Svalbard (Norge) - "Pure Wilderness"


 

Grundfakta Norge Landsfakta Norge Mer information om Svalbard Fler bilder från Svalbard Startsida
Andra resor jag gjort i Norge:        
Norge Ålesund mm Jotunheimen Lofoten  

Klicka på bilden för större format

Svalbard (Norge) - "Pure Wilderness"

På Svalbard finns fler isbjörnar än människor! Tyvärr såg jag inte en enda på denna resa, men jag upplevde så oerhört mycket annat.

Ett besök på Svalbard har länge stått på min ”önskelista” över resmål att besöka. Av någon anledning har det inte blivit av att förlägga en resa hit. I juni 2012 kom jag så äntligen iväg till denna avlägsna plats i Nordatlanten.

Under en knapp vecka, med centralorten Longyearbyen som bas, gjorde jag en vandring till det karaktäristiska berget ”Sarkogfagen”, besökte den övergivna kolgruvan ”Julenissegruvan”, åkte med på en arrangerad båttur till den ryska bosättningen Barentesburg och till den numera övergivna ryska bosättningen Pyramiden, av National Geographic utsedd till ett av världens tio mest speciella resmål. Och givetvis utforskade jag Longyearbyen. 

Jag hade även turen att få följa med på en ornitologisk tur med Alf, en vittberest svensk ornitolog.

Svalbard är precis så vackert och mäktigt som jag föreställt mig!

Läs om min resa längre ned på sidan.

Lite fakta om Svalbard

I den norska ögruppen Svalbard ingår Spetsbergen, Nordaustlandet, Barentsöya, Björnön, Vitön samt flera närliggande öar i Norra Ishavet. Området omfattar cirka 61 020 kvadratkilometer. Centralorten Longyearbyen har knappt 2 100 invånare och i bosättningen Barentsburg lever cirka 500 ryssar och ukrainare vars huvudsysselsättning är kolproduktion. I Ny-Ålesund bor cirka 25 forskare.

Klimatet på Svalbard är arktiskt och mer än halva landytan på de bergiga öarna täcks av inlandsis. Medeltemperaturen är –7 till –15°C i februari, och +3 till +6 °C i juli. Från den 19 april till den 22 augusti skiner midnattssolen över Svalbard. 

Namnet Svalbard kommer från det isländska språket och betyder ”Landet med de kalla kusterna” och omtalas för första gången i en isländsk namnbok från 1190-talet. Forskare är inte helt överens om att det Svalbard som omtalas i boken är samma som dagens Svalbard, men man anser att så troligen är fallet.

Den 25 juni år 1596 upptäcktes ön Spetsbergen av holländaren Willem Barents, en upptäcktsresande som försökte hitta en kortare sjöväg till Asien och Kina. Efter att engelsmannen Henry Hudson besökt ögruppen år 1607 blev den ett populärt jaktområde. År 1610 upptäckte engelsmannen Jonas Poole att valar var vanliga i vattnen runt Svalbard och efter det sökte sig valfångare hit, speciellt från Nederländerna och Storbritannien.

Efter konflikter mellan valfångstnationerna delades vatten runt Svalbard upp år 1609 för att undvika dessa. Engelsmännen kom att jaga huvudsakligen väster om Svalbard och holländarna hade sin bas vid Smeerenberg på nordvästra Spetsbergen. Holländarna bedrev en skoningslös jakt på valar och mellan åren 1669 och 1771 sökte sig 14 167 valfångstfartyg hit som dödade 57 590 valar. Därefter minskade antalet fångade valar och år 1820 upphörde valfångsterna i stort sett helt.

Från början av 1700-talet fram till 1840-talet jagade även ryssar på Svalbard. Dessa jagade huvudsakligen valross, säl, vitval, björn och räv.

År 1906 grundade amerikanen John M Longyear den första gruvan på Svalbard.

Enligt Svalbardstraktatet, som undertecknades år 1920, tillhör ögruppen Norge. Övriga nationer som undertecknat avtalet, bland andra Sverige, äger dessa tillträde till öarna och har rätt att driva näringsverksamhet här. Norsk lagstiftning gäller och förvaltningen av Svalbard lyder under det norska justitiedepartementet. Den lokala administrationen utövas av sysslomannen i centralorten Longyearbyen på huvudön Spetsbergen.

Enligt Svalbardstraktatet får Norge endast ta ut de skatter och avgifter som behövs för att tillgodose de lokala behoven på Svalbard, vilket har gjort ögruppen till ett skatteparadis.

Den 3 september 1941 evakuerades alla norrmän från Spetsbergen till England. I samband med evakueringen satte de eld på 160 000 ton kol som fanns i lager. När tyskarna kom till Svalbard 1943 mötte de i stort sett en helt förstörd by. Det som fanns kvar förstördes av tyskarna. Dock klarade sig husen längst upp i dalen eftersom det rådde dimma så att tyskarna inte såg denna bebyggelse. År 1945 började Longyearbyen att återbefolkas. 

Kolgruvorna är en viktig näring, men lönsamheten är dålig och framtiden för dessa osäker. Den norska kolverksamheten är statsägd och subventioneras via statsbudgeten. Även Ryssland bedriver kolbrytning på ögruppen, numera endast i Barentsburg.

Turismen har under de senaste två årtiondena blivit allt viktigare och cirka 60 000 turister besöker årligen Svalbard, ungefär häften av dessa kommer med kryssningsfartyg.

Svalbard är demilitariserat och får inte användas för krigsändamål.

Vattnen kring Svalbard är mycket fiskrika och den norska regeringen har upprättat särskilda zoner för att skydda fisket. Det finns även skyddszoner för ögruppens rika flora och fauna. Ett internationellt frövalv i Svalbards permafrost lagrar flera miljoner fröprover från världens viktigaste grödor.

Möjligheterna att utvinna olja i Barents hav har bidragit till ett internationellt intresse för ögruppen.

Min resa

Jag landade på Longyearbyens flygplats klockan 23.40 efter nästan tre timmars flygning från Oslo. Solen sken och inflygningen blev oerhört vacker när de solbelysta bergen och Barentsburg passerade utanför fönstret. Luften kändes lite kylig, men frisk, när jag steg ur planet. En flygbuss, som är anpassad, till flygankomster respektive -avgångar väntade utanför terminalen för att köra passagerare till respektive hotell. Jag som bokat rum på Spitsbergen Guesthouse, som ligger i Nybyen, kom fram sist av alla. Bussresan från flygplatsen till hotellet bjöd på fina vyer över den vackra naturen.

Efter incheckningen på hotellet gick jag en promenad vid foten av bergen runt detta. Bergstopparna var solbelysta och luften frisk och klar. Temperaturen låg på runt 0 grader. Jag hade svårt för att somna när jag väl kom i säng, mest på grund av ljuset men också för att jag tyckte det var spännande att vara på Svalbard. Nu låg fyra dagars upptäckte framför mig!

Rundvandring i Longyearbyen, Svalbards centralort

Longyearbyen Svalbards centralort, har idag knappt 2 100 invånare. Eftersom orten förstördes i stor omfattning under andra världskriget finner man idag en modern bebyggelse, ofta färgglad, i stort sett överallt. Orten ligger i en trång dal som mynnar ut i Adventsfjorden, som är en lång och smal arm till den breda och långa Isfjorden. Longyearbyen har ett mycket vackert läge vid fjorden och är omgivet av berg. Avståndet till Nordpolen är endast 1 300 kilometer. Longyearbyen är en av världens nordligaste bosättningar.

Under en dag utforskade jag Longyearbyen och dess omgivningar, så långt jag fick gå utan att vara beväpnad eller ha beväpnad guide. Jag utgick från Nybyen, som ligger högst upp i dalen och granne med det vackra berget Sarkofagen, eftersom det var här mitt hotell, Spitsbergen Guesthouse, låg.

Nybyen anlades år 1946 som bostäder åt arbetarna i kolgruvorna 1b och 2b. Vissa av dessa bostäder är nu hotellrum och i den forna matsalen för gruvarbetarna. Här uppe finns även ett par konstgallerier.

På vägen till Longyearbyens centrum passerade jag skolan, sporthallen och Haugen, området där gruvkontoret och ingenjörsbostäderna låg. Longyearbyen hade förr en stark uppdelning mellan arbetare och tjänstemän.

Dagens centrum började byggas på 1980-talet och här finns nu flera hotell, restauranger, affärer och serviceinrättningar, men också många färgglada bostadshus.

Från centrum gick jag över till Longyear City. Här låg den första bebyggelsen, rakt nedanför gruva 1 a. Gruvan exploderade år 1920 och 26 personer omkom. Bebyggelsen förstördes under andra världskriget varför bara några få rester som husgrunder och bitar av pelare återstår. Här ligger Longyearbyens vackra kyrka, som invigdes 1958.

I Skjaeringa tittade jag på Sysselmansgården, "borgmästarens gård", och det stora "Sysselmanskontoret". Här finns rester av det transportsystem, Taubanen, som användes för att transportera kol från gruvorna till hamnen ända fram till år 1987. Idag är kvarlämningarna fredade och en del av Svalbards kulturarv.

Från Skjaeringa gick jag ned till fjorden, som närmast Longyearbyen, är ett enda stort och fult industriområde. På flera ställen kan man dock gå ned till fjorden för att njuta av vyerna ut över Adventsfjorden. Nära fjorden ligger Longyearbyens kraftverk, som är Norges enda koleldade. I hamnen tittade jag på fiskebåtar och båten, Polar Girl, jag ett par dagar senare skulle åka till Barentsburg med.

På vägen tillbaka till Nybyen passerade jag åter kyrkan och kyrkogården där offren från gruvexplosionen år 1920 begravts. Jag besökte också "Huset" som är Longyearbyens nöjescentrum med biograf, cafeteria, pub och restaurang.

Vägen från kyrkan till Nybyen går öster om floden som rinner genom bosättningen och bjuder på fina vyer över de snöklädda bergen.

Vandring runt, och upp på, berget Sarkofagen

Denna vandring hade jag bokat på internet innan avresan och jag hade förhoppningar om en fin vandring. Arrangören hade bekräftat att den skulle bli av, med den andra bokade vandringen till toppen av Nordenskjöldsberget var det tveksamt att den skulle genomföras.

Guiden en ung man i 30-årsåldern kom till hotellet klockan 09.30 för att hämta upp oss som skulle med. Förutom jag var det fyra norska damer som väntade utanför Spitsbergen Guesthouse för att delta i vandringen. Inför vandringen fördelades kakor, choklad och saft, som arrangören bjöd på, mellan oss vandringsdeltagare. Var och en av oss fick någonting att bära på, förutom varsitt par snöskor.

Efter en kort vandring på stenig, blöt och relativt lerig barmark kom vi fram till snökanten där vi fick sätta på oss snöskorna eftersom snön var både blöt och mjuk att gå på. Tre av de norska damerna hade hyfsad kondition men den fjärde, som var yngst i gruppen, sade omgående att hon hade dålig kondition och säkert skulle få svårt att hänga med, vilket också stämde. Det var hon som satte vandringstempot.

Sakta arbetade vi oss upp längs Larsbreen, en glaciär som är uppkallad efter svensken Lars Hierta, mest känd som Aftonbladets grundare.

Det vackra berget Sarkofagen hade legat i mitt blickfång hela tiden sedan jag kom till Longyearbyen är ett karaktärsberg mitt dalgången. Nu såg jag det ur nya perspektiv och andra berg dök upp ju högre upp på Sarkofagen jag kom.

Vandringen gick väldigt långsamt uppåt men det spelade ingen roll eftersom solen sken, det var varmt och skönt och vyerna fantastiska, över bergen och ned i dalen där Longyearbyen låg långt ned.

Efter ett par timmars vandring kom vi upp till toppen av Sarkofagen. Där öppnade sig en platå som ledde fram till bergets västra del. Gruppen satte sig längst ut på kanten. Här fikade vi och njöt av vyerna. Vilka vyer; över Larsbreen, Nordenskjöldstoppen, över Longyearbyen, Adventfjorden och andra snöklädda berg längre bort.

Vandringen tillbaka till Nybyen gick via Longyearbyenbreen, glaciären på andra sidan Sarkofagen. Det tog cirka två och en halv timme att gå tillbaka denna väg. Leden ned var betydligt brantare och längre än den vi hade gått upp och när vi kom till foten av berget fick vi hoppa över små glaciärforsar på flera ställen innan vi nådde startplatsen. Efter nästan sex timmar var den vackra vandringen slut och jag var ett vandringsminne rikare.

