Hebriderna (Yttre) - "Resa i Vikingabygder"
Besöket på de yttre Hebriderna ingick i ett reseupplägg som jag kallade för "Resa i Vikingabygder" och som omfattade besök på, förutom dessa öar, Shetlandsöarna, Orkneyöarna och en resa genom det skotska höglandet.
Det nordiska arvet lever kvar i dessa bygder, framför allt i gatu- och ortsnamnen, som avslöjar att nordbor levde här för mer än 1 000 år sedan. De arkeologiska fynden från vikingaperioden är många, och i stor omfattning fortfarande synliga. I samtal med människor kom ofta påverkan av den nordiska kulturen på tal.
Detta var en resa som förde mig genom unika landskap, imponerande naturmiljöer och som ledde till många möten med vänliga och gästfria medmänniskor. Paret Herbert och Ingrid Mackenzie i St. Margerets Hope på Orkney får vara symbol för detta. Uttrycket om att skottar skulle vara ett snålt släkte kom helt på skam under denna resa!
Läs mera om min resa under Resfakta.
Några historiska fakta
Förhistoriska perioden
Befolkningen av Skottland pågick successivt. De första människorna som kom var jägar- och samlarfolk. Omkring 4 500 före Kristus finns de första spåren av neolitiska jordbrukare som kom från den Europeiska kontinenten. Dessa människor odlade säd och höll sig med boskap. De röjde stora arealer genom att bränna skogen som vid denna tidpunkt täckte stora delar av Skottland och skapade på så sätt det hedlandskap som idag är så typiskt för norra Skottland. Människorna levde i välorganiserade samhällen. Fina lämningar efter tidiga bosättningar finns, bland annat, på Orkney (Skara Brae) och på Shetland (Jarlshof).
Deras religiösa uppfattningar resulterade i att de begravde sina döda i stora gravkammare, eller i stenkummlar. Det finns flera välkända gravkammare på flera ställen runt om i Skottland, bland annat på Orkney (Maes Howe).
En ny utvecklingsfas inleddes när människorna utvecklade sin tro med att ställa in stora lerkrukor fyllda med någon dryck som de döda skulle ha i ett senare livsskede. Under denna period kom även bronsåldern till Skottland då man gick från verktyg av flinta till verktyg tillverkade av en koppar/tenn legering. Svärd och sköldar introducerades under 1 000-talet före Kristus. Till sitt försvar uppfördes stora fornborgar, som länge levde kvar.
Kelterna, pikterna som de kom att kallas senare, kom till Skottland i omgångar under 400-talet före Kristus. De förde järnet med sig och trängde ut de tidigare bosättarna i kampen om marken. Stridigheterna ledde till att kelterna tvingades bygga betydligt mera sofistikerade försvarsanläggningar, så kallade brocher, vilket var stora befästa torn av sten. Intill dess ena sida anlades en yttre borggård med ett vaktrum. Brocher finns på flera ställen runt om i Skottland, på Orkney och Shetland.
I slutet av den förhistoriska perioden, strax före romarnas ankomst, bestod Skottland av små samhällen bebodda krigiska stammar, som när de inte krigade mot varandra, ägnade sig åt jordbