Kanada - "Mäktig natur och glest befolkat"
Söker Du fantastiska naturupplevelser,
eller vill Du vandra på några av världens vackraste vandringsleder är
Kanada landet för Dig! Här finns dramatiska berg och glaciärer, djupa
skogar, floder med dundrande vattenfall, sjöar med extremt blått eller
grönt vatten,
prärie och ett rikt djurliv. Här finns den optimala vildmarken!
Min fyra veckor långa rundresa i
provinserna British Columbia och Alberta började mycket dramatiskt med
att vandrarhemmet som jag bodde på i Vancouver fick utrymmas mitt i natten på grund av ett brandlarm.
Tjutande sirener från polis- och brandbilar omgav sedan de yrvakna
gästerna medan vi stod på Granville Street och väntade på
händelseutvecklingen. Grundtanken med resan var att
besöka flera av de
stora nationalparkerna, Yoho, Banff, Jasper, Elk Island och
Waterton Lakes för att vandra och titta på vilda djur. Jag besökte
även städer som Vancouver, Penticton, Nelson, Calgary och Edmonton under
denna resa.
Detta var en resa med fantastiska
natur- och vandringsupplevelser under vilken jag fick uppleva de mäktiga
"The Rockies", Klippiga bergen. Jag såg många vilda djur, bland
annat moose (älg), elk (wapiti), vitsvansad hjort, tjockhornsfår, snöget,
präriebison, den sällsynta skogsbison, tvättbjörn, coyote och svartbjörn. Under en
vandringsdag i Waterton Lakes National Park såg jag hela 11
svartbjörnar, två av dem mötte jag på leden jag vandrade. I Nelson såg
jag vandringslaxens dödskamp efter fortplantningen mm
Genom min mer än 6 000 kilometer långa
bilresa, som inkluderade en av världens vackraste bilvägar, Icefield
Parkway mellan Lake Louise och Jasper, och nästan 350 kilometer till
fots har jag sett en liten del av detta till ytan världens näst största
land och därmed förverkligade jag ytterligare en av mina rese- och
vandringsdrömmar.
Det är lätt att resa i Kanada men räkna
med att Du kan råka ut för dramatiska situationer när du vistas i
vildmarken. Själv blev jag attackerad av en ilsken bisonoxe i Elk Island
National Park, mötte två björnar på vandringsleden i Waterton Lakes
National Park och fick en så kraftig reaktion när jag kommit åt en giftek under en fågelskådartur att jag fick uppsöka läkare.
Finns det ingenting negativt med
Kanada? Jo, som jag ser det. Detta är ytterligare ett land som de
europeiska kolonisatörerna tog med våld och dödande från
ursprungsbefolkningen vars rättigheter inte tillgodosetts i full
omfattning sedan dess.
Res till Kanada! Du kommer aldrig att
ångra ett besök i detta stora och vackra land.
För reseinformation klicka på länken
Resfakta.
Kanadas historia i korthet
Äldre historia
Forskare är eniga om att de första
människorna som kom till Kanada för omkring 12 000 år sedan gjorde det
genom att korsa dagens Berings sund mellan Sibirien och Alaska. Vid
denna tidpunkt fanns här en landförbindelse. De äldsta boplatserna från
9 500 före Kristus har hittats på prärien och långt österut i provinsen
New Brunswick. Området var då glest befolkat av olika folkgrupper.
Vikingarna var de första européer som kom till Kanada. De byggde en
bosättning vid L’Anse aux Meadows på Newfoundland omkring år 1 000 efter
Kristus. . Bosättningen som grävdes fram i mitten av 1960-talet är idag
en stor turistattraktion. Vikingarna anses ha kommit från Norge via
Island och Grönland. De stannade i L’Anse aux Meadows några år, innan de
tvingades lämna området efter strider med Dorset-inuiterna.
Inte förrän 1497 återupptogs de europeiska kontakterna då italienaren
Giovanni Caboto (John Cabot) återupptäckte Kanadas östkust när han under
engelsk flagg seglade till Newfoundland.
Koloniseringen av landet inleddes 1534 inleddes med att fransmannen
Jacues Cartier, som egentligen letade efter en vattenväg till Kina och
Indien. Han seglade nedför St Lawrencefloden fram till de första
forsarna där dagens Montreal ligger och kallade området för Kanada efter
irokesindianernas ord för by.
Den första permanenta bosättningar anlades av kolonisatörerna på
1600-talet när handeln med pälsar började öka i omfattning. Staden
Québec grundades 1608 och därefter grundades Montreal. Fransmännen
kallade kolonin Nya Frankrike (La Nouvelle France).
Flertalet av de indianer som bodde i området levde som nomader, men
bedrev också jordbruk och fiske i liten skala. Många indiangrupper
deltog under 1600- och 1700-talen i pälshandeln och kom på så sätt in i
penningekonomin. Våld och sjukdomar som kolonisatörerna förde med sig
gjorde att antalet indianer snabbt minskade.
Frankrike och England konkurrerade om att anlägga kolonier i
Nordamerika. Pälshandeln utvecklades lönsamt, och år 1670 fick Hudson
Bay Company, ett engelskt bolag, tillstånd av den engelske kungen att ta
kontroll över stora landområden vid Hudson Bay.
Krigen mellan England och Frankrike i Europa påverkade även kolonierna i
Nordamerika. I samband med freden i Utrecht 1713 överlämnade Frankrike
delar av Kanada (Newfoundland samt dagens Nova Scotia) till
Storbritannien.
Striderna mellan fransmännen och britterna fortsatte både i Europa och i
kolonierna under 1700-talet. I ett avgörande och blodigt slag utanför
staden Québec 1759 besegrade britterna de franska trupperna och år 1763
tvingades Frankrike att överlämna större delen av sin koloni i Kanada
till Storbritannien.
Fransmännen, som då utgjorde majoriteten av Kanadas befolkning, fick
behålla sitt språk, sin katolska religion och sitt rättssystem enligt
Québec-lagen som antogs år 1774. Efter detta började britter att
invandra i allt större antal. De bosatte sig främst i Övre Kanada
(nuvarande Ontario). Fransmännen kom även i fortsättningen att dominera i
Québec.
Fransk-kanadensarnas uppror med krav för
ökat självstyre 1837-1838 framkallades av svåra ekonomiska förhållanden
och politiskt missnöje. Brittiska styrkor slog ned revolten och de
fransktalande kanadensarnas politiska inflytande reducerades.
Banden mellan Storbritanniens olika kolonier i Nordamerika stärktes på
grund av sammandrabbningarna mellan brittiska och amerikanska styrkor
1812. År 1867 antogs den så kallade British North America Act av
brittiska parlamentet som förenade Övre Kanada (Ontario), Nedre Kanada
(Québec), New Brunswick och Nova Scotia till en förbundsstat. British
Columbia på Kanadas västkust hade fått status som brittisk koloni redan
några år tidigare.
Under åren 1869 till 1873 utökades Kanada ytterligare och kom att
omfatta även British Columbia, Manitoba, Prince Edward Island och
Northwest Territories, 1905 anslöts Alberta och Saskatchewan.
Det första kanadensiska parlamentet upprättades i Ottawa 1867 och John
Alexander MacDonald utsågs till den förste federale premiärministern.
Han ledde ett konservativt parti, bildat 1854, vilket dominerade
kanadensisk politik under större delen av 1800-talets andra hälft.
Partiet utmanades främst av Liberala partiet, bildat 1867, som styrde
landet 1896–1911.
En ekonomisk tillväxt i början av 1900-talet skapades genom utvinningen
av de rika naturtillgångarna, att prärien odlades upp och en snabb
industrialisering i de östra delarna. Under denna period ökade
invandringen till Kanada markant.
Till överst på sidan
Några viktiga årtal i Kanadas moderna
historia
Årtal |
Händelse |
1926 |
Storbritannien gav
Kanada rätt att självständigt bedriva internationella
förhandlingar |
1931 |
Fick
landet status som helt självständig stat |
1935-57 |
Liberala partiet styrde landet |
1949 |
Den
kanadensiska förbundsstaten fullbordades i och med att
Newfoundland anslöts sig |
1957 |
PCP
tog makten |
1960-talet |
Inleddes den ”Tysta Revolutionen” i Québec. Provinsen var
ekonomiskt eftersatt och näringslivet dominerades av
engelsktalande. Den liberala provinsregeringen genomförde
omfattande reformer för att stärka fransk-kanadensarnas
ställning och för att modernisera Québec. Reformerna bidrog till
framväxten av en fransktalande medelklass och hjälpte till att
stärka självkänslan och nationalismen. För att knyta provinsen
närmare federationen drev Trudeau igenom en språklag som gjorde
franskan till officiellt språk vid sidan av engelskan |
1963 |
Liberala Partiet tog tillbaka makten |
1968 |
Pierre Elliot Trudeau valdes till premiärminister. Han
kritiserar de amerikanska bombningarna i Vietnam. |
1970-talet |
Konflikten mellan fransktalande och engelsktalande i Québec
skärptes och extremistgruppen, Fronten för Québecs befrielse (FLQ)
bildades. De kidnappade och mördade provinsens
arbetsmarknadsminister och utförde flera bombattentat vilket
resulterade i att undantagslagar infördes och hundratals
personer fängslade i Québec. De hårda metoderna bidrog till att
stärka separatisternas ställning |
1976 |
Vann
det separatistiska Québecpartiet (PQ) provinsvalet på löftet om
att hålla en folkomröstning om självständighet i Québec. PQ
ville ha ett politiskt oberoende, men behålla de ekonomiska
banden till resten av landet |
1980 |
PQ
förlorade omröstningen |
1981 |
Trudeau lyckades komma överens med samtliga provinser, utom
Québec, om att ge landet en egen författning. Samtidigt drev han
igenom två tillägg till författningen som stöddes av de
engelsktalande provinserna, men som avvisades av Québec |
1984 |
Avgick Trudeau som partiledare. På hösten vann de
konservativa under ledning av Brian Mulroney, det federala
valet. Den nya regeringen privatiserade statliga företag,
hindren för utländska investerare togs bort och man började
skära i de sociala program som liberalerna hade infört. Även
Mulroney ville få en lösning på ”Québec-frågan” men Québec
ställde flera krav för att godkänna den nya författningen
|
1987 |
Lyckades Mulroney få samtliga provinsledare att acceptera det så
kallade Meech Lake-avtalet som gick Québec till mötes. I gengäld
lovade Québec att godkänna författningen. Avtalet kritiserades
från vissa håll för att ge för stort inflytande till Québec,
samtidigt som det inte gav ursprungsbefolkningarna samma skydd
som de fransktalande |
1990 |
Meech Lake-avtalet upplöstes när provinsparlamenten i Manitoba
och Newfoundland vägrade att godkänna det |
1992 |
Efter misslyckandet med Meech Lake-avtalet kvarstod regeringens
problem med separatismen i Québec varför ett nytt avtal
förhandlades fram, det så kallade Charlottetown-avtalet. Det
godkändes av ledarna för de tre största partierna och samtliga provinsledare. Enligt avtalet skulle Québec få särskild status
och ökade befogenheter, även övriga provinser skulle ges
ökad makt på den federala regeringens bekostnad. I en
folkomröstning under hösten röstades nej till avtalet
|
1993 |
I
juni blev försvarsminister Kim Campbell premiärminister. I
parlamentsvalet i november fick regeringspartiet bara två
mandat. Makten övertogs av liberalerna under ledning av Jean
Chrétien. Det separatistiska Québecblocket (BQ) blev största
oppositionsparti |
1994 |
Sedan Québecpartiet (PQ) hade vunnit provinsvalet i Québec hölls
en ny folkomröstning om självständighet. Separatisterna
förlorade med knapp marginal. Valdeltagandet var högt
och över 60 procent av de fransktalande röstade för en
separation |
1997 |
Vid
valen i juni vann Liberalerna 155 av de 301 mandaten och kunde
därmed åter bilda regering. Det högerpopulistiska Reformpartiet,
med bas i västra Kanada, blev största oppositionsparti |
1998 |
Kom
samtliga provinser, utom Québec, överens om en deklaration där
Québecs unika karaktär erkändes. Det fastställdes att alla
författningsändringar som gjordes i fråga om provinsernas
befogenheter skulle omfatta samtliga provinser. Senare slog
Högsta domstolen fast att ingen provins ensidigt skall kunna
lämna federationen utan att detta föregåtts av förhandlingar med
regeringen i Ottawa |
2000 |
Vid
valet den 27 november fick liberalerna nästan 41 procent av
rösterna och 172 av de 308 mandaten. De behöll därmed
regeringsmakten |
2003 |
I
november avgick Jean Chrétien. Till ny partiledare valdes den förre
finansministern Paul Martin. Kort därefter
valdes han till premiärminister. Samtidigt gick Progressiva
konservativa partiet samman med Kanadensiska alliansen i
Konservativa partiet (CPC) |
2004 |
En
rapport från den kanadensiska riksrevisionsmyndigheten skapade
problem för regeringen då den avslöjade en korruptionsskandal
med förgreningar in i Liberala partiet
Vid nyvalet i juni blev Liberalerna största parti med ca 37
procent av rösterna. De förlorade dock sin majoritet i
parlamentet |
2005 |
Efter ett gräl om vårdpolitiken drog NDP tillbaka sitt stöd för
regeringen och i november förlorade regeringen ett
misstroendevotum vilket fick till följd att nyval utlystes till
den 23 januari 2006 |
2006 |
Nyvalet den 23
januari vanns av Konservativa partiet (CPC) som fick 36 procent
av rösterna.
Under våren
gjorde den nytillsatte premiärministern Stephen Harper sin
första utlandsresa som gick till Afghanistan, där Kanada hade
soldater stationerade
Regeringen
avskaffade det vapenregister som liberalerna infört på
1990-talet
När domaren
John Gomery presenterade sin slutrapport om den stora
korruptionsskandalen som avslöjats år 2004 rekommenderade han flera
åtgärder som skulle öka insynen i regeringens arbete. Dessutom
efterlyste han även regler för hur överskott i statsbudgeten skulle
få användas
Underhuset
godkände under hösten ett förslag från premiärminister Stephen
Harper där Québec erkänns som en ”nation inom ett enat Kanada” |
2007 |
Frågor om klimatförändringar fick större plats i debatten under
året och i mars lovade regeringen att respektera Kyotoavtalet.
I budgeten för 2008/2009 anslog regeringen nya pengar för att motverka
klimatförändringarna |
2008 |
Regeringens
svårigheter att få igenom sina förslag i parlamentet resulterade
i förlorad handlingskraft. Stephen Harper beslöt då att utlysa
nyval till den 14 oktober i förhoppningen om att hans parti
skulle stärka sin ställning i underhuset. I valet fick det
Konservativa partiet 38 procent av rösterna, vilket inte räckte
till egen majoritet i underhuset
I
december planerade oppositionen ett misstroendevotum mot
regeringen med hänvisning till att den gjort för lite för att
motverka den ekonomiska lågkonjunkturen |
2009 |
I början av
året hade den ekonomiska nedgången blivit mycket kännbar för
Kanada och Liberalerna lovade, att på vissa villkor, stödja
regeringens budget. Detta innebar att Stephen Harper slapp en
misstroendeomröstning
I slutet av
året beslutade Harper att parlamentet inte skulle öppna på nytt
efter julledigheten, utan vara stängt tills den 3 mars då de
Olympiska spelen i Vancouver skulle börja |
2010 |
I juni bröt oroligheter ut i
Toronto i samband G 20-ländernas möte när polis drabbade samman
med maskerade demonstranter, omkring 900 personer greps. Polisen
anklagades efteråt för övervåld
I november beslöt den federala
regeringen att det brittiskt-australiska gruvbolaget, BHP, inte
skulle få ta över det kanadensiska Potash Corporation. BHP hade
bjudit nästan 39 miljarder amerikanska dollar för bolaget.
Potash Corporation kontrollerar omkring en fjärdedel av världens
tillgångar på pottaska, som används som gödningsämne i
jordbruket
Ett lagförslag från NDP om en
minskning av utsläppen av växthusgaser som antagits av
underhuset röstades ned av senaten, där konservativa ledamöter
var i majoritet |
Till överst på sidan
British Columbia – kortfattad historik
Tusentals år före européernas ankomst till
det område vi idag kallar för British Columbia beboddes kusterna av
ursprungsbefolkningar, indianer, som i stort sett var bofasta och
försörjde sig på det rika djurliv som fanns här. De utvecklade sina egna
kulturer och ett sinsemellan sofistikerat handelutbyte. Stammarna i
inlandet, som kämpade mot ett hårdare klimat, levde ett nomadiserande
liv baserat på de vilda djurens förflyttningar, i provinsens norra delar
följde man ren- och älgflockarnas vandringar medan man i de södra
delarna följde bisonflockarnas vandringar och laxens livscykel.
De första européerna kom hit på 1700-talet
i jakt på nya rikedomar. Först var ryssar och spanjorer. År 1778 kom den
brittiske upptäckaren James Cook hit. Hans berättelser om möjligheterna
att bli förmögen på pälshandel resulterade i en stor våg av män som
sökte sig hit för att börja handla med pälsar. På 1820-talet hade Hudson
Bay Company ett täckande nät av handelsstationer som kontrollerade
pälshandeln. I slutet av 1820-talet förklarade britterna Vancouverön som
brittisk kronkoloni.
Upptäckten av guld vid Fraser River år
1858 utlöste en ekonomisk uppgång i regionen som drog till sig tusentals
lycksökare. Snabbt gjorde britterna anspråk på ytterligare område i
regionen och på så sätt grundades provinsen British Columbia med New
Westminster som huvudstad.
En andra våg av lycksökare kom till
Cariboo-regionen när guld hittades där något å r efter att man funnit
det vid Fraser River. Fyndigheterna var dock betydligt mindre och
guldruschen var över efter bara några år.
Ön Vancouver och området på fastlandet
slogs samman till en provins år 1866 och staden Victoria blev den nya
huvudstaden 1868. År 1871 lovade British Columbia att ansluta sig till
den nybildade kanadensiska federationen under förutsättning att den
transkanadensiska järnvägen byggdes ut ända fram till västkusten. År
1886 var järnvägen färdigbyggd.
Efter att Panamakanalen färdigställts år
1914 öppnades nya möjligheter för provinsen att utöka handeln med,
framför allt, timmer vilket gav ett ekonomiskt uppsving. Första
Världskriget och börskraschen på Wall Street stoppade dock denna
positiva utveckling och i stället drabbades man av, som alla andra,
depression och omfattande arbetslöshet som varade ända fram till i
början av 1940-talet då man fick en ny ekonomisk uppgång när man började
bygga krigsfartyg som skulle delta i andra världskriget.
I början av 1990-talet upplevde Vancouver
en ny ekonomisk uppgång när penningstarka immigranter från Asien, främst
Hong Kong, sökte sig till staden och gjorde stora investeringar. Denna
bröts dock i slutet av 1990-talet när Asien drabbades av en stark
ekonomisk tillbakagång. Under denna period sjönk efterfrågan på det
högkvalitativa timret och det regionala fiskbeståndet kollapsade, två
produkter som utgjorde en basen i den lokala ekonomin. Många tror att
dessa produkter aldrig mera kommer att återfå sin starka ställning i
ekonomin varför man nu försöker hitta nya produkter och
affärsmöjligheter att bygga provinsens ekonomiska utveckling på.
Förhoppningarna på de olympiska vinterspelen i Vancouver och Whistler år
2010 är därför stora.
Alberta – kortfattad historik
Även det som vi idag kallar för provinsen Alberta var bebott för
tusentals år sedan. De första spåren efter människor dateras till cirka
9 500 före Kristus. Ursprungsbefolkningen bestod av olika indianstammar,
bland annat Blackfoot, Kainaiwa, Siksika, Peigan, Cree och Tsuu T´ina.
Stammarna levde under nomadiserande förhållanden baserade på de stora
buffelhjordarnas förflyttningar. Köttet användes som föda och hudarna
till kläder och tält.
De första européerna kom till Alberta i
mitten av 1600-talet i jakten på pälsar. De två stora konkurrerande
företagen The Hudson Bay Company och The North-West Company hade i
mitten av 1700-talet byggt upp ett heltäckande nät av handelsstationer.
År 1821 gick företagen ihop i samband med att Kanadas provinser slogs
samman till The Dominion of Canada. Samtidigt erbjöd Kanadas regering
nybyggare billig mark för att provinsen snabbt skulle befolkas.
På 1870-talet grundades den berömda
ridande polisen för att få bukt med kriminaliteten och laglösheten som
uppstod i spåren på handeln med alkohol, som erbjöds billigt till
indianerna i utbyte mot bisonhudar.
När järnvägen kom till Alberta på
1880-taletökade befolkningen snabbt då det blev enkelt att ta sig till
den avlägsna provinsen. Odling av vete och boskapsskötsel blev basen i
ekonomin, men även kolbrytning och skogsbruk blev viktiga näringsgrenar.
Upptäckten av olja och naturgas i början av 1900-talet bidrog till
provinsens välfärd.
År 1905 blev Alberta en fullvärdig provins
i Kanada, uppkallad efter den brittiska drottningen Victorias fjärde
dotter. Edmonton utsågs till provinshuvudstad.
I början av 1970-talet fick provinsen en
kraftig ekonomisk uppgång samtidigt som befolkningen ökad kraftigt.
Calgary och Edmonton växte snabbt och blev landets femte respektive
sjätte största städer.
I mitten av 1980-talet sjönk olje- och vetepriserna vilket påverkade
ekonomin mycket negativt. Många asiatiska immigranter lämnade provinsen.
För att komma från det ekonomiska beroendet av oljeindustrin har man
sett till att utveckla servicesektorn och tillverkningsindustrin.
Alberta är Kanadas tredje mest välbärgade provins.
Till överst på sidan
Ursprungsbefolkningarnas situation
Som alltid vid kolonisering möttes även
Kanadas ursprungsbefolkning med våld och död och de lever än idag under
sämre sociala och ekonomiska förhållanden än den övriga befolkningen.
Detta är ännu ett beklagligt kapitel i de europeiska erövrarnas
historia!
Indianer, som i Kanada även kallas för First Nation, inuiter och
mestiser, de människor som har blandat ursprung av indiansk och fransk
eller brittisk härkomst, räknas som landets ursprungsbefolkning uppgick
i början av 2 000-talet till drygt 970 000.
Drygt 600 000 indianer bor i städer eller i något av de cirka 2 700
reservaten. Majoriteten av indianreservaten finns i Ontario, British
Columbia, Saskatchewan och Manitoba. Inuiterna beräknas uppgå till cirka
45 000 varav de flesta är bosatta i Nunavut, Northwest Territories eller
i norra Québec. Mestiserna uppgår till nästan 300 000.
Vid koloniseringen av British Columbia och den norra delen av landet
slöts nästan inga avtal om ersättning till ursprungsbefolkningarna för
äganderätten till marken och naturresurserna.
År 1998 slöt provinsregeringen i British Columbia ett avtal med
nisga’a-indianerna som bland annat fick äganderätt till området kring
Nassfloden. De fick även en viss ekonomisk ersättning och rätt till
lokalt självstyre. Övriga delar av deras traditionella marker
”överfördes” i provinsens ägo.
Avtalet kritiserades från flera håll. Många indiangrupper hävdade att
nisga’a fick betydligt mindre än vad de hade rätt till. Andra ansåg att
nisga’a på ett orättvist sätt hade fått tillgång till viktiga
naturresurser samt att avtalet skapade en osäkerhet om
ägandeförhållanden. Dessutom gjorde en annan indiangrupp, gitanyow,
anspråk på området kring Nassfloden.
Ett särskilt departement inom den federala regeringen har hand om
reservaten och förhandlingarna mellan urbefolkningarna och regeringen.
2004 pågick förhandlingar med flera hundra indiangrupper.
Ursprungsbefolkningen, indianer, inuiter
och mestiser, har organiserat sig för att försvara sina rättigheter. De
har krävt kompensation för markförluster och särskilda rättigheter för
urbefolkningarna. De har även ställt krav på ökat självstyre. Konflikter
har uppstått kring jakt- och fiskerättigheter. I början av 1990-talet
uppstod mark¬tvister i Ontario, Manitoba och Québec. 1990 förekom
konfrontationer mellan militanta indiangrupper och myndigheterna.
Nunavut blev 1999 ett nytt självstyrande
territorium. Tidigare hade det varit en del av Northwest Territories,
som utgör en femtedel av Kanadas yta. Cirka 85 procent av invånarna i
Nunavut är inuiter. Det första valet till en lagstiftande församling
hölls i februari 1999.
År 2003 slöt den federala regeringen ett
avtal med indianfolket dogrib, även kallat tli cho, som gav det
självstyre över ett område i Northwest Territories, till ytan nästan
lika stort som Schweiz. Avtalet ger dem rätt till områdets
naturresurser, bland annat två diamantgruvor, och stadgade att val
skulle hållas för att utse hövdingar och andra lokala representanter.
Alla invånare i området har rätt att ställa upp i valen, men dogrib
garanteras minst hälften av alla mandat och posten som hövding. Den
federala regeringen ska behålla kontrollen över strafflagstiftningen
medan territorialregeringen ska ansvara för vård och utbildning.
När det gäller avtal med
mestisbefolkningen har det gått trögare att nå uppgörelser. 2003
avgjorde Högsta domstolen att mestiserna i Ontario har samma rätt till
jakt som den övriga ursprungsbefolkningen.
I det så kallade Kelownaavtalet utlovades
2005 nya stora satsningar på utbildning och vård för
ursprungsbefolkningarna . Men kort efter att avtalet var klart förlorade
den liberala regeringen makten. Den nya borgerliga regeringen valde att
bordlägga avtalet. Istället skapades en oberoende tribunal som fick till
uppgift att driva igenom flera processer kring ursprungsbefolkningarnas
krav på mark och annat.
I augusti 2007 verkade det som om en ny
självstyrande region, Nunavik, skulle bildas i norra Québec. Området som
omfattade en tredjedel av provinsens yta är rikt på mineraler.
Majoriteten av befolkningen i regionen är inuiter.
Den 11 juni 2008 bad premiärminister
Harper vid en ceremoni i parlamentet ursprungsbefolkningen om ursäkt för
att Kanada från 1870-talet in på 1990-talet tvingat 150 000 barn att gå
i kristna internatskolor för att de skulle assimileras i det
kanadensiska samhället, de flesta av skolorna stängdes dock på
1970-talet. Många barn utsattes för fysiska och sexuella övergrepp på
skolorna. Utöver ursäkten skulle ekonomiskt skadestånd betalas ut till
en del av de drabbade skolbarnen.
Ursprungsbefolkningen har under senare år i ökad utsträckning vänt sig
till domstolar för att få igenom sina krav och genom samarbete med bland
annat miljögrupper har man till exempel kunnat stärka sin position
gentemot gruvbolagens exploateringar.
Till överst på sidan
Geografi
Kanada är till ytan, 9 984 670
kvadratkilometer (ungefär 22 gånger större än Sverige), världens näst största
land, bara Ryssland är större. Avstånden blir därmed stora, från dess
nordligaste punkt i Norra Ishavet till gränsen mot USA i söder är det 4
000 kilometer och från provinsen Newfoundland and Labrador längst i
öster till British Columbia i väster är det cirka 5 400 kilometer.
Kanadas kustlinje 202 000 kilometer, är världens längsta, vilket
motsvarar halva sträckan från jorden till månen!
Kustbergen och Klippiga bergen, som löper parallellt i nord-sydlig
riktning, dominerar Västkusten. Ett trettiotal bergstoppar när höjder
över 3 000 meter över havet och Mount Logan i Yukon är landets högsta
berg, 5 959 m ö h. Fjordar och tusentals öar präglar kustlandskapet. Öster om
Klippiga och Manitobaslätten breder ett prärielandskap ut sig.
På världens äldsta berggrund, den kanadensiska skölden, finns ett
sjörikt slätt- och platålandskap som utgör hälften av landets yta. Den
kanadensiska skölden omringar Hudson Bay och sträcker sig västerut till
Stora Björnsjön. Nordväst därom ligger de arktiska öarna och längst i
norr ligger Ellesmereön med berg som når 3 000 meters höjd.
I östra delen av landet finns ännu ett högland, den appalachiska
regionen, med runda låga berg. Detta högland omfattar östra Québec, New
Brunswick, Nova Scotia och Newfoundland. Landskapet i södra Québec och
Ontario präglas av St Lawrenceflodens lågland och de Stora sjöarna.
Drygt en tredjedel av Kanadas yta täcks av skog, främst barrskog. Det
finns cirka två miljoner sjöar i landet, vilket utgör cirka 20 % av
världens färskvattenförråd.
Klimat
Kanadas klimat är minst lika skiftande som
geografin.
Större delen av landet har ett kalltempererat klimat med långa och kalla
vintrar. Västkusten har de mildaste vintrarna, som har en smal zon med
varmtempererat klimat. Längst i norr härskar polarklimat med
vintertemperaturer kring 40 minusgrader och sommartemperaturer under 10
plusgrader.
I större delen av landet varierar temperaturen sommartid mellan 10 och
26 grader. Fuktig luft från Atlanten och den kalla Labradorströmmen ger
svala somrar på östkusten. Mest regn faller längs stillahavskusten.
Som turist kan man besöka Kanada hela året. De flesta turisterna kommer
under sommarmånaderna och, givetvis, under vintermånaderna då det bjuds
på mycket goda skidåkningsmöjligheter.
I de södra delarna av landet är klimatet
så varmt att man odlar vinrankor, persikor och många andra frukter.
Speciellt Okanagan Valley är känt för sina frukt- och vinodlingar. I de
norra delarna dominerar tundran.
Till överst på sidan
Flora och Fauna
Kanada har ett rikt djurliv som är lätt
att komma i kontakt med. I och med att landet är så glest befolkat
kommer man snabbt ut i vildmarksområden där man kan få se bäver,
piggsvin, vitsvansad hjort, caribou (ren), elk (vapitihjort), moose
(älg), tjockhornsfår, mountain goat (snöget), varg, puma, grizzlybjörn,
svartbjörn och bisonoxar. Bison, bufflar, tror man fanns i över 70
miljoner exemplar i Nordamerika innan kolonisationen. Efter år av av
"jakt" som kolonisatörerna ägnade sig åt, ofta från tåg, då man dödade
dessa ståtliga djur enbart för nöjes skull och lät kropparna ligga kvar
och ruttna, var dessa stark utrotningshotade.
Även marina däggdjur som valar och
späckhuggare är vanligt förekommande utefter kusterna.
För ornitologerna är Kanada intressant att
besöka då man registrerat 462 olika fågelarter inom landets gränser.
Kanadas nationalfågel är den vackra lommen.
Landets yta täcks nästan till hälften av
skog i vilka ungefär 2/3 av de uppskattningsvis 140 000 registrerade
växterna, djuren, fåglarna och microorganismerna lever.
För att värna skyddsvärda områden med
speciell natur och ett artrikt växt- och djurliv har man grundat flera
nationalparker eller provinsiella parker som är tillgängliga för
allmänheten. Banff National Park är landets äldsta som grundades redan
år 1885.
Flera av nationalparkerna är upptagna på
UNESCO:s lista över världsnaturarv.
Befolkning, språk och socialt
Cirka 90 % av landets befolkning återfinns
i ett 300 kilometer brett område längs den 6 500 kilometer långa gränsen
mot USA. Nästan två tredjedelar av dem
bor i provinserna Ontario och Québec. Stora delar av landet är glest
befolkade och norra Kanada är praktiskt taget obebott.
Landets befolkningen har varierande
ursprung. Kanadensare med ursprung i Storbritannien eller Frankrike är
flest. Kanada har dock blivit alltmer mångkulturellt genom invandringen
som skedde under senare hälften av 1900-talet då människor kommit från
andra delar av Europa och Asien. Enligt folkräkningen 2001 anser sig
nästan 980 000 kanadensare tillhöra ursprungsbefolkningarna, indianer
inuiter och mestiser, det vill säga av blandat indianskt och franskt
eller brittiskt ursprung.
Invandringen har alltid spelat en stor
roll i Kanadas historia. Den största invandringen ägde rum under åren
1900–1914 då man genom statliga kampanjer värvade över tre miljoner
immigranter från Europa med löften om gratis jordbruksmark på prärierna.
Majoriteten av dessa invandrare kom från Storbritannien, Skandinavien,
Tyskland och Ukraina. Efter 1914 kom många invandrare från södra och
östra Europa då regeringen värvade arbetare till industrin. Sedan i
början av 1980-talet har cirka hälften av alla invandrare kommit från
Asien. Det finns även ungefär en miljon amerikaner bosatta i Kanada.
Den politiska inriktningen som gäller
sedan 1971 går ut på att Kanada vara ett mångkulturellt samhälle, där
alla ska behandlas lika och där myndigheterna ska hjälpa människor att
bevara sin kultur och sitt språk. 1994 beslöt den liberala regeringen
att större tonvikt skulle läggas vid utbildning, yrkes- och
språkkunskaper och ekonomiska tillgångar när man bedömer vilka som ska
få invandra.
Språkstrider är en del av landets
historia.
När Kanada bildades 1867 blev både franska
och engelska arbetsspråk inom parlamentet. Först 1969 antog parlamentet
formellt en språklag som officiellt gjorde Kanada tvåspråkigt.
En dryg tiondel av Kanadas invånare har
franska som modersmål. De bor huvudsakligen i provinsen Québec, där
närmare 90 procent av befolkningen är fransktalande. I en lag från 1774
garanterade de brittiska härskarna Quebeckborna rätt att få behålla sitt
språk och sin katolska religion. 1977 antog Québec en egen språklag för
att stärka franskans ställning gentemot engelskan, som dominerade inom
näringslivet. Lagen förbjöd att engelska användes på skyltar och
reklampelare utomhus. Den stipulerade också att alla avtal inom
näringslivet skulle göras upp på franska och att franska skulle
prioriteras som undervisningsspråk i skolorna. 1993 beslöt Québecs
regering att åter tillåta engelska på skyltar utomhus, dock bara om de
även hade text på franska och den engelska texten var 40 procent mindre
än den franska.
Drygt två tredjedelar av befolkningen har
engelska som modersmål. På östkusten i Nova Scotia, New Brunswick och
Newfoundland talas en engelska med klar brittisk accent. I Ontario och
västra Kanada har engelskan ett mera amerikanskt uttal. En knapp
femtedel av befolkningen talar både engelska och franska. Kinesiska är
det språk som talas mest vid sidan av engelska och franska.
Ursprungsbefolkningarna har egna språk. Det största är algonkinspråket,
som talas av omkring 100 000 indianer. Ungefär vart femte indian- och
inuitbarn lär sig aldrig det egna språket.