Vandring till den övergivna kolgruvan ”Julenissegruvan”

På turistbyrån hade jag informerat mig o hur långt jag fick gå utanför Longyearbyen utan beväpning eller vakt. Budskapet var klart: "Så snart du lämnar vägarna skall du vara beväpnad", ett besked som begränsar rörligheten för den som är obeväpnad. "Julenissegruvan bör du icke besöka obeväpnad. OM du gör det må du gå på egen risk." Eftersom jag ville göra ett besök vid den numera nedlagda gruvan bestämde jag mig för att ta risken att gå ensam. gruvan.

När kolproduktionen var som störst på Svalbard fanns flera gruvor i drift samtidigt. Nu är de flesta nedlagda. Julenussegruvan, gruva 2b, var i drift mellan åren 1937 och 1968. Många av husen i Nybyen uppfördes för arbetarna i gruvan. Gruvan ligger på ett berg högt ovanför Nybyen.

Vandring upp till gruvan går på en  liten, knappt skönjbar, stig och är bitvis ganska brant och slitsam att gå, dels på grund av att det är väldigt stenigt och att stigen är brant. Väl uppe vid gruvan väntar en spännande ruin att utforska.

Jag började med att klättra upp för en stege och kom in i en lång byggnad med grova bjälkar, antagligen ett lastutrymme eftersom det hängde vagnar på linor och en bit bortom byggnaden fins ett torn som ingått i transportsystemet. Inne i byggnaden droppade vatten från den smältande snön och det var en ödesmättad tystnad härinne.

Efter att ha klättrat ned för stegen och kommit ned på marken igen gick jag åter uppför berget för att kunna runda de förfallna byggnaderna. Efter ett tags kämpande med branten och brädor som låg utspridda runt gruvbyggnaderna kom jag fram till en lång trätrappa i dåligt skick. Här fortsatte min vandring upp till maskinhuset och den stora murade väggen som rests för att hålla emot laviner och stenar som rullade ned mot byggnaderna, Vyerna ned över Nybyen, berget Sarkofagen, Longyearbyen och Adventsfjorden var superba härifrån! På marken hoppade flera snösparvar omkring.

Än en gång fick jag gå på den förfallna trätrappan för att komma in i nya byggnader. En smal trägång ledde in till ett nytt hus som jag inte kunde identifiera. Även detta var starkt förfallet och här small det i byggnaden som gjorde att jag tyckte att det var otäckt att vistas i den.

Samma klättring tillbaka till byggnaden med stegen innan jag kunde börja gå ned för stigen. Jag mötte en liten grupp på väg upp. De hade en beväpnad vakt med sig! Blängde han på mig? Kanske borde inte jag ha gått ensam hit?

Tillbaka på Spitsbergen Guesthouse tyckte jag att besöket i Julenissegruvan varit väldigt givande, och spännande.

Båttur till Barentsburg

Ryssarna har haft flera bosättningar på Svalbard där man brutit kol under årens lopp. Den sista bebodda är Barentsburg, som ligger nästan vid slutet av Isfjorden. Enklast att komma till Barentsburg under sommaren är med båt. Flera arrangörer ordnar resor hit och jag hade bokat min på nätet hos Polar Charter. Denna båttur är ett "måste" när man besöker Svalbard!

Bussen som skulle hämta deltagarna på dagens båttur till Barentsburg stod och väntade framför hotellet redan före 08.30. Guiden prickade av oss allteftersom vi anlände och bara tio minuter senare körde bussen mot centrum för att hämta de återstående resenärerna. Vi var en liten grupp som gav oss iväg, bara 27 turister denna dag.

Polar Girl låg vid kaj en bit utanför Longyaerbyen och väntade. Det var grått och lite småkallt när vi gick ombord, men havet var stilla så båtresan skulle bli lugn. Strax efter att vi kommit ombord lade båten ut.

Ganska omgående gick jag ut på däck för att njuta av den magnifika naturen; Isfjordens lugna vatten, höga snöklädda berg och fåglar som kryssade efter oss. Snön hängde i luften. Dagen före, när jag vandrade upp på berget Sarkofagen sken solen hela tiden.

Första stoppet gjorde vi vid Esmark-glaciären. Det är ingen stor glaciär, men vacker. Kylan från glaciären svepte in över båten och gjorde att jag blev ordentligt kall. När vi körde bort från Esmark gick jag ned i mässen och drack kaffe för att värma upp mig. Efter ett par timmars båtresa kom vi fram till den ryska bosättningen Barentsburg. Då hade vi också ätit lunch på däck, grillad lax med sallad.

Båten lade till vid kajen och gruppen fick promenera genom hamnen och upp för de 242 trappstegen som ledde till bosättningens huvudgata. Här väntade vår ryske guide.

Guiden berättade att Barentsburg numera endast hade cirka 450 invånare, som mest bodde det upp till 1 500 personer här. De flesta av de gamla vackra trähusen var övergivna och nu bebodda av måsar. Skolan var klart överdimensionerad för dagens befolkningsmängd. Den var vackert dekorerad. Från gruvkontoret åkte arbetarna rakt in i kolgruvan, en ovanlig lösning då gruvor i regel har egen ingång. Sjukstugan, byggd 1977, hade börjat förfalla. Hotellet var uppfräschat och här såldes souvenirer till turisterna samt serverades drycker av olika slag innan promenaden fortsatte mot centrum.

Runt centrum finns flera moderna byggnader som sporthallen, kulturhuset och några stora bostadshus i tegel. Framför ett av bostadshusen finns en stor propagandaskylt som hyllar kommunismen och en staty av Lenin. Kulturhuset är dekorerat med proletärkonst. Det vilar en stark "kommunistatmosfär" över Barentsburg.

Efter den guidade turen hade jag 45 minuter på mig att utforska byn på egen hand. I princip gick jag samma runda som under den guidade turen för att ta lite fler miljöbilder och gjorde ett besök i det lilla kapellet som byggdes 1996 efter en svår helikopterolycka.

Efter två timmar i Barentsburg var det dags att åka tillbaka till Longyearbyen. Vi passerade några mäktiga klippor där många fåglar häckade. Tyvärr kunde båten inte gå speciellt nära dessa så att vi kunde studera fågellivet mera ingående.

Vid 18-tiden lade båten till vid kajen i Longyearbyen och där väntade en buss på oss för vidare transport till respektive hotell.

Att besöka Barentsburg kändes som en resa bakåt i tiden, till den tidsperiod då "Kalla kriget" pågick. Många av Sovjetunionens symboler finns kvar här!

Även om det stundtals varit ganska kallt under dagen blev det här en fin dag i Svalbards fantastiska natur och ett intressant besök i den ryska bosättningen Barentsburg.

Båttur till Pyramiden

Pyramiden, en övergiven rysk bosättning, anses av National Geograpich som en av världens tio mest speciella destinationer att besöka. Vem vill missa tillfället att komma dit, om man befinner sig nästgårds? Polar Charter, samma turoperatör som jag åkte med till Barentsburg ordnade resor till Pyramiden så det var bara att boka en resa!

Samma fina service erbjöds på denna resa; upphämtning och avlämning vid hotellet och god lunch på däck.

Båten lämnade kajen strax efter klockan 09.00 och även idag var luften lite råkall eftersom molnen hängde lågt över Longyearbyen. Turen till pyramiden går i motsatt håll mot den till Barentsburg varför det bjöds på nya vyer. Än en gång stod jag på däck och njöt av Svalbards natur; mäktiga klippor och snöklädda berg.

Första stoppet gjordes vid ett vackert berg som, enligt guiden, är cirka 250 miljoner år gammalt. Vi gick nära det och kunde på så sätt se de olika stenlagren som bildade vackra mönster.

Ju närmare Pyramiden vi kom desto bättre blev vädret. Solen bröt igenom molntäcket och molnslöjorna över bergen bildade vackra mönster. Långt i fjärran syntes det forna ryska samhället. Den första byggnaden man lade märke till var den röda, före detta, kraftstationen.

Det vilade en spöklik stämning över Pyramiden då detta är en övergiven bosättning till skillnad mot Barentsburg. Som mest hade Pyramiden cirka 1 200 invånare. Idag bor det endast sex personer kvar för att se till byggnaderna och leda nedmonteringen av det som fortfarande tas om hand av ryssarna. En av dem är Sacha, en ryss i 30-års (?) åldern, som även fungerar som guide.

Sacha kom gående mot kajen med ett gevär på axeln. Bara två veckor tidigare hade en isbjörn strövat runt Pyramiden. Vår kvinnliga guide var också beväpnad. Hon lämnade över till Sacha som ledde oss genom Pyramiden.

