Iran - "Mullornas Land"
När jag berättade att min nästa resa kommer
att gå till Iran kom frågan, mer eller mindre, automatiskt från nio personer av tio: "Hur vågar
du åka dit?" Till slut blev även jag nästan undrande vad jag gett mig in på!
Västerlandets bild av Iran, huvudsakligen styrd av USA, som ett land tillhörande "Ondskans axelmakter", stämmer dåligt med
verkligheten! Om landet just nu råkar ha en regering som valt en
konfrontationslinje mot västvärlden delar den absoluta majoriteten av
landets befolkning inte detta ställningstagande. Iranierna är oerhört
vänliga, hjälpsamma och gästfria mot besökare från västerlandet och det är
mötena med dem som man kanske kommer att minnas bäst från resan.
Under min nästan fyra veckor långa rundresa i
Iran fick jag enbart positiva upplevelser och erfarenheter, med undantag av
ett tillfälle, som motsade den bild av landet och dess befolkning som medier
skapat. Jag besökte städer som Teheran, Esfahan, Shiraz, Yazd, Nain, Badrood
och Irans näst heligaste stad Qom. Resan innehöll även några fina
bergsvandringar utanför den lilla staden Natanz och runt den otroligt vackra
bergsbyn Abyaneh, möten med nomader, besök på historiska platser som Persepolis och Pasargadae
och en kopp te tillsammans med mullor i Khomeinis hus i den heliga staden
Qom. Är du intresserad av att besöka Iran? Tveka inte att åka dit!
Läs mer om denna resa under Resfakta.
Irans historia i korthet
Före Kristi födelse
Redan för flera hundratusen år sedan bodde
människans tidiga släktingar i grottor i det område som idag kallas för
Iran. 8 000 år före Kristi födelse levde jordbrukare och boskapsskötare på
Zagrosbergens sluttningar. I låglandet i västra Iran växte en
stadscivilisation fram, som vid 3 000-talet före Kristus var en
centraliserad stat, det elamitiska riket, med ett eget skriftspråk.
Sedan dess har många stora välden uppstått och
fallit i området. Olika härskare, folk, kulturer och religioner har påverkat
landet. Samtidigt har Iran, eller Persien som landet hette fram till 1935,
utövat ett stort inflytande över sin omgivning.
Persien framträdde första gången som
självständigt rike på 500-talet före Kristus. Det akemenidiska riket
utvidgades snabbt under kungarna Kyros och Dareios. När riket var som störst
på 400-talet före Kristus sträckte det sig från Egypten till Indien. Hundra
år senare besegrades akemeniderna av Makedoniens kung Alexander den Store.
Efter Kristus födelse fram till 1800-talet
På 200-talet efter Kristus återuppstod Persien
som självständig stat, det sasinidiska riket, som varade i mer än fyra
hundra år. Det kom emellertid att försvagas av ständiga krig med Rom i
väster och centralasiatiska nomadfolk i öster.
I mitten av 600-talet erövrades
sasiniderväldet av araberna. Islam ersatte zoroastrismen, elddyrkan, som
officiell religion, och Persien underställdes det arabiska kalifatet.
Efter att kalifatet försvagats i slutet av
900-talet följde perioder av turkiskt och mongoliskt herravälde.
År 1500 grundade Ismael, en ledare för en
shiitisk dervischorden, det safavidiska väldet och shia blev statsreligion.
Kring år 1600 nådde det safavidiska väldet en storhet som Persien inte
upplevt sedan dess.
I början av 1700-talet ockuperades delar av
Persien, bland annat av turkarna. Perserna lyckades dock under senare delen
av århundradet att bekämpa dem och till och med inleda erövringar av bland
annat Indien. År 1796 utropade sig ledaren för den turkmeniska qajarstammen
till shah, det vill säga kung.
De efterföljande shaherna var korrumperade och
älskade lyxliv vilket ledde till försummelse av landets skötsel och armé.
Därmed ökade intresset för europeiska stormakter att angripa Persien.
Ryssland och Storbritannien lade sig i landets inre angelägenheter och
Ryssland erövrade även delar av landet.
