kanske närmast beskrivas som Balternas svar på franska Rivieran och är en 32 kilometer lång sträcka av små samhällen med cirka 56 000 invånare. Jurmala med sitt vackra läge vid Riga-bukten bebos av både permanenta bosättare såväl som sommargäster, och besöks av mängder av turister under sommarmånaderna. Under sovjetperioden hade många av de högsta potentaterna sina sommarställen här. 

Ett besök i Jurmala är en fin dagstur från Riga. Tåget tar inte mer än lite drygt 30 minuter från Rigas centralstation till Majori, centralorten i Jurmala.

Trots att regnet stundtals vräkte ned fick jag en fin dag bland de vackra trähusen och på stränderna. Det var ytterst få turister här ute varför Majori nästan gav ett spöklikt intryck och dessutom hade många sommargäster redan gett sig iväg härifrån. Men alla de vackra trähusen stod kvar och det var en fröjd att vandra bland dessa, som kunde se ut nästan hur som helst, från gamla vackra med mycket snickarglädje till modernt strama. Några som jag vill nämna är Walkers hus från början av 1900-talet, det gamla postkontoret byggt 1897, Hotell Eiropa byggt i början av 1900-talet, Hotel Pegasa Pils, Konserthallen byggd 1936, Hotell Villa Joma byggt 1896,  Hotel Majori byggt år 1925 och flera otroligt vackra trähus på Juras iela (Havets gata) och det vackra badhuset som byggdes mellan åren 1911 och 1916. Andra sevärdheter är sköldpaddsstatyn och jordgloben.

Jag rekommenderar verkligen ett besök i Jurmala om man befinner sig i Riga!

Kuldiga

Den lilla gamla staden Kuldiga i distriktet Kurzeme var min nästa bas i Lettland. Under sin storhetsperiod, 1596 – 1616, var Kuldiga huvudstad i grevskapet Kurland. Idag är det en liten pittoresk stad med cirka 13 000 invånare. Det är inte speciellt många turister som söker sig hit trots att staden, och dess omgivningar, har en del intressanta sevärdheter.

Här finns, bland annat Ventas Rumba, Europas bredaste vattenfall som under högvattenstånd når en bredd av 290 meter, fallhöjden är dock bara 2-3 meter beroende på vattenflödet. Under många år fångades laxar som vandrade uppför floden när de hoppandes försökte ta sig förbi fallet.  I Kuldiga finns även landets högsta vattenfall med en fallhöjd på lite drygt 4 meter.

Inte långt från fallet Ventas Rumba ligger den vackra tegelbron som byggdes i slutet av 1800-talet. Bron är en av de längsta av sitt slag i Europa. Kuldigas gamla stad och den gamla tegelbron är på väg att tas upp på den prestigefyllda UNESCO:s världsarvslista.  Ruinerna av det gamla slottet ligger också nära fallet.

Vid Rådhusplatsen ligger både det gamla rådhuset och Kurzemes äldsta trähus byggt 1670. Det som kanske fascinerade mig mest var att se var Karl XII:s penningkista (!) som står i före detta borgmästarhuset. Kungen lämnade den kvar här vid sitt besök i Kuldiga år 1701, tom naturligtvis!

Dessutom har Kuldiga många andra vackra gamla hus, bland annat ett korsvirkeshus från 1600-talet, och miljöer att njuta av under en promenad i stadens gamla del.

Till överst på sidan

Cape Kolka (Kolkasrags), Slitere, Dundaga och Talsi

Med Kuldiga som bas gjorde jag ett par olika dagsutflykter.

Den första gick till Kolkasrags, Cape Kolka, som är den nordligaste udden i Rigabukten. Under sovjetperioden var denna trakt inte tillgånglig för allmänheten eftersom den var klassad som militärt område.

Jag valde att köra kustvägen från byn Roja till vägs ände vid udden som skjuter ut i Riga bukten. Den ingår i nationalparken Slitere.  Det blev en vacker bilresa utmed kusten på Rigabukten med mysiga små byar, vacker natur och stillhet. Det var nästan helt omöjligt att hitta ett ställe där man kunde köpa en kopp kaffe utefter denna väg! Till slut lyckades jag hitta en restaurang i byn Kolka.

Vid vägs ände finns ett litet informationscentra , där man också kan fika, med en engelsktalande man. Parkeringen kostar SEK 15:-/tim, trots att man är långt bortom allfarvägarna!

Innan man kommer till stranden passerar man ett stort monument som uppfördes år 2002 till minne av tre svenskar som omkom under en seglats i Rigabukten .  

Det var en nästan magisk upplevelse att helt ensam ströva omkring på stranden och se vågorna från Rigabukten krocka med dem som kommer från Östersjön. Stillheten och ljudlösheten, förutom vågornas brus, var en mäktig naturupplevelse, precis som de många döda träden som spöklikt ligger på stranden efter att den kraftiga stormen 2005 slet upp dem med rötterna.

Efter en dryg timmes rundvandring vid Kolkarags tittade jag på den gamla fyren i Slitere innan jag körde vidare till den lilla staden Dundaga där jag besökte slottet samt tittade på ett minnesmärke som upprättats för att hedra minnet över de människor som deporterades till Sibirien under Stalintiden. Den gamla kvinnan på turistbyrån som guidade mig dit var själv ett av offren, men hade haft turen att få återvända hem efter många år i fångenskap. I staden finns också en staty av en stor krokodil som hedrar de män från Dundaga som åkte till Australien och jagade krokodiler. Statyn är också tillägnad Kurzemes alla starka män!

Sista stoppet för dagen gjorde jag i den lilla staden Talsi, cirka 11 500 invånare. En del av staden har ett vackert läge vid en sjö. Talsi är norra Kurzemes affärscentra. Staden har inga direkta sevärdheter mer än den gamla miljön i innerstaden.

Ventspils och Irbene

Näst sista dagen i Kurzeme körde jag ut till Östersjökusten för att besöka staden Ventspils och den före detta ryska bosättningen i Irbene.

Ventspils, cirka 43 500 invånare, var ända tills man fick tillgång till oljepengar en tråkig industristad. Sedan hände nästan ett mirakel och idag är staden en av Lettlands mest dynamiska och vackra städer. Stadens har flera turistattraktioner. Jag besökte, bland annat, det gamla slottet som under sovjettiden fungerade som fängelse, tittade på några av de kostatyer som finns kvar efter den ambulerande världsutställningen, marknaden och den gamla statsmiljön.  Dessutom kunde jag njuta av flera av de vackra blomsterarrangemang man pryder staden med sommartid.

Ryssarna byggde på 1980-talet ett 32 meter högt, och topphemligt, radioteleskop i Irbene, 24 kilometer norr om Ventspils, för att avlyssna västvärldens satellitkommunikation. Själva parabolen lär väga 600 ton! När ryssarna lämnade Lettland 1994 tog de med sig en av antennerna men lät resten vara kvar. Radioteleskopet används nu av Ventspils internationella astronomiska center.

I anslutning till radioteleskopet fanns en bosättning där något tusental ryssar bodde. Husen byggdes djupt inne i skogen, oåtkomliga för allmänheten. Idag är de övergivna, plundrade och till största delen förstörda och minner på ett spökligt sätt om en svunnen period i världshistorien.

Sigulda

Sigulda, eller som invånarna gärna kallar sin egen stad ”Lettlands Schweiz” är en liten trivsam stad med cirka 11 00 invånare. Staden har ett vackert läge vid floden Gauja som slingrar sig genom låga skogsklädda berg och bjuder därför på fina vandringsmöjligheter mellan slott och slottsruiner.

Sigulda var en stad som jag omgående spontant tyckte om och jag tog tillfället i akt att besöka de flesta  av stadens sevärdheter samt njuta av den vackra naturen under en dagsvandring i Gauja National Park. 

Jag började med att vandra genom stadens härliga parker och besökte först den gamla kyrkan byggd på 1220-talet, ombyggd på 1600-talet. Härifrån gick jag vidare till det forna nazisthögkvarteret som var inrymt i en vacker byggnad nära Siguldas nya slott, byggt på 1800-talet, I anslutning till nya slottet ligger ruinerna av Siguldas medeltidsborg som byggdes mellan åren 1207  och 1226. Borgen förstördes i de nordiska krigen på 1700-talet. Härifrån hade jag en fin vy över borgen Turaida som var mitt nästa besöksmål.

Till Turaida gick jag på en stig som följde floden Gauja genom vacker lövskog. Underbar vandringsmiljö!

Borgen Turaida grundades år 1214 och har ett magnifikt läge på ett berg med fina vyer över omgivningarna. Borgen är till stora delar förstörd men det som återstår har renoverats, eller håller på, att renoveras. I den ryms också ett museum som berättar om borgen och visar fynd som gjorts vid utgrävningarna. I slottsområdet finns ett flertal gamla byggnader att titta på, bland annat en av Lettlands äldsta träkyrkor från 1700-talet.

Intill kyrkan finns en grav där Maija Roze , Turaidas Ros, vilar. Hon hittades som liten bland stupade soldater på 1600-talet och växte upp till en så vacker kvinna att hennes skönhet blev berömd långt utanför Siguldas gränser. Friare kom långväga ifrån men hon älskade bara sin Viktor, en enkel trädgårdsmästare, vilket gjorde många män förtvivlade. En dag lurade en av friarna henne till en grotta där han dödade henne. Maija var inte mer än 20 år gammal när hon dödades. Soldaten tillfångatogs, ställdes inför rätta och avrättades och sedan dess lever legenden om den vackra Turaidas Ros.

I den välvårdade slottsparken finns många intressanta statyer utplacerade.

Från Turaida gick jag till den stora Gutmana-grottan, Baltikums största, i vilken enligt legenden Maija Roze dödades. Hit kommer förälskade sedan hennes död för att förklara varandra evig kärlek och ristade in sina namn i grottans väggar (förbjudet numera). 

Min vandring fortsatte till Krimulda borgruin som ligger högt uppe på ett berg. Borgen uppfördes mellan åren 1255 och 1273 och förstördes på 1700-talet. Inte långt från ruinen ligger den stora och vackra Krimulda herrgården som byggdes i slutet av 1800-talet.

Från herrgården gick jag åter stigar som kom fram till floden Guaja tills jag nådde hängbron över den. Här följde jag på nytt stigen som följer floden fram till en plats där det var lämpligt att vika av mot hotellet, dit jag kom efter att ha vandrat i nästan sju timmar.

Till överst på sidan 

Litauen – ”Landet där få ler”

Innan jag körde till Kuriska-näset gick jag in i en affär för att köpa kaffebröd och lunchmat. Jag mötte en mycket trevlig expedit som talade en förhållandevis bra engelska. Det visade sig att hon arbetat i Storbritannien men återvänt till hemlandet för att det blivit kärva tider även där. ”Men jag tyckte bättre om att bo i England än i Litauen. ”Varför?”, frågade jag. ”Det är så få som ler här", var hennes svar. Och jag kan bara hålla med henne!  Det är någonting tungt och uppgivet som vilar över många litauer vilket visar sig på olika, lite besynnerliga, sätt.

Andra dagen i Litauen blev jag bestulen på mitt paraply när jag gick runt på marknaden i Klaipeda och tredje dagen i landet blev jag bötfälld av polismannen Gintautas Stepanafas, som påstod att jag kört över en heldragen linje som inte finns!  Han var en av de otrevligaste personer jag mött i hela mitt liv och hatade alla turister, vilket han visade mig genom att säga ”you and all tourist” och samtidigt göra ”skärahalsenav-tecknet”! "Lithuania I love you!!!"

Klaipeda

Första platsen jag besökte i Litauen var staden Klaipeda dit jag kom efter att ha kört från Kuldiga i Lettland.

Klaipeda är Litauens tredje största stad med cirka 186 000 invånare. Staden grundades 1252 och var en livlig handelsstad från 1400-talet fram till år 1629 då svenskarna förstörde den. Efter Napoleons krig tillföll staden Preussen och var det fram till första världskriget. Fram till år 1925 kallades staden för Memel och var huvudstad i tyskarnas Preussen. I början av andra världskriget besökte Adolf Hitler staden och förklarade för jublande människor att Klaipeda och Preussen åter var tyskt. Under andra världskriget var staden en ubåtsbas för tyskarna. Klaipeda förstördes i stor omfattning under andra världskriget.

Min rundvandring i Klaipedas gamla stadsdel började vid Teatro aiktse, Teatertorget, som är stadsdelens hjärtpunkt. Runt torget finns flera gamla byggnader, men det domineras av den stora dramateatern byggd i nyklassiskt stil år 1857. Det var från balkongen på denna byggnad som Adolf Hitler år 1939 förklarade att Preussen åter var tyskt. Framför teatern finns ett monument tillägnat den tyske poeten Simon Dach, 1605 – 59. På monumentet finns en staty av hans stora kärlek, som dock aldrig blev hans hustru, Anna från Tharau. I gamla stan´ finns ytterligare en del vackra hus att titta på, flera byggda under ”tysktiden” och i korsvirkesutförande. Marknaden i gamla stan är en intressant plats att besöka för att studera varuutbudet och folklivet på. Vid mitt besök var utbudet av svamp och bär markant. Här blev jag tyvärr bestulen på mitt paraply som jag hade stuckit in i en av rycksäckens fickor.  

Till Klaipeda kommer av och till svenska fartyg. De två svenska männen jag träffade i hamnen hade seglat hit tillsammans med en grupp ungdomar med det vackra fartyget ”Tre Kronor”.

Det gamla postkontoret från 1800-talet på Liepy gatve, före detta Adolf Hitler Strasse, är fortfarande i drift och en av stadens stora sevärdheter. Utmed Liepy gatve finns flera gamla hus, bland annat stadens äldsta.

Den moderna byggnaden K Building, stadens högsta, ett avancerat modernt hus som väcker uppmärksamhet.

I Klaipeda bodde jag på ett märkligt ”hotell”. När jag frågade efter hotellet bland folk på gatan ruskade de bara på huvudet, eller avlägsnade sig utan ett ord med sammanbitna ansikten. Någon enstaka person talade engelska och sade att här finns inget hotell varför jag själv började undra eftersom jag var omgiven av stora bostadshus byggda under sovjetperioden, slitna, grå och trista. Gatan var rätt, men miljön för ett hotell var fel.

Slutligen frågade jag en man i en affär, och visade fram vägbeskrivningen från internetsajten jag bokat hotellet på.  Jag följde hans vägbeskrivning och kom allt djupare in i bostadsområdet. Till slut fick jag fråga på nytt. Ett par män, ganska berusade, svarade da, da (ja, ja) och gav tecken att jag skulle följa dem. Till slut pekade de på ett av bostadshusen. Ingen hotellskylt, ingenting som sade att det ligger ett hotell här. Jag tittade än en gång på dem och de sade åter da, da. Jag ringde på dörren, och visst innanför den hade man gjort om bottenplanet till en form av hotell. En trevlig värdinna visade mig ett rum. Det var rent och snyggt, hade tre sängar, badrum, tv och ett litet kök, men lite ”ryssinspirerat”. Här bodde jag i tre nätter.

Kuriska Näset (UNESCO:s världsnaturlista)

Besöket på Kuriska näset och i Neringa National park, som för sin unika natur är med på Unescos lista över världsarv, skulle bli en av höjdpunkterna i Litauen. Tyvärr dämpades glädjen något av mötet med en turisthatande polis. Men varför låta sig nedslås av vissa personers märkliga beteenden?

Kuriska näset, Kursiy Nerija, är en lång och smal landtunga som löper mellan Litauen och Ryssland (Kaliningrad regionen). Väster om näset rullar Östersjöns vågor in över dess kust och på den östra sidan ligger den Kuriska lagunen. Hela näset är täckt av vacker tallskog och långa vackra sandstränder där sanden på vissa ställen bildat gigantiska dyner. I skogen lever bland annat vildsvin, älg och hjort. År 1991 bildades nationalparken för att skydda sanddynerna, lagnen och de omkringliggande miljöerna.

Efter att jag betalat nationalparksavgiften körde jag direkt till Litauens gräns mot Ryssland, till byn Nida med både en gammal fiskarbebyggelse och en av näsets största sanddyner.

Byn Nida, eller som den hette på tyska Nidden, är den största litauiska byn på Kuriska näset, och sydligaste, den ligger bara 3 kilometer från den ryska gränsen. Byn har cirka 500 permanentboende. På sommaren när turisterna söker sig hit mångfaldigas invånarantalet. Nida är en liten idyll när sommargästerna håller sig borta, annars är den hårt kommersialiserad. Det är en fröjd att vandra i de kvarter där de gamla fiskarhusen ligger; små, vackra, vackert målade och med mängder av blommor i trädgårdarna. En del trädgårdar pryds även av vackra vindflöjlar som tidigare satt i toppen på båtmasterna. Från dem kunde man bland annat, utläsa från vilken by en båt kom.

Den stora sevärdheten i Nida är den gigantiska Parnidis sanddynen, Parnidzio kopa, som når en höjd på hela 52 meter. Den ligger söder om byn och vill man vandra dit går man genom en vacker tallskog med Kuriska lagunen på sin vänstra sida. Luften känns ren och fräsch när man går den knappt två kilometer långa leden till trappan som leder upp på sanddynen.

Det är en mäktig känsla att vandra i den mjuka sanden med Kuriska lagunen på sin ena sida och Östersjön på den andra. Sanden breder ut sig så lång man kan se söderut, in i Ryssland där också de största dynerna ligger, oåtkomliga för den som inte har ordnat med inresetillstånd. Högst uppe på Parnidis dynen ligger ett solur, som dock delvis förstördes av en hård storm 1999. Jag gick omkring i ett par timmar på små stigar som trampats upp av besökare och på orörd sand där bara gräset som blåsts omkring av vinden eller fåglarna lämnat spår. 

Andra byar på Kuriska näset som jag besökte var Preila och Juodkrante, små bosättningar som tidigare huvudsakligen levde på fisket. I Preila vilade doften av rökt fisk tung och det gick bra att köpa den nyrökta fisken på flera platser trots att det var söndag. I Joudkrante tittade jag även på byns mäktiga kyrka i rött tegel byggd av tyskar på 1880-talet.

Strax söder om Juodkrante finns en plattform varifrån man kan titta ut över Litauens största gråhägerkoloni, även skarvar häckar här. Under häckningssäsongen lär det finnas runt 6 500 fåglar här.

Färjan tillbaka till Klaipeda på kvällen var helt fullastad, till skillnad från när jag åkte ut på morgonen då det bara var fem bilar på den. Kuriska näset är en populär plats att besöka. 

Till överst på sidan

Hill of Crosses - "Korskullen"

Ungefär 10 kilometer norr om Siauliai, Litauens fjärde största stad med cirka 128 000 invånare, vid byn Jurgaiciai ligger Kryziu kalnas, Korskullen, en av landets märkligaste sevärdheter. På kullen låg tidigare en borg men har nu förvandlats till en plats dit människor vallfärdar för att placera ett kors till minne av avlidna kära, men även brudpar söker sig hit för att placera ett kors för framtida lycka.

Jag upplevde en stark andlighet att vandra omkring bland korsen, det lär finnas fler än 50 000, med sina olika utföranden. Från små anspråkslösa till stora och imponerande, nya och gamla, i trä eller i metall. Även enstaka personliga saker fanns på korsen. Den som berörde mig starkast var den lilla nallen som diskret hade placerats på ett kors. Kullen räcker inte längre till för att placera kors på varför nu marken nedanför den också börjar fyllas.

Kernave (med på UNESCO:S världsarvslista)

Kernave är en liten stad med ett vackert läge där floden Neris slingrar sig fram genom bördig jordbruksmark i Pajauto dalen. Platsen anses vara "Litauens vagga". Här har människor bott i årtusenden och här regerade kung Mindaugas som enade det litauiska folket på 1200-talet. Här kröntes han år 1253. Kernave var under en period Litauens huvudstad och den sista staten som kristnades i Europa. Arkeologer har funnit resterna av fyra borgar och en medeltida stad i Kernave. År 2004 togs Kernave upp på UNESCO:s lista över världsarv.

Vilnius (med på UNESCO:s lista över världsarv)

Litauens huvudstad Vilnius grundades på 1320-talet men platsen där staden nu ligger lär ha varit bebodd i minst 1 000 år. I slutet av 1500-talet var Vilnius en av östra Europas största städer, idag har Vilnius cirka 545 000 invånare. Staden ockuperades av tyskar både under första och andra världskriget. År 1994 togs Vilnius "Gamla Stad" upp på UNESCO:s lista över världsarv och år 2009 var staden EU:s "Kulturhuvudstad". Lite kuriosa - jag förtidsröstade till riksdagsvalet på den svenska ambassaden under mitt besök i Vilnius. 

Vilnius som har den största gamla stadskärnan i öst Europa har mycket att erbjuda en besökare, både i form av gamla hus med vacker arkitektur, ståtliga byggnader och ett stort antal vackra kyrkor. Sevärdheterna i "Gamla stan" är lätta att nå till fots. Några som jag tittade på var nedanstående.

För att få en fin överblick av den gamla staden började jag med att gå upp på Gediminas kulle där enligt legenden Vilnius grundades. På kullen låg Gediminas borg, av den återstår tyvärr numera bara en mindre del. Borgen byggdes på 1200-talet. Ett av de få byggnadsverk som återstår är ett försvarstorn som blickat ut över staden sedan 1200-talet. I tornet finns nu ett museum. Vyerna från kullen över gamla stan, över floden Neris och in i den moderna staden är superba! Strax nedanför kullen ligger Litauens Nationalmuseum, med en vacker staty av kung Mindaugas. Lite längre bort ligger Katedraltorget med den imponerande Vilnius katedralen och det 57 meter höga klocktornet. Den nuvarande katedralen är byggd på den plats där stadens första katedral från 1300-talet låg. I anslutning till katedralen ligger Kungliga palatset med sin borggård på 10 000 kvadratmeter och stora staty av kung Gediminas. Palatset byggdes på 1600-talet.

Från katedraltorget kan man promenera in i Vilnius Gamla Stad på den kullerstensklädda Pilies gatve, Slottsgatan, som kantas av gamla hus från 1400- till 1700-talen, bland annat huset där en stor del av Litauens frihetsrörelse grundades på 1800-talet. Längre upp på gatan ligger svenska ambassaden inrymd i ett vackert gammalt hus. Här röstade jag i riksdagsvalet. Väl inne i Gamla stan är det bara att njuta av alla vackra byggnader och gamla kyrkor, som nu rustats upp efter att ha farit illa under den sovjetiska ockupationen. Fortsätter man att gå på Piliesgatve kommer man in på Didzioji gatve som leder fram till Vilnius stadshus från 1500-talet och det stora stadshustorget. Nära stadshuset ligger den vackra S:t Casimirs kyrka med sin imponerande kupol och vackra interiör. Kyrkan byggdes på 1600-talet.

Från Didzioji gatve gick jag in på Ausros Vartu gatve, Vilnius äldsta gata. På denna gata kan man, bland annat, besöka den ryska ortodoxa kyrkan, S:ta Theresas kyrka och den gamla stadsporten, "Skymningsporten", från 1500-talet. I denna ligger den Välsignade Jungfru Marias kapell, som är populär bland stadens invånare. Kapellets väggar är klädda med silverplattor och har en vacker bild av jungfru Maria. 

Från Ausros Varte gatve följde jag den gamla stadsmuren tills jag kom till några artilleribastioner från 1600-talet. Härifrån gick jag till den Evangeliska Lutheranska kyrkan byggd på 1550-talet. Under sovjetperioden användes kyrkan som verkstad och basketbollplan! Därefter följde ett besök vid S:t Nikolas kyrkan, Vilnius äldsta gotiska kyrka, byggd av tyskar på 1320-talet. Sedan blev det besök vid flera andra vackra kyrkor, som Den helige Mikaels kyrka, numera museum, byggd på 1600-talet, Jungfru Maria Himmelfärdskyrka byggd på 1400-talet, S:ta Katharinas kyrka byggd på 1600-talet, SS Peter och Paulus kyrkan med sin enormt vackra barockinteriör från 1600-talet, S:ta Annas kyrka, en av Vilnius vackraste barockkyrkor byggd på 1500-talet med 33 olika typer av tegelstenar. Napoleon ansåg kyrkan vara så vacker att han ville ta den med sig tillbaka till Paris! Strax intill ligger den vackra Bernardin kyrkan från samma århundrade. Kyrkan tillägnad "Guds heliga Moder"  är den litauiska ortodoxa trons huvudkyrka vars ursprung dateras till 1300-talet. Även S:t Johannes kyrkan från 1400-talet är sevärd. Om det inte räcker med dessa kyrkobesök finns det flera att besöka.....

Strax före andra världskriget hade Vilnius cirka 70 000 judiska invånare. De flesta bodde i de judiska kvarteren i Gamla stan. Endast en bråkdel av deras hus finns kvar. Judarna utsattes för hårda förföljelser av ryssar, tyskar och litauer från 1939 fram till 1943. I juli, augusti och september 1941 deporterades och dödades mer än 35 000 av stadens judiska invånare. Ett besök i de forna judiska kvarteren ger en historisk tankeställare!

Andra intressanta sevärdheter jag besökte i Gamla Stan´ var Vilnius universitet, Östeuropas äldsta. Det stängdes av ryssarna 1832 men öppnades åter 1919. Universitetet har 13 innergårdar som kan besökas. Presidentpalatset, som ligger nära universitetet, användes av Napoleon under hans fälttåg mot ryssarna.

Och givetvis besökte jag "Republiken Uzupis", konstnärskvarteren. En gång var detta stadens farligaste kvarter nu är bostäderna eftertraktade av många. Även om det fortfarande ser lite "ruffigt" ut på många ställen är det trevligt att ströva omkring här bland trähus och gallerier. På det stora torget finns en vacker staty kallad "Uzupis ängel" och vid en av broarna in till stadsdelen finns en staty av en sjöjungfru, Uzupis symbol.

Vilnius har ett antal vackra parker att ströva i, en av dem är Kalny park. I parken finns flera kullar. Den mest berömda är "Kullen med de tre korsen". Korsen har funnits på kullen sedan 1700-talet för att hedra minnet av de sju munkar som torterades till döds på kullen, tre korsfästes, när de försökte kristna den hedniska befolkningen. Vyerna över Gamla Stan från kullen är superba!

Gedimino Prospektas är Vilnius paradgata och ligger i den "nya staden". Gedimino är nästan 2 kilometer lång och kantas av affärer, restauranger, teatrar, banker, museer och många vackra byggnader. Trafiken är mindre på denna aveny än på många andra gator varför det är trevligt att promenera längs den och njuta av de vackra byggnaderna och folklivet.

Några intressanta byggnader jag tittade lite mera ingående på var Litauens Dramateater på Gedimino nr 4 med statyn av de tre muserna, den vackra regeringsbyggnaden på nr 11 byggd på 1850-talet, palatset på nr 20 och Lukiskiy aikste, torget där det tidigare stod en stor staty av Lenin. Jag besökte också museet som hedrar minnet av de människor som utsattes för övergrepp av nazisterna och ryssarna Genocido auky muziejus som ligger på Auky gatve 2a. Här får man en bild av den fruktansvärda verklighet nazister och kommunister utsatte det litauiska folket för. Mest omskakande var kanske vistelsen i det forna avrättningsrummet och tortyrkammaren som var extra isolerade så att offrens skrik eller dödsskotten  inte skulle höras utifrån. Men även de många små cellerna som människor satt fängslade i innan de fick komma till "rättegången" gav en tankeställare över mänsklighetens grymheter.

Utöver de sevärdheter jag besökte finns det många andra som jag inte hann med att titta på trots mina tre dagar i staden. Jag tyckte om Vilnius, och kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka hit.

Centre of Europe - "Europas Mittpunkt"

Från Vilnius körde jag till Ignalina, inte långt från den vitryska gränsen, som skulle vara min bas under några dagar för att utforska Aukstaitija National Park. På vägen dit besökte jag Centre of Europe.

Enligt en mätning gjord av det franska nationella institutet för geografi år 1989 ligger Europas absoluta mittpunkt 25 kilometer norr om huvudstaden Vilnius, vilket litauerna är mäkta stolta över och har på platsen satt upp, förutom EU:s flagga, även flaggor från EU:s samtliga medlemsländer samt gjort en vacker mosaik på platsen. Alla som kommer hit kan få köpa ett diplom som visar att man besökt "Geografinis Europas Centras, d v s "Europas Mittpunkt".

Ignalina

Namnet Ignalina förknippas med ett atomkraftverk av samma typ som det olycksdrabbade i Tjernobyl. När Litauen blev medlem i EU krävdes att landet skulle stänga detta, vilket redan skulle varit gjort. Landets elförsörjning har ännu inte gjort detta möjligt men det kommer att stängas under den närmsta tiden. Själva atomkraftverket ligger inte i den lilla staden Ignalina utan i Visaginas några mil norr om Ignalina.

Att jag sökte mig hit var för att utforska en del av Aukstaitija National Park med sina ålderdomliga byar.

Via nätet hade jag bokat rum på Turistcentrat i byn Paluse, cirka 10 km norr om Ignalina. Rummet var i så dåligt skick, med flagnade tapeter och ett badrum fullt med mögelfläckar, att jag valde att söka mig ett annat rum. Jag fick tips om ett privatrum i en villa i Paluse. Efter att ha talat med kvinnan som hyrde ut det, en bastant dam i 80- års åldern, valde jag detta som bostad i tre nätter. Rummet var stort och rent med dusch och toalett i hallen. Dock dök det upp ett litet problem med detta rum. Det blev ordentligt kallt i det för damen jag hyrde av vägrade ge mig någon form av värmekälla, trots att yttertemperaturen bara låg mellan +5 och +10 grader Celcius, enligt henne var det för dyrt att värma upp. Jag hade betalat rummet i förskott och kunde därför inte söka något nytt. Dessutom hade andra rumsuthyrare stängt för säsongen...

Aukstaitija National Park är ett vackert naturområde med djupa skogar, ett stort antal sjöar och ålderdomliga byar. I skogarna, cirka 70 % av träden är tallar, lever älg, hjortar och vildsvin. Huvudvägarna in i nationalparken är asfalterade och därmed är de byar som ligger utefter dessa lättillgängliga. Mer avlägsna byar når man på små slingrande grusvägar. Enklaste sättet att hitta till sevärdheterna och byarna är att åka till parkkontoret och få en vägbeskrivning. Under två dagar, med Paluse som bas, utforskade jag Aukstaitija National Park med hjälp av bil och till fots vilket blev en minnesvärd upplevelse.

Paluse är den största av byarna i nationalparken. Byn ligger vackert vid sjön Lusiai, "Vildkattssjön", cirka 10 kilometer norr om centralorten Ignalina. Byns största sevärdhet är den gamla träkyrkan med sin säregna klockstapel från 1750-talet. I byn Ginuciai tittade jag på den nästan 200 år gamla vattenkvarnen. Här finns även kulle med rester av en borg från 9 - 1200-talet. Vyerna från kullen bjuder på fina vyer över bygden och omkringliggande sjöar. Jag besökte också de etnografiskt klassade byarna Salos II, Suminai, Strazdai och Vaisnoriskes med sina gamla trähus från 17- och 1800-talen. Att komma in i byarna var som att färdas bakåt i tiden. Här var det lätt att komma i kontakt med människor! Flera av dem stötte jag på i skogen där de var för att plocka svamp eller när de satt utanför sina stugor och rensade svamp.

Hit skulle jag vilja komma tillbaka för att utforska de djupa skogarna och byarna ytterligare! 

Visaginas

Visaginas, drygt 28 000 invånare, besökte jag på vägen till Narva i Estland. Jag tog en liten omväg för att komma till denna märkliga stad, byggd helt efter "sovjetkoncept", och dominerad av stadens största arbetsgivare - atomkraftverket. Som mest sysselsattes 5 000 personer vid detta. Idag arbetar här cirka 3 000 personer. Hela stadsbilden är oerhört "sovjetisk" med breda gator och "ryska" höghus. Ryska är det dominerande språket och hörs överallt. Innan jag lämnade Visaginas gjorde jag ett besök på en "ryssmarknad".

Till överst på sidan 

Estland – ”Baltikums minsting”

Jag kom till Narva i Estland, resans tredje baltiska land och till ytan minsta, efter att ha kört resans längsta dagsetapp på lite drygt 400 kilometer från starten i Paluse i Litauen. Bilkörningen gick utan några som helst missöden och vägarna var i bra kondition. Under bilresan passerade jag Tartu och sjön Peipsi (Peipus),  Europas fjärde största sjö. Sevärdheterna var få under denna bilresa.

Estlands historia är lång och turbulent som började redan flera tusen år före Kristi födelse. Från 1200-talet och framåt ockuperades landet omväxlande av danska, tyskar, svenskar och ryssar. Den 24 februari, 1918 utropade landet sin självständighet. I samband med andra världskriget ockuperades åter Estland av ryssar. Den ockupationen varade fram till 1991 då Estland på nytt blev fritt. År 2004 anslöts Estland till den Europeiska Unionen och försvarsalliansen NATO. Estland har sedan lång tid tillbaka haft djupa band med Sverige och idag återuppstår dessa delvis genom de svenska turister som söker sig hit.

Narva

Staden Narva, med cirka 70 000 invånare (ungefär 95 % av dem är ryssar), är Estlands östligaste stad och gränsstad mot Ryssland, endast floden Narva skiljer länderna åt. Narva är en av Estlands äldsta städer. Vikingarna använde sig av floden Narva för färder in i Ryssland och floden är skiljelinje mellan öst och väst. År 1172 grundades en handelsstation på platsen där staden nu ligger och blev en viktig förbindelse mellan öst och väst. På båda sidor om floden Narva byggdes stora borgar för att försvara respektive lands intressen. År 1345 grundades staden Narva genom att den danske kung Valdemar IV Atterdag gav handelsstationen stadsrättigheter. Staden har sedan dess styrts av danskar, tyskar, svenskar och ryssar. Narva spelade en viktig roll under den svenska stormaktstiden då kung Karl XII erövrade borgen. Idag är Narva Estlands tredje största stad och ett viktigt industriellt centra.

Jag tyckte om Narva eftersom staden hade en speciell atmosfär, fortfarande levde den "sovjetiska andan" kvar i staden genom tvåspråkiga gatuskyltar, ryska skyltar på en del bostadshus, resterna av ryska dekorationer och de ryska minnesmonumenten. På grund av de stora skador staden fick under andra världskriget återstår bara få historiska byggnader eller  äldre hus.

Stadens största sevärdhet är naturligtvis Narvas borg, Hermanni, som ursprungligen byggdes av danskar på 1200-talet. I den finns ett intressant museum och från den har man fina vyer över floden in i Ryssland och på den mäktiga ryska borgen Ivangorod. Narvaborgen erövrades av kung Karl XII och hölls av svenskar under många år på 1700-talet tills man förlorade den till ryssarna. Andra sevärdheter är, bland annat, de stora bastionerna som ingår i borgens försvarsanläggning, flera av dem byggdes av svenskarna. Den 19 november, 2000 avtäcktes statyn "Det svenska lejonet" till minne av 300-årsdagen av slaget vid Narva. I det gamla ammunitionslagret från 1700-talet ligger nu Narvas Konstgalleri. Narvas gamla stadshus är byggt i barockstil på 1600-talet. Den 5 augusti, 1890 lade Tsar Alexander III grundstenen till det som skulle bli den imponerande rysk-ortodoxa katedralen. En av Narvas vackra parker är den som kallas för "Den mörka trädgården" som är ett exempel på vacker landskapsarkitektur.

I Siiversti, en liten bit norr om staden, finns ett krigsmonument uppfört till minnet av 300-årsdagen av kriget mellan ryssar, ledda av Tsar Peter I, och svenska, under ledning av Karl XII. Ytterligare en bit längre norrut finns den nyanlagda tyska kyrkogården där man ger tyska soldater som stupat i Estland under andra världskriget en värdig begravning. På vägen mot Narva-Jöesuu finns ett ryskt minnesmonument i form av en en stridsvagn typ T-34 som symboliserar de ryska styrkornas genombrott mot de tyska trupperna under andra världskriget. Detta är det enda minnesmonumentet av detta slag i hela Estland. Ytterligare ett stycke norrut på vägen ligger ett stort ryskt minnesmonument mitt inne i skogen till minne av någon händelse under andra världskriget.

Lite kuriosa - Narvas systerstad i Sverige är Kalmar

Tallinn (med på UNESCO:s världsarvslista)

Tallinn, Estlands huvudstad, blev min andra destination i Estland.

Tallinn är norra Europas äldsta stad och dokumenterades för första gången av den arabiske kartritaren Al-Idris år 1154. Området där staden växte fram var dock bebott redan för cirka 2 500 år sedan av finsk-ugriska stammar och på 900-talet efter Kristus tror man att det legat en handelsplats här. År 1219 erövrades norra Estland av danskar under ledning av kung Valdemar II varefter de byggde en borg på berget Toompea och runt detta utvecklades Tallinn. Namnet Tallinn tror man kommer från estniskans Taani linn, som betyder "Danska staden". I mitten av 1300-talet sålde danskarna norra Estland till den tyska orden och staden blev därefter en av de viktiga Hansestäderna med mer än 4 000 invånare. Därefter utsattes staden för attacker från ryssar och svenskar. Ryssarna, under ledning av tsar Ivan den Förskräcklige, belägrade staden i 29 veckor under åren 1570-71. Svenskarna regerade i Tallinn mellan åren 1561 och 1710. Under andra världskriget skadades Tallinn svårt. Under den ryska ockupationen, 1940 - 1991, förföll många av stadens byggnader. Flertalet av dem har renoverats sedan medlemskapet i EU 2004.

Jag kom till Tallinn efter att ha kört E20 från Narva. En lättkörd sträcka på en väg med god standard. På en bensinstation i Tallinns utkant frågade jag efter vägen till hotellet jag var inbokad på och körde sedan i stort sett rakt fram till det. Tallins trafik var intensiv och bilarna många. Jag var därför glad att kunna ha bilen parkerad utanför hotellet i de tre dagar jag utforskade Tallinn. Mitt hotell låg bara lite drygt 10 minuters gångväg från Gamla Stan varför det var lätt att ta sig till Tallinns största sevärdheter från det. Tallinns medeltida stadskärna är en av Europas bäst bevarade och med på UNESCO:s världsarvslista.

Jag promenerade in i Gamla Stan, Vannalinn, via den gamla stadsporten på den kullerstensklädda gatan Viru, som kantas av gamla vackra hus. Sedan var det bara att njuta av alla fantastiska byggnader och platser. Det finns "hur många som helst" att titta på eller att besöka! Tillsammans med många, många andra turister strövade jag runt och tittade på sevärdheter som det sengotiska rådhuset från 1200-talet med sitt 64 meter höga torn, rådhusapoteket från 1400-talet som kontinuerligt har sålt mediciner sedan det öppnades, vid sidan om apoteket ligger Saiakang, "Det vita brödets gränd" en liten gränd där det förr doftade gott av nybakat bröd. I slutet av gränden ligger Tallins äldsta kyrka Puha Vaimu kirik (Helige Andens kyrka) byggd på 1400-talet. Den vackra Katherines gränd ligger i anslutning till det dominikanska klostret som grundades år 1246, klostret stormades 1524 av arga lutheraner och tvingade bort de dominikanska munkarna. S:t Nicholas kyrkan är Tallins största, men numera museum. S:t Kanuti Gildi Saal är ett vackert hus med två dominerande statyer på fasaden, en av Martin Luther och den andra av S:t Canutus. Strax intill ligger två vackra byggnader. Den ena är Mustpeade Maja, som var Svartbrödernas (ogifta handelsmän) huvudkvarter, det grundades år 1597, och Olevi Gildi Hoone. S:t Olafs kyrka som är Estlands högsta kyrkobyggnad med ett torn på 124 meter, under åren 1549 - 1625 var detta världens högsta kyrktorn (ryssarna använde kyrkan som avlyssningscentral under ockupationstiden). Följer man gatan Pikk österut kommer man till "De tre systrarna" som är tre vackra gamla medeltida hus och det forna KGB högkvarteret, som nu är ett barnbibliotek! I slutet av gatan ligger den vackra stadsporten "Stora Kust Porten" med försvarstornet "Feta Margareta". Strax utanför statsporten ligger monumentet som hedrar offren i förlisningen av färjan Estonia den 28 september, 1994.