På vägen till det stora monumentet, modell Sovjet, hade vi passerat övergivna byggnader som var kopplade till kolproduktionen. Längre in i bosättningen finns  de andra övergivna byggnaderna; sporthallen, bostadshus, byggnaden där arbetarna åt, skolan, simhallen, sportarenan mm De sex boende i Pyramiden bodde i något bostadshus eller på hotellet, som inte längre är i drift. Enda övernattningsmöjligheten i Pyramiden är en container som inretts för enkelt boende för två personer. Norska intressen vill köpa hotellet och sätta det i drift igen.

Sacha visade oss bondgården som funnits. Här hade man haft både kor, grisar och höns. Jord hade transporterats till Pyramiden från Ukraina så djuren kunde få färskt gräs att äta ibland. Nu fick enbart svalbardsrenarna som sökte sig hit njuta av det.

Framför sporthallen stod en staty av Lenin som blickade ut över bosättningen och glaciären i fjärran. Inne i sporthallen var stämningen spöklik. Så märkligt det kändes att vandra runt i den öde sporthallen där redskap fortfarande stod framme, precis som om de väntade på att någon skulle komma och använda dem. I ett av rummen låg två flickklänningar hängda över en stol som förstärkte ödsligheten. Hade de så bråttom när de lämnade anläggningen att de glömde kläderna?

Lika ödslig som sporthallen kändes simhallen, som en gång rymde världens nordligaste bassäng. Kylan kändes överallt och den slitna inredningen gav lokalen en spöklik stämning. Jag försökte föreställa mig rösterna av glada barn som fanns här tidigare!

Mellan sporthallen och simhallen ligger den tidigare tävlingsarenan. Ingången till den pryds av en bild på en brinnande fackla och hammaren och skäran. Supersovjetiska symboler!

De gamla bostadshusen i trä som ligger runt det stora torget framför sporthallen, och som Lenin blickar ut över, hare vackra och välbevarade fasader. Ingångarna har räcken målade i de svenska färgerna; blått och gult. Samma färger användes av ukrainarna som tidigare bodde här.

De nyare bostadshusen byggdes i tegel. I det största av dem bodde barnfamiljerna berättade Sacha. Det kallades i folkmun för "Dårhuset" för att det var så mycket ljud i dessa. Ungkarlarnas hus kallades för "London" och de ogifta kvinnornas kallades för "Paris". Männen  från "London" gjorde sig ofta, och gärna, ärenden till "Paris" sa Sacha.

Besöket i Pyramiden avslutades med ett besök i hotellets bar. Den kvinnliga bartendern serverar gärna besökare allt från kaffe till starka drycker. Här finns också en souvenirbutik där man säljer, bland annat, ryska militärmössor och pälsmössor.

Den beväpnade Sacha följde med oss tillbaka till båten för på Svalbard får man bara gå på egen hand utan beväpning, eller beväpnad guide, inne i Longyearbyen.

Efter besöket i Pyramiden styrdes stäven mot Nordenskjölds-glaciären. Här stannade vi en lång stund och bara njut av den vackert solbelysta glaciären, de små isflaken som flöt i fjorden, en säl som solade på ett isflak och de snöklädda bergen som låg runt glaciären. Så vackert det är på Svalbard när solen lyser. Jag avundades de sex ryssarna som bodde i denna vackra miljö, men var inte säker på att jag ville byta med dem. När vinter och mörkret dominerar är det nog inte speciellt trevligt att bo här!

Ett sista stopp på resan tillbaka till Longyearbyen gjordes vid en grupp höga klippor där det häckade tusentals med fåglar. Vi fick bara studera dem från båten då det råder landstigningsförbud under häckningsperioden.

Vid 18.30-tiden lade Polar Girl till vid kajen i Longyearbyen och därmed var denna fantastiska båttur avslutad. Jag hade stått på däck nästan hela tiden från Pyramiden för att njuta av den vackra naturen och för att smälta mina intryck från det fascinerande besöket i Pyramiden. Jag var ordentligt genomkall, men vad spelar det för roll när jag fått vistas i denna mäktiga miljö?

Svenska intressen i Pyramiden

De första svenskarna som undersökte möjligheterna att bryta kol kom till Spetsbergen år 1910 och koncentrerade sina intressen till Pyramiden, som ligger längst in i Van Mijenfjorden. Här startade man Sveagruvan vars drift kom igång 1917. Under vintern bröts kolet för hand i gruvan. Kolpriserna som hade stigit efter första världskriget gjorde att framtidsutsikterna för Sveagruvan såg bra ut.

På 1920-talet sjönk dock kolpriserna vilket försämrade lönsamheten. År 1925 bröt en brand ut i ett lokomotiv och flera personer omkom och 1927 överlät man Pyramiden till ryssarna som drev den fram till 1998 då den lades ned och samhället övergavs.

Ornitologisk expedition

Avståndet mellan människor känns kort på Svalbard. Man växlar några ord med många, andra blir man mera bekant med. De personer jag lärde känna bäst på denna resa av Alf och Mona, ett par från Uppsala som var ornitologer. Det var alltid lika roligt att höra om deras observationer. En dag erbjöd de mig att följa med dem på en av deras exkursion. Jag tackade med glädje ja till detta!

Det finns bara cirka 45 kilometer väg på Svalbard och då Alf och Mona utforskat vägarna för att hitta de bästa observationsplatserna visste de var de fanns.

Kvällen då Alf och jag åkte iväg för att skåda fågel besökte vi både Adventsdalen och Björndalen.

I Adventsdalen finns flera små sjöar som är populära tillhåll för fåglar. Här såg vi mängder av vanlig ejder, spetsbergsgäss, några exemplar av den mycket vackra praktejdern, två exemplar av smålom och den stora rariteten brednäbbad simsnäppa.

I Björndalen såg vi stormfågel, tretåig mås och alkekung.

På min rundvandring i Longyearbyen hade jag sett snösparv, vitkindadgås och rödnäbbad tärna, som är vacker att se på men mycket aggressiv. Den attackerar gärna besökare som den tycker kommer för nära häckningsplatserna. Vilket även jag fick känna av. För att klara sig från att den kommer för nära bör man ha en lång käpp med sig som man svingar över huvudet.

Svalbard var precis så vackert och mäktigt som jag föreställt mig, kanske delvis beroende på det vackra vädret som till största delen rådde under mitt besök. 

Det lilla pittoreska Longyearbyen, vandringen i den vackra vildmarken, besöken i de ryska bosättningarna, glaciärerna, de snöklädda bergen, den rena luften och midnattssolen vars sken belyste allting med sitt speciella ljus var upplevelser och intryck som jag aldrig kommer att glömma! Besök Svalbard om du tycker om starka naturupplevelser! Jag kommer att besöka ögruppen igen!

Det finns många intressanta och spännande platser på vår jord. Läs om några av dem på min hemsida.

Bara 130 mil från Nordpolen!

Målet var att gå runt, och upp på, berget Sarkofagen

Många vackra hus står helt tomma.
Barentsburg

Idag vilar en spöklik stämning över bosättningen.
Pyramiden

Kl 01.00 var det fortfarande ljust!
Longyearbyen

Med snöskorna på och geväret över axeln kan man ge sig iväg!
Vandring runt berget Sarkofagen

Skolan.
Barentsburg

Idag vilar en spöklik stämning över bosättningen.
Pyramiden

Varning för isbjörn gäller hela Svalbard!

De imponerande bergsvyerna kom snabbt!

Den övergivna ryssbosättningen
Grumant

Lämnade människorna bosättningen i panik?

Vy från Adventsfjorden.
Longyearbyen

Snart kom vi in i ett vackert snölandskap

Morgonen började grå och kulen.
På väg mot
Pyramiden

När jag mötte bartendern hade jag träffat hälften av befolkningen i
Pyramiden

Vy från Adventsfjorden.
Longyearbyen

Uppe på berget Sarkofagen!

Strax innan båten kom fram började molntäcket lätta.
Pyramiden

Resan fortsatte till
Nordensköld-
glaciären

Vyn över dalen domineras av berget Sarkofagen.
Longyearbyen

Nedgång från Sarkofagen via Longyearbreen

Ortsskylten i den övergivna ryska bosättningen
Pyramiden

Nordensköld-
glaciären

Resterna av den första bebyggelsen.
Longyearbyen

På väg mot
Barentsburg

"Ryssmonument".
Pyramiden

Nordensköld-
glaciären

Kolet transporterades på linbanor. Rester av dessa återstår

Esmarkglaciären

Sacha, en av de sex personer som bor kvar i
Pyramiden

Till slut återstod enbart resan tillbaka till
Longyearbyen

Bostadshus i kvällsljus.
Longarbyen

Esmarkglaciären

Bosättare nr två håller stolt upp sovjetflaggan. Pyramiden

Ejdrar

Kyrkan.
Longyearbyen

I hamnen låg ett skepp med varor från Archangelsk.
Barentsburg

På det stora torget står detta vackra monument.
Jorden har skeppats hit från Ukraina!
Pyramiden