Några viktiga årtal i Irans moderna historia
| Årtal |
Händelse |
| 1906 |
Vanstyret av landet
ledde till revolution. Shahen tvingades gå med på en ny grundlag som
gav den lagstiftande makten till ett parlament, majlis |
| 1908 |
Upplöstes parlamentet
av den regerande shahen, Muhammad Ali. Inbördeskrig bröt ut
|
| 1908 |
Shah Muhammad Ali
avsattes och efterträddes av sin minderåriga son |
| 1914 -
1918 |
Persien försökte
hålla sig utanför första världskriget genom att förklara sig
neutralt, men ockuperades ändå av ryska, turkiska och brittiska
styrkor som utkämpade strider på persisk mark. När kriget led mot
sitt slut hade britterna större inflytande i Persien än ryssarna |
| 1921 |
Tog militären Reza
Khan makten genom en statskupp |
| 1925 |
Reza Khan blir shah under namnet Reza Shah Pahlavi. Persien började
minska det utländska inflytandet under hans ledning och ett antal
företag nationaliserades. Sovjetunionen gick med på att avsäga sig
alla privilegier som Tsar-Ryssland hade tilltvingat sig i utbyte mot
rätten att skicka trupper till Persien, om Sovjetunionens säkerhet
hotades från detta håll |
| 1933 |
Genom ett nytt avtal
med det brittiska oljebolaget Anglo-Persian, senare Anglo-Iranian,
som hade monopol på oljeutvinningen i Persien, fick den persiska
staten något bättre villkor än tidigare |
| 1935 |
Som ett steg i
moderniseringen bytte landet namn internationellt från Persien till
Iran, som det hette på persiska |
| 1936 |
Förbjöds kvinnor att
bära slöja, ett förbud många iranier ansåg vara kränkande och efter
bara några år upphävdes förbudet |
| 1941 |
När andra
världskriget bröt ut förklarade sig Iran neutralt. Men man hade nära
kontakter med Tyskland, som var landets största handelspartner. Av
den anledningen ockuperade Storbritannien och Sovjetunionen landet
och regenten Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son,
Mohammad Reza |
| 1946 |
I mars lämnade de
brittiska trupperna Iran och Sovjetunionen drog sig tillbaka ett par
månader senare efter påtryckningar från FN |
| 1947 |
Slöts ett fördrag
mellan Iran och USA om militärt bistånd |
| 1951 |
Efter oroligheter i
landet tvingades shah Mohammad Reza Pahlavi att utnämna Mohammad
Mossadeq till premiärminister. Mossadeq backades upp av det
kommunistiska Tudeh-partiet och hade brett stöd hos folket. Han bröt
1933 års avtal med det brittiska oljebolaget Anglo-Iranian och
förstatligade bolagets oljetillgångar och anläggningar.
Anglo-Iranian svarade med att organisera en internationell bojkott
av iransk olja. De diplomatiska förbindelserna mellan Storbritannien
och Iran bröts. USA försökte medla men misslyckades |
| 1953 |
Avsattes Mosaddeq av
shahtrogna militärer som fick hjälp av CIA, den amerikanska
underrättelsetjänsten. Oljekrisen löstes genom ett avtal som gav den
iranska staten och ett brittiskt-amerikanskt konsortium hälften var
av oljeinkomsterna
Efter Mosaddeqs fall hamnade den
politiska makten åter hos shahen och den jordägande överklassen. Med
hjälp av armén och den hemliga polisen, SAVAK, kuvades Tudeh-partiet.
Shahen skaffade sig gradvis diktatorisk makt |
| 1955 |
Undertecknade Iran
Bagdadpakten, en försvarsallians mellan Irak, Turkiet, Pakistan,
Storbritannien och USA, som associerad medlem |
| 1959 |
Inledde Iran ett
militärt och ekonomiskt samarbete med USA, som bidrog till en
omfattande militär upprustning. |
| 1962 |
För att förbättra
relationerna med Sovjetunionen förband sig därför Iran att inte
upplåta sitt område för utländska militärbaser
Lanserade shahen ett stort
reformationsprogram, "Den vita revolutionen". De viktigaste inslagen var en
jordreform och en kampanj för att lära befolkningen läsa och skriva. Kvinnor
fick ökade rättligheter, bland annat rösträtt. Jordreformen ledde till att
shahen förlorade stödet från den jordägande överklassen. De religiösa
ledarna skapade motstånd mot honom för hans kontakter med USA och hans
strävan efter att modernisera landet efter västerländsk förebild |
| 1963 |
När reformprogrammet
godkändes av parlamentet utlöste det ett kort, men blodigt uppror
lett av shi'itiska skriftlärda. En av dessa var ayatolla Ruhollah
Khomeini. Han greps tillsammans med flera andra och förvisades ur
landet |
| 1965 -
1977 |
Under dessa år
upplevde Iran en stabil period med god ekonomisk tillväxt |
| 1973 -
1974 |
Under dessa år
ökade oljeinkomsterna markant och den ekonomiska tillväxten var
mycket hög. Oljeinkomsterna använde shahen bland annat till
industrisatsningar och vapenköp. Det var brist på arbetskraft men
tillväxten kom bara ett fåtal till nytta. Mycket pengar användes
till import för de rika
Moskéerna blev naturliga samlingspunkter för oppositionen, som
förföljdes med allt brutalare metoder. Det stigande missnöjet ledde
vid några tillfällen till demonstrationer, strejker och upplopp |
| 1975 |
Reagerade shahen med
att upplösa de politiska partierna och införa enpartistyre.