Alla kanadensare omfattas av Medicare, en
allmän sjukförsäkring. Den avgiftsfria sjukvården skall tillhandahållas
av provinserna, och territorierna. Vilken vård man har rätt till beror
på vilken provins man bor i. Nästan tre fjärdedelar av vården
finansieras med offentliga medel. I flera provinser finns ett förbud mot
privata försäkringar för behandlingar som ges i offentlig regi.
Nedskärningar i sjukförsäkringssystemet
har lett till växande vårdköer och det finns en viss oro för att man ska
få ett system som liknar det amerikanska, där de som kan betala för sig
får bättre vård än andra.
Alla anställa omfattas av en sjukförsäkring. Sjukersättningen täcker 55
% av lönen, särskilda tillägg ges till familjer med låga inkomster.
Föräldrapeng betalas ut under upp till 50 veckor och det finns ett
inkomstprövat barnbidrag. Barnfamiljer får göra vissa extra
skatteavdrag. Spädbarnsdödligheten är låg.
Den officiella pensionsåldern är 65 år.
För att få rätt till pension måste en person ha bott i landet i minst
tio år efter 18 års ålder.
Många bland ursprungsbefolkningarna lever
i fattigdom och är beroende av bidrag och arbetslösheten är ungefär
dubbelt så hög hos dem som bland resten av befolkningen. Andelen
alkohol- och drogmissbrukare är hög. I indianreservaten är
arbetslösheten speciellt hög. Den beräknade medellivslängden för
indianer och inuiter är drygt sex år kortare än för övriga kanadensare.
Jag noterade att det fanns många utslagna,
speciellt i storstäderna, under mitt besök.
Till överst på sidan
Religion
Den romersk katolska religionen med sina
cirka 42 % anhängare är den dominerande religionen, majoriteten av dem
bor i Québec. Quebeckborna har dock under senare år blivit alltmer
sekulariserade och språket spelar en större roll för deras identitet än
religionen.
Näst största gruppen religiösa är protestanter, cirka 23 % av
befolkningen. Till de största protestantiska samfunden hör Kanadas
förenade kyrka som omfattar flera samfund, bland annat metodister,
presbyterianer och den anglikanska kyrkan. Det finns också många
pingstvänner, baptister, kväkare, grekisk-ortodoxa, ukrainsk-ortodoxa
och mormoner.
Vid folkräkningen 2001 uppgick antalet muslimer till ungefär 580 000 och
antalet judar till cirka 330 000. Antalet buddister, hinduer och sikher
uppgick ungefär 300 000.
Intresset för traditionella indianska religioner har ökat under senare
år.
Fram till 1969 drev katolska och protestantiska kyrkor internatskolor
för ursprungsbefolkningarna på regeringens uppdrag. Efter anklagelser om
fysiska, kulturella och sexuella övergrepp från före detta elever
inleddes flera rättsprocesser i början av 2000-talet.
Utbildning
I Kanada börjar eleverna skolan mellan fem
och sju års ålder, skolstarten varierar något mellan provinserna.
Skolsystemet består av tre nivåer; grundskolan (årskurs 1–8), high
school, gymnasiet, (årskurs 9–13) samt college eller universitet,
högskolan. På college kan studenterna läsa enstaka ämnen som förbereder
dem för universitetsstudier. Det finns också college med
utbildningslinjer för akademiska yrken.
Ansvaret för utbildningen på grundskole- och gymnasienivå ligger hos
provinserna vilket har lett till regionala skillnader i läroplaner,
undervisningsspråk och examina. Grund- och gymnasieskolan är avgiftsfri.
De finansieras av både provinserna och den federala regeringen. Cirka
fem procent av barnen går i privatskolor.
I indianreservaten ansvarar den federala regeringen för skolorna. Trots
stora ansträngningar att höja utbildningsnivån hos urbefolkningarna är
utbildningsnivån bland dem fortfarande lägre än bland den övriga
befolkningen.
I majoriteten av grundskolorna är undervisningsspråket engelska, men det
finns också franskspråkiga skolor. I Québec är nästan alla skolor
franska. Engelsktalande barn som är födda i Québec har dock rätt till
undervisning på engelska.
Högskoleutbildningen bedrivs vid ett sjuttiotal universitet och
hundratals colleges. Merparten av universiteten är engelskspråkiga.
Några av landets mest berömda universitet är University of Toronto i
Ontario, McGill University i Montreal i Québec, och University of
British Columbia i Vancouver. Universiteten drivs med federala medel,
pengar från provinserna samt studentavgifter.
En fond för stipendier till 100 000 studenter skapades 1999, som är till
framför allt för begåvade studenter som kommer från familjer med låga
inkomster.
För mer information klicka på länken
Landsfakta
Resan i Kanada överträffade med råge mina
förväntningar när det gäller natur- och vandringsupplevelser.
Kanadensarna var generellt mycket trevliga och hjälpsamma och det är
lätt att resa på egen hand då landet är välutvecklat och vägstandarden
god. Jag kommer med all sannolikhet att åka tillbaka till Kanada och då
besöka de nordligaste delarna samt kustområdena för att få chansen att
se valar. Jag kan inte göra annat än varmt rekommendera en resa till
detta vackra land som är enkelt att besöka helt på egen hand!
Till överst på sidan |