Efter en vandring längs resterna av den gamla stadsmuren gick jag upp till Domberget, Toompea, för att titta på några av sevärdheterna som finns här. Den mest spektakulära vägen dit är att vandra genom Pikk Jalg, en port från 1380. Högst upp på Domberget ligger Riigikogu, Estland parlamentsbyggnad, som är en del av Toompea-borgen. Tyvärr finns inget bevarat av den danska borgen som var den första på Domberget byggd på 1200-talet. Kvar finns däremot tre av de fyra försvarstornen som byggdes på borgen som ersatte den danska. Det finaste av dem är Pikk Hermann, Hermann tornet, som uppfördes på 1370-talet. I toppen på det är alltid den estniska flaggan hissad. Mitt emot parlamentsbyggnaden ligger den pampiga Alexander Nevsky katedralen, den ryskortodoxa kyrkan, uppförd mellan åren 1894 och 1900. Lite längre bort ligger Tallins Domkyrka, Toomkirik, som grundades år 1233 och har gett berget dess namn. Kyrkan är begravningsplats för många berömda och adliga ester vars vapensköldar dekorerar väggarna. Vandrar man gatan Kohtu österut från domkyrkan kommer man till en utsiktsplats med vackra vyer över Tallinn.

Nedanför Hermannborgen finns delar av den gamla stadsmuren bevarad med ett av det vackra kanontornet Kiek in de Kök, som betyder "Titt-in-i-köket", byggt omkring år 1475.

Sista hela dagen jag var kvar i Tallinn började jag med att promenera till Kadriorg, som är en stor och vacker park. På gatorna runt parken finns många fina gamla trähus och inne i parken ligger det vackra barockpalatset Kadriorg som byggdes på order av Tsar Peter den Store mellan åren 1718 och 1736. Från palatset gick jag kustvägen tillbaka till Gamla Stan och passerade den stora ryska obelisken "Russia" som minner om den sovjetiska perioden. Innan jag kom fram till Gamla Stan gick jag in i Rotermannkvarteren, ett före detta industriområde som nu håller på att omvandlas till ett område där restauranger trängs med affärer, kontor lägenheter, gallerier och en färskvarumarknad. Ett spännande experiment med blandning av gammal och ny arkitektur. Mina sista timmar i Tallinn strövade jag åter runt i den vackra gamla stadskärna.

Pärnu

Den lilla staden Pärnu vid havet var min  tredje och sista bas i Estland innan jag körde tillbaka till Riga där min resa genom Baltikum avslutades. Pärnu, med cirka 44 500 invånare, är Estlands "sommarhuvudstad" med vackra parker, härliga sandstränder, restauranger och spaanläggningar. 

När de tyska ordensriddarna kom till platsen där Pärnu nu ligger existerade redan en handelsplats här. Under hansatiden på 1300-talet var Pärnu (Pernau) en viktig hansestad vilket också gav staden ett utsatt läge för erövring. Under årens lopp har staden styrts av tyskar, polacker, svenskar och ryssar. Från år 1838 blev staden en populär kurort med möjligheter till gyttjebad och underbara havsbad. Under andra världskriget skadades staden svårt när ryska trupper drev ut de tyska. Idag är stadens centrala delar vackert renoverade och har en del sevärdheter.

Jag tillbringade två dagar i Pärnu för att utforska staden och en del av sevärdheterna. Under mitt besök hade turisterna lämnat staden varför här var lugnt och fridfullt. Några av de sevärdheterna jag tittade på var Mudaravila, en vacker byggnad i nyklassisk arkitektur uppförd i början av 1900-talet, här kunde man ta helande gyttjebad. Här ligger också den vackra Kursalen helt byggd i trä i slutet av 1800-talet. Framför den finns en staty av Estlands populäraste dragspelare Raimond Valgre. Och naturligtvis gick jag ned på den så kallade "Blue Flag Beach", den vackra sandstranden, som nu, i stort sett, var helt öde. På väg till centrum tittade jag på de gamla svenska försvarsmurarna och vallgraven från 1600-talet, och "Tallinporten", en gammal stadsport som låg på vägen till huvudstaden. Härifrån gick jag på smågator fram till Ruutli, gågatan i centrum som är kantad med vackra gamla hus och då är man i stadens historiska del. Här ligger "Röda tornet", Punane Torn, stadens äldsta byggnad från 1400-talet. Under en period fungerade tornet som fängelse. I det pampiga stadshuset från 1700-talet bodde Tsar Alexander I under sitt besök i Pärnu år 1806. Stadens vackraste kyrka, byggd i barockstil 1744 - 1747, S:ta Elisabeths kyrka ligger på Nikolai gatan. Andra sevärda kyrkor är S:ta Katharinas kyrka byggd på 1700-talet och den Ryskortodoxa kyrkan byggd i början av 1900-talet. En liten bit bortom Ruutli ligger Ammende Villa, en vacker före detta herrgård byggd i jugendstil av en välbärgad tysk köpman i början på 1900-talet. I den ligger nu en av Pärnus mest exklusiva restauranger.

Förutom dessa sevärdheter tittade jag på många vackra gamla trähus som ligger öster om Ruutli och jag gjorde också en lång vandring utefter Pärnufloden.

Jag tyckte om Pärnu för att det var så stilla och fridfullt i staden, helt annorlunda mot semesterperioden då staden besöks av tusentals turister.

Från Pärnu körde jag tillbaka till Riga där jag tillbringade ytterligare en dag innan det var dags att lämna Baltikum.

Det finns en del sevärdheter i de baltiska länderna som gör det värt att besöka dem, i första hand respektive lands huvudstad med sina gamla stadskärnor, som alla är upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Utöver dessa finns det begränsat med sevärdheter i respektive land, enligt min uppfattning. Det som delvis förtar nöjet att resa i länderna är människorna som inte inbjuder till kontakter. De är tyvärr väldigt ofta trista att ha kontakt med. Trots mina erfarenheter har det varit intressant att besöka de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen.

Det finns många intressanta, fascinerande och spännande platser på vår jord. Läs om några av dessa på min hemsida. 

Till överst på sidan


Uppdaterad 2013-06-29
www.stalvik.com

2 307 besökare sedan 100927