Protesterna utvecklades dock till en landsomfattande revolutionär
rörelse |
| 1978 |
På hösten infördes
undantagstillstånd, och en militärregering tillsattes |
| 1979 |
I januari lämnade den
sjuklige shahen Iran "på obestämd tid"
Ayatolla Khomeini hade från sin exil i
Irak, och senare i Paris, blivit en samlande symbol för både den
religiösa och den politiska oppositionen. Den 1 februari, kort efter
shahens flykt, återvände Khomeini till Teheran, där han hälsades av
jublande folkmassor. Drygt en vecka senare förklarade sig militären
neutral i konflikten mellan shahens anhängare och Khomeini och vägen
låg därmed öppen för den islamiska revolutionen
Efter en folkomröstning i april
utropades Iran till en islamisk republik. Khomeini hade tillsatt en
provisorisk regering och en premiärminister, den liberale Mehdi
Bazargan, men i praktiken styrdes landet av ett särskilt
revolutionsråd, som bildats av Khomeini. De som hade arbetat åt den
störtade härskaren fängslades snabbt. Många avrättades efter
summariska rättegångar. Shahens bundsförvant USA, "den stora Satan",
blev föremål för hatisk propaganda.
I november stormades den
amerikanska ambassaden och personalen på 63 personer togs som
gisslan. Först 14 månader senare, efter intensiv diplomatisk
aktivitet, kunde de sista 52 amerikanerna i gisslan släppas |
| 1980 |
Situationen efter
Khomeinis maktövertagande utlöste stor oro också bland kurderna, som
tog till vapen och krävde självstyre. I oljeprovinsen Khuzestan
uppstod en gerillarörelse bland den arabiska befolkningen,
understödd av Irak. Gränsintermezzon med irakierna förekom allt
oftare. Samtidigt var den iranska krigsmakten i förfall, eftersom
den genomgått blodiga utrensningar av officerare som tjänat shahen
I omvärldens ögon var situationen i
Iran mycket instabil. Många trodde att den islamiska republiken var
nära ett sammanbrott. En av dem var Iraks diktator Saddam Hussein,
som i september gick till anfall norr om gränsfloden Shatt al-Arab.
En av orsakerna till angreppet var en rädsla i Irak för att Iran
försökte sprida revolutionen till den shiamuslimska befolkningen i
Irak
Det irakiska angreppet skapade en
starkare folklig uppslutning kring den islamiska republiken dock
började ledande politiker kritisera många inslag i revolutionen,
bland annat de fortsatta avrättningarna av oppositionella. Någon
politisk försoning var det inte tal om, mullorna fortsatte att kräva
underkastelse under Islamiska republikanska partiet, IRP
|
| 1981 |
Avsattes president
Abul-Hasan Bani-Sadr, som hade stått Khomeini nära men nu ansågs ha
för många anhängare utanför mullornas kontroll vilket utlöste
våldsamma protester Under
flera bombattentat på sommaren och hösten dödades nära 200
människor, bland dessa IRP-ledaren ayatolla Beheshti, den nye
presidenten Mohammad Ali Rajai och premiärministern Mohammad Javar
Bahonar. Attentaten ledde dock inte till någon allmän resning utan
regimens förföljelser blev allt hårdare, vilket slutligen knäckte
den muslimska vänsterrörelsen. Bani-Sadr och MKO-ledaren Masoud
Rajavi flydde till Frankrike. Under första hälften av 1980-talet
beräknas cirka 10 000 MKO-medlemmar och andra oppositionella ha
avrättats |
| 1983 |
De enda politiska
organisationer som ännu låg utanför de religiösa ledarnas kontroll
var Tudeh-partiet och de kurdiska rörelserna. Trots att Tudeh stött
IRP:s politik utan förbehåll inleddes en skoningslös förföljelse av
partiet. I norra Iran genomförde krigsmakten och revolutionsgardet
en offensiv som drev den kurdiska gerillan upp i bergen. Samtidigt
gav regimen stöd åt kurder som kämpade för självstyre i Irak |
| 1985 |
Regimen förbjöd
politiska partier |
| 1988 |
Under våren drabbades
Iran av en serie bakslag i kriget mot Irak och intresset för att
fortsätta det avtog snabbt. Den gamle ledaren Khomeini blev allt
svagare, och en politisk strid om hans efterträdare tog fart.
Dessutom hade stormakterna hotat med vapenembargo, samma stormakter
som under kriget hade försett såväl Iran som Irak med vapen! I juli
överraskade Iran omvärlden genom att villkorslöst acceptera FN:s
resolution 598 vilket man vägrat göra tidigare. Vapenvilan
övervakades av FN. Över en miljon människor beräknades ha dödats
eller skadats i kriget, de flesta iranier |
| 1989 |
I februari utfärdade
ayatolla Khomeini en fatwa, ett religiöst påbud, som dömde den
brittiske författaren Salman Rushdie till döden för dennes påstått
hädiska bo i boken Satansverserna
I juni avled ayatolla Khomeini. Någon
naturlig efterträdare fanns inte. Khomeinis död ledde dock inte till
någon öppen maktkamp. Irans nye andlige ledare blev den tidigare
presidenten Ali Khamenei. Presidentposten övertogs av parlamentets
talman Ali Akbar Hashemi Rafsanjani |
| 1990 |
Fredsförhandlingarna med Irak hade gått trögt
men i augusti, i samband med invasionen av
Kuwait, accepterade Iraks diktator Saddam Hussein alla Irans krav i
dessa och ville ha en formell fred
Iran förhöll sig neutralt i Kuwaitkriget, men
fördömde såväl Iraks invasion som den senare FN-interventionen. Kuwaitkriget påverkade Iran
i stor omfattning. Över en miljon irakiska kurder och cirka 65
000 irakiska shiamuslimer flydde till Iran |
|
1992 |
Vid valen till
parlamentet, majlis, fick de konservativa majoritet och de
flesta reformerna som sattes igång av Rafsanjani urvattnades
eller stoppades, antingen av parlamentet eller väktarrådet, de
tolv jurister och skriftlärda som granskar alla nya lagförslag |
|
1997 |
Presidentvalet i
maj blev en mycket stor seger för Mohammad Khatami. Valet visade
att de flesta iranier önskade mer långtgående reformer. Khatami
lovade att arbeta för ökad demokrati, att minska arbetslösheten
och inflationen. Men även han kom att möta hårt motstånd från de
ortodoxa grupperna |
|
1998 |
Landets
icke-demokratiska institutioner, styrda av de ortodoxa, skärpte
förtrycket av reformanhängarna och fyra regimkritiker mördades
på hösten och fler överfall var planerade i vad som kallades
"seriemorden". Agenter inom säkerhetstjänsten utpekades som
skyldiga |
|
1999 |
De konservativa i
parlamentet drev på sommaren igenom en lag för att stoppa den
allt mer frispråkiga press som hade vuxit fram. Bland annat
förbjöds den äldsta oppositionstidningen, Salam, vilket ledde
till studentprotester i Teheran. Regimens svarade genom att den
militanta rörelsen Ansar-e Hizbollah med polisens hjälp bröt sig
in in i universitetets studentbostäder. Flera hundra studenter
misshandlades, av vilka två avled, och ett par hundra greps av
polisen. Händelsen ledde till stora demonstrationer runt om i
landet. Ayatolla Khamenei fördömde angreppet på studenterna och
två höga polisbefäl avskedades. I september dömdes fyra
studenter till döden för sin roll vid demonstrationerna, vilket
senare omvandlades till 15 års fängelse |
|
2000 |
Flera
reformvänliga tidningar förbjöds inför parlamentsvalet i
februari. Den förre inrikesministern Abdullah Nouri var redaktör
för en tidning, och han anklagades för antiislamsk propaganda
och fick ett femårigt fängelsestraff. Även Väktarrådet
motarbetade reformisterna genom att före valet underkänna cirka
400 kandidater som ansågs "illojala mot islam" och landets
författning. Reformvännerna fick ändå en majoritet med närmare
200 platser i parlamentet |
|
2001 |
Trots de ständiga
trakasserierna mot de reformvänliga i regeringen bestämde sig
president Khatami ändå att ställa upp för omval i juni. De
ortodoxa var splittrade med hela nio motkandidater, och Khatami
segrade med 77 % av rösterna |
|
2002 |
Efter den största
politiska rättegången sedan 1979 dömde Teherans
revolutionsdomstol på sommaren 33 medlemmar i det reformsinnade
partiet Iranska frihetsrörelsen till fängelse i upp till tio år.
Partiet hade olagligförklarats ett år tidigare, och medlemmarna
dömdes för omstörtande verksamhet. Iranska frihetsrörelsen under
ledning av premiärminister Mehdi Bazargan dominerade i den
första regeringen efter revolutionen 1979 och bland de dömda var
en tidigare minister och en borgmästare i Teheran.
Missnöjet med att reformerna uteblivit växte, och demonstrerande
studenter krävde i flera städer att presidenten skulle bryta det
politiska dödläget. Häftiga sammandrabbningar med
säkerhetsstyrkor förekom
På sensommaren lade president Khatami fram ett par lagförslag
som skulle stärka presidentens makt. Han förklarade att han inte
kunde utöva sitt ämbete och hotade att avgå om förslagen inte
gick igenom. Khatami ville dels kunna förhindra politiskt
motiverade rättegångar och stängningar av tidningar, dels frånta
Väktarrådet rätten att avgöra vilka kandidater som får delta i
allmänna val
I november dömdes
historieprofessorn Hashem Aghajari till döden för hädelse sedan
han i ett tal hade ifrågasatt det religiösa styret. Domen väckte
upprörda känslor och tusentals studenter runtom i landet
protesterade. Ayatollah Ali Khamenei beordrade att dödsdomen
skulle omprövas, men demonstrationerna mot väktarrådet och för
större yttrandefrihet fortsatte. Mot Aghajaris vilja överklagade
hans försvarsadvokat domen och Högsta domstolen gav order om en
ny rättegång och sommaren 2004 dömdes Aghajari till fem års
fängelse för sina uttalanden |
|
2003 |
På våren antog
parlamentet båda förslagen som president Khatami lagt fram
föregående år, men de stoppades av Väktarrådet
Ännu en våg av
studentdemonstrationer, riktade både mot de ortodoxa och
Khatamiregeringen, ägde rum främst i Teheran i juni och juli |
|
2004 |
Precis som vid
förra parlamentsvalet underkände Väktarrådet "olämpliga"
kandidater inför valet i februari. I parlamentsvalet förlorade
Khatamis anhängare majoriteten i parlamentet |
|
2005 |
Inför
presidentvalet i juni hade över 1 000 kandidater registrerat
sig, men efter Väktarrådets sedvanliga granskning återstod bara
sex Den andra valomgången
som vanns av Ahmadinejad blev en oväntad seger för landets mest
renlärigt religiösa krafter. I sin regering hade Ahmadinejad
samlat flera tidigare medlemmar av Revolutionsgardet och
underrättelsetjänsten. Några av dem har beskyllts för brott mot
mänskliga rättigheter. Klimatet försämrades snart för
kulturarbetare och andra oppositionella
Genom en rad provocerande
uttalanden från oktober till december fick Mahmud Ahmadinejad en
framträdande men kritiserad plats i internationell politik |
|
2005 - 2006 |
Under dessa år
förekom oroligheter bland landets minoriteter. Regimen anklagade
USA för att försöka underblåsa etnisk separatism i flera områden |
|
2006 |
Efter ett år vid
makten visade Ahmadinejad tecken på missnöje med uteblivna
framsteg, särskilt inom ekonomin. Flera höga tjänstemän och två
ministrar avgick eller avskedades under hösten |
|
2007 |
Angreppen på alla
tendenser till opposition skärptes i november, även mot kritiker
på högsta nivå. I ett tal fördömde presidenten dem som försöker
få regimen att ändra den kompromisslösa linjen i
kärnenergiprogrammet |
|
2008 |
Inför
parlamentsvalet valet den 14 mars hade över 7 000 kandidater
registrerat sig för att tävla om de 290 platserna, men
Väktarrådet meddelade redan i slutet av januari att 2 200 av
dem, bland annat en sonson till ayatolla Khomeiny, hade
underkänts av inrikesministeriet. Redan i första valomgången
stod det klart att de konservativa Ahmadinejad-anhängarna blev
den största gruppen i parlamentet |
|
2009 |
Det mäktiga
Väktarrådet meddelade i maj att fyra kandidater godkänts inför
presidentvalet den 12 juni. Förutom den sittande presidenten
Mahmoud Ahmadinejad var det förre chefen för revolutionsgardet
Mohsen Rezai och de båda reforminriktade politikerna Mir Hossein
Moussavi och Mehdi Karroubi
Mousavi såg ut att ha medvind i
sin kampanj. Tiotusentals människor samlades på valmötena,
Mousavis anhängare drog genom Teherans gator på kvällarna med
gröna fanor, och i en inofficiell opinionsundersökning ledde han
med 54 procent över Ahmadinejad som fick 39 procent. När rösterna i valet hade
räknats utropades president Ahmadinejad till segrare med över 62
% mot Mousavis dryga 33 %. Resultatet mottogs med misstro och
ilska bland Mousavis anhängare som gick ut på gatorna i protest.
Våldsamma upplopp bröt ut och stenkastning möttes med tårgas och
varningsskott av kravallpolis
Mousavis anhängare utlyste en
landsomfattande protestdemonstration mot valresultatet, men
aktionen förbjöds av regimen. Trots demonstrationsförbudet
fyllde människor Teherans centrum i de största protesterna sedan
den iranska revolutionen 1979. Enligt vissa uppgifter räknades
deltagarna i miljontal. Flera civila dödades i sammanstötningar
mellan militären och demonstranter, och många ledande
reformister greps
När pressen på regimen ökade
meddelade det mäktiga Väktarrådet att man var beredd räkna om
rösterna i omstridda valkretsar. Irans andlige ledare ayatolla
Ali Khamenei liksom Väktarrådet förklarade att valet gått
hederligt till. Khamenei gav sitt stöd till Ahmadinejad, och
efter omräkning av cirka en tiondel av rösterna bekräftade
Väktarrådet hans seger. Rådets talesman förklarade ärendet
avslutat och sade att rättsliga åtgärder skulle vidtas mot dem
som fortsatte sprida "rykten om valfusk"
Demonstrationer och kravaller
avlöste varandra efter valet och vid en sorgehögtid i slutet av
juli drabbade åter tusentals demonstranter i Teheran samman med
kravallpolis
I början av augusti inleddes en
rättegång mot ett hundratal gripna regimkritiker som åtalades
för uppvigling i samband med protesterna mot presidentvalet. En
av de ledande reformanhängarna som åtalats, förre
vicepresidenten Mohammad Ali Abtahi, gjorde avbön inför rätten.
Han tog avstånd från protesterna och sade att anklagelserna om
valfusk var lögn
Vid en ceremoni i början av
augusti godkände landets högste ledare ayatolla Khamenei
officiellt Mahmoud Ahmadinejad som Irans president för en andra
mandatperiod. Oppositionsledarna deltog inte i ceremonin. I
slutet av augusti presenterade Ahmadinejad sitt förslag till
regering. För första gången sedan revolutionen 1979 omfattade
listan även kvinnliga kandidater. Den konservativa Marzieh Vahid
Dastjerdi blev ny hälsominister och därmed den första kvinnliga
ministern i den islamiska republiken
På 30-årsdagen av ockupationen
av USA:s ambassad i Teheran i början av november genomfördes
förbjudna regimkritiska protester, som slogs ner av polis med
tårgas och batonger
I november rapporterade
statliga medier att fem personer dittills dömts till döden och
81 dömts till fängelsestraff, som längst 15 år, efter
protesterna mot resultatet av presidentvalet i juni. Av de
tusentals som greps hade de flesta släppts men mer än hundra
anklagades för att ha uppviglat till protesterna
Studenternas dag i början av
december blev till en våldsam sammandrabbning mellan tusentals
demonstranter och tiotusentals kravallpoliser, som bland annat
spärrade av ingången till universitetet i Teheran och använde
elbatonger och stora mängder tårgas. Även i universitetsstäder
som Kerman, Mashdad och Isfahan förekom demonstrationer
Den regimkritiske storayatollan
Ali Montazeri avled i december. Hans begravning beskrevs som en
stor manifestation mot det iranska styret. Hundratusentals
människor uppgavs ha deltagit i högtiden i staden Qom, som
stängdes av för utländska medier
Omfattande protester mot
regimen hölls i Teheran i samband med den shiamuslimska högtiden
ashura och polisen mötte demonstranterna med varningsskott och
tårgas. Dagen efter fortsatte protesterna i Teheran och på olika
håll i landet, och flera dödsoffer krävdes i de värsta
sammandrabbningarna mellan säkerhetsstyrkor och regimkritiska
demonstranter sedan sommaren |
|
2010 |
I början av
januari svartlistade regimen 60 organisationer som ansågs delta
i en sammansvärjning och iranier förbjöds att ha kontakt med
dem. Det rörde sig bland annat om människorättsgrupper,
oppositionella iranska internetsiter och utländska medier
I slutet av januari avrättades två
män som dömts till döden i samband med protesterna mot regimen
efter det omstridda presidentvalet föregående år
I april förbjöds den
reformvänliga dagstidningen Bahar med anklagelser bland annat om
att ha publicerat falska artiklar om presidentvalet i juni 2009 |
Till
överst på sidan
Geografi och Klimat
Irans yta uppgår till 1 648 888
kvadratkilometer vilket motsvarar tre och en halv gånger Sveriges yta.
I öster gränsar Iran till Pakistan och
Afghanistan, i norr till Turkmenistan, Kaspiska Havet och Azerbadzjan , i
väster till Turkiet och Irak, och i söder till Persiska Viken och Arabiska
Havet.
Höga berg och stora ökenområden gör delar av
landet svårtillgängliga.
Centrala Iran består av en högplatå och här
finns stora saltträsk och stenöken. Platån omges av bergskedjor. Den största
är Zagros, som sträcker sig från landets nordvästra hörn mot sydost längs
hela kusten mot Persiska viken. Zagros har bergstoppar på över 4 000 meter.
Den smalare, men lika höga, Elburz-kedjan börjar i samma hörn, men följer
Kaspiska Havets kust för att i nordöst övergå i Kopet Dag-bergen, som bildar
gräns mot Turkmenistan.
Teheran är landets huvudstad med mer än 7
miljoner invånare. Andra större städer är Mashad (1.9 miljoner), Esfahan
(1.3 miljoner), Tabriz (1.2 miljoner) och Shiraz (1.0 miljon). Landets
högsta berg heter Damavand, 5 671 meter. Totalt har landet cirka 69 000 000
invånare.
Klimatet varierar mellan extrem värme och
kyla. På somrarna kan det bli upp mot plus 50 grader i inlandet och på
vintrarna blir det ned mot 20 minusgrader i bergstrakterna.
Det faller mindre än 300 millimeter regn och
snö årligen i genomsnitt i Iran. I de nordvästra gränsområdena och vid Kaspiska Havet faller dock upp mot 2 000 millimeter.
Medeltemperaturen i Teheran är i juli +29
grader Celcius och i januari +3 grader.
Iran är ett av världens mest
jordbävningsdrabbade områden.
För mer information se Landsfakta.
Till
överst på sidan
Befolkning, språk och sociala förhållanden
Största delen av Irans befolkning bor i landets norra och västra delar. Sedan 1960-talet pågår en
stor inflyttning till städerna. Irans befolkning är ung, ungefär hälften av
den är under tjugo år.
Drygt hälften av landets invånare är
Perser, som historiskt sett har varit den tongivande delen av befolkningen.
Andra större folkgrupper är Azerbadzjaner och Kurder. Övriga
folkgrupper i Iran är Balucher, Turkmener, Araber och Lurer.
All undervisning i skolorna sker på persiska,
som är landets officiella språk. Persiska är det största av de indoiranska
språken, som är en gren av det indoeuropeiska språkträdet. Dit hör även
kurdiska, baluchiska och luriska. Azerbadjzanerna och turkmenerna talar
varianter av turkiska. Arabiska talas av invånarna i Khuzestan. Persiskan
skrivs med arabiska bokstäver.
Iran är en av världens största
flyktingmottagare och de flesta flyktingarna kommer från Afghanistan. 1998 fanns 1.6
miljoner afghanska flyktingar i Iran. Under USA:s bombkrig mot Afghanistan
år 2001 ökade antalet afghanska flyktingar till 2.4 miljoner. Afghanerna har
av många iranier fått skulden för landets ekonomiska problem och för den
höga arbetslösheten samt blivit beskyllda för inblandning i narkotikahandel.
Av tradition är iranierna mycket
klassmedvetna. I samband med revolutionen 1979 förändrades överklassens
sammansättning delvis; en ny grupp i överklassen blev de högsta bland de
skriftlärda medan många från överklassen under shahperioden och den
välutbildade medelklassen, lämnade landet.
På landsbygden är fattigdomen stor medan
människorna i städerna har en betydligt bättre levnadsstandard. Inom islam
är det viktigt att hjälpa de fattiga, och det finns ett fungerande socialt
skyddsnät i Iran. Basvaror är subventionerade och de fattigaste erbjuds
billigt boende. Det finns också en lång rad välgörenhetsstiftelser som
hjälper de fattiga.
Enligt författningen är regeringen skyldig att
se till att alla medborgare är sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkrade.
Hur starkt detta sociala skyddsnät är varierar beroende på anställningsform.
Offentliganställda har t ex rätt till sjuk- och föräldrapenning och
arbetsskadeförsäkring medan många privatanställda saknar dessa förmåner.
Alla invånare i landet har rätt till en
grundläggande hälsovård, men kvaliteten på den varierar. För att förbättra
sjukvården på landsbygden tvingas nyutexaminerade läkare att arbeta där
under några år. Spädbarnsdödligheten har minskat och i stort sett alla barn
vaccineras. På landsbygden förekommer hälsoproblem som undernäring, vilket
främst beror på bristande sanitära förhållanden, näringsfattig kost och
brist på rent dricksvatten.
Generellt sett har iranierna fått det sämre
ställt vilket visar sig i, bland annat, i matvanorna. Idag äter iranier i
genomsnitt en tredjedel mindre kött än i mitten av 1990-talet. Även
konsumtionen av ris och bröd har minskat.
Iran är ett utpräglat manssamhälle där kvinnan
är underordnad mannen. Hon har inte samma juridiska rättigheter som mannen
och hon anses inte vara lika mycket värd. För att söka pass måste en kvinna
ha tillstånd från sin far, make eller annan släkting. Unga ogifta flickor
kan tvingas genomgå undersökning för att fastställa om de är oskulder. Abort
tillåts bara om moderns liv är i fara eller fostret är missbildat.
Män som vill skilja sig behöver inte ange
några skäl. Kvinnor har numera rätt att skilja sig om mannen är alkoholist
eller missbrukar narkotika. Kvinnan har vårdnaden om sina barn upp till sju
års ålder, sedan övergår vårdnaden till fadern. Så kallade hedersmord
förekommer, särskilt bland nomaderna. Men brotten är inte accepterade av
samhället och ses som brott mot islam.
Den så kallade moralpolisen håller ständigt hård kontroll på folket.
Drogmissbruk är ett stort problem i Iran.
Utbildning
De iranska barnen börjar skolan vid sex års
ålder och skolplikten är fem år. Cirka 85 % av alla barn går i den
obligatoriska grundskolan. Efter denna kan de läsa vidare på gymnasium eller
högstadium. Religionen präglar undervisningen och pojkar och flickor går i
skilda klasser.
Det finns över hundra universitet och högskolor i landet, varav 16 i
huvudstaden.
Utbildningssystemet brottas med stora problem som brist på utbildade lärare
och överfulla klasser. Rika iranier skickar gärna sina barn för att studera
vid utländska universitet och högskolor.
Religion
Majoriteten av Irans befolkning är muslimer
och de allra flesta tillhör shiitiska inriktningen inom islam.
Shia har varit statsreligion sedan 1500-talet.
Inriktningen uppstod redan på 600-talet efter en tvist om vem som var den
rättmätige efterträdaren till profeten Muhammed. Majoriteten ansåg att
Muhammeds efterträdare borde komma från hans egen familj och valde hans
svärson och kusin, kalifen Ali. De kallade sig Shiat Ali, Alis anhängare.
Shiamuslimerna kallade tidigt sin religiöse ledare för imam istället för
kalif, som sunnimuslimerna sade. Imamen anses kunna uttolka Muhammed dolda
budskap och har en särskild rättslig ställning. Tolvsekten kallas den gren
av shia som iranierna bekänner sig till. Den erkänner tolv imamer från och
med kalifen Ali.
Efter den islamska revolutionen 1979 har
religionen dominerat samhället. 1983 infördes rättsskipning enligt
religionens lagar, sharia, vilket innebär att tjuvar riskerar att få en hand
avhuggen och att äktenskapsbryterskor stenas till döds.
En liten grupp av Irans befolkning är
anhängare av den tidigare statsreligionen zoroastrismen, elddyrkan, som
grundades av profeten Zarathustra på 500-talet före Kristus.
Till
överst på sidan
Flora och Fauna
I Iran har man registrerat ett 160-tal olika
djurarter, varav en femtedel är endemiska. Flertalet av de större
däggdjuren, varg, schakal, vildsvin, svartbjörn hyena och lodjur, återfinns
i de skogslandet i Mazandaran-provinsen. I öken och bergstrakter finns
däggdjur som mungo, den persiska gazellen, piggsvin, grävling, den iranska
vildåsnan och ett par hjortarter. Flera av Irans djurarter är
utrotningshotade, till exempel den asiatiska geparden. Den lever i Dasht-e
Kavir, en av Irans ökenområden och tros vara de sista exemplaren av den
asiatiska geparden.
Fågellivet är rikt och mer än 500 arter, både
inhemska såväl som migrerande, har registrerats. Några av de vanligaste
fågelarterna är skata, biätare och kråka. En örnart som återfinns vid
Kaspiska Havet hör till de mindre vanliga fågelarterna i landet.
Persiska viken har ett rikt marint liv med
flera arter tropiska fiskar, svärdfisk, sköldpaddor och hajar. I Kaspiska
havet finns, bland annat, lax, stör och en endemisk sälart.
Trots att stora delar av Iran består av
ökenområde och uppodlade arealer hittar man mer än 8 200 olika växtarter,
varav 2 500 är endemiska. Alboraz-bergens norra sluttningar är täckta av tät
skog och utgör Irans största bevuxna område. Här återfinns samma arter av
träd som även går att hitta i flera av Europas länder; ek, lönn, tall och
alm.
Min resa i Iran bjöd inte på några större
naturupplevelser, med undantag av de gånger jag vandrade i bergstrakter, utan
blev mera en resa som gick i kulturens och historiens tecken. Det var en
intressant resa som bjöd olika upplevelser och många möten med människor, men jag saknar dock de
stora naturupplevelserna. Om jag någon gång återvänder till Iran, skulle jag
även åka till Kaspiska Havet och till flera bergsområden för att
få en mera komplett bild av landet.
Trots detta var besöket i Iran en intressant
resa med många fina reseupplevelser och jag kommer att minnas resan i Iran
med enbart positiva tankar.
|
Vy över bergsbyn
Abyaneh |