Ejdrar

Sysslomannens kontor.
Longyearbyen

Från kajen till byn är det 242 trappsteg!
Barentsburg

Leninstatyn är världens nordligaste.
Pyramiden

Brednäbbad simsnäppa, en ornitologisk raritet

Vildmarken började direkt bakom mitt hotell

Äldsta huset.
Barentsburg

Leninstatyn är världens nordligaste.
Pyramiden

Stormfågel

här strövade svalbardsrenen

Kaféskylt.
Barentsburg

Sovjetsamhället idealiserades av bosättarna.
Pyramiden

Rödnäbbad tärna

Hannens horn är luddiga vid utväxten

Huvudgatan.
Barentsburg

En gång bodde det upp till 1 200 personer här. Nu bor sex kvar!
Pyramiden

Rödnäbbad tärna

Med tunga steg och beväpnad guide till "Julenissegruvan"

Leninstatyn.
Barentsburg

Trähusen var de första som byggdes.
Pyramiden

Vy från
Adventsdalen

Julenissegruvan ligger nu i ruiner

Dekorationer på kulturhuset.
Barentsburg

Trähusen har vackra fasader.
Pyramiden
 

Vy från
Adventsdalen

Julenissegruvan ligger nu i ruiner

Konstverk.
Barentsburg

Huset kallades för "Dårhuset", i detta bodde barnfamiljerna.
Pyramiden

Vy från
Adventsdalen

Julenissegruvan ligger nu i ruiner

 

Skolan.
Barentsburg

Simhallen var en gång världens nordligaste.
Pyramiden

Oväder på gång!

This is Svalbard!

This is Svalbard!

This is Svalbard!

This is Svalbard!

Fler bilder från Svalbard

Planet landade 23.40
och då sken
fortfarande solen.
Longyearbyen

Vy från
Adventsfjorden.
Longyearbyen

Gruva 1a exploderade
 1920 och 26
personer omkom.
Longyearbyen

Huvudgatan är
ofta ganska öde.
Longyearbyen

Färgglada
bostadshus.
Longyearbyen

Husvagn modell
Svalbard!
Longyearbyen

Det finns c:a
1 100 snöscootrar
på 2 500 invånare! 

Skollektion utomhus.
Longyearbyen

Kon försökte
stöta bort
fjolårskalven

Julenissegruvan
ligger nu i ruiner

Blommande
purpurbräcka.
Sarkofagen

Mäktig natur!
Sarkofagen

Vackert snölandskap!
Sarkogafen

Nedgång från
Sarkofagen
via Longyearbreen

Kommunistskylt.
Barentsburg

Bosättningens kyrka
byggdes efter en
helikopterolycka
år 1996.
Barentsburg

Modernt bostadshus.
Barentsburg

Husdekoration.
Barentsburg

Sjukhuset, byggt 1977,
vittrar redan sönder.
Barentsburg
 

Ledningarna för
varmvatten löper genom
hela byn.
Barentsburg

Två ryska flickor.
Barentsburg

This is Svalbard!

This is Svalbard!

This is Svalbard!

This is Svalbard!

This is Svalbard!

Vy från
Adventsdalen

Strax innan båten
kom fram började
molntäcket lätta.
Pyramiden

Morgonen började
grå och kulen.
På väg mot
Pyramiden

Molnen hängde
lågt nät vi återvände
 till Longyearbyen
från Barentsburg

 

För mer information om Svalbard      

Dagens väder på

Fakta World Factbook UD:s rekommendationer   Svalbard
Tidningar Svalbard Posten     BBC Weather
Övrigt Svalbard Net Visit Norway www.stalvik.se  

Det finns många intressanta, fascinerande och spännande platser på vår jord. Läs om några av dessa på min hemsida. 


Uppdaterad 2012-10-10
www.stalvik.com

462 besökare sedan 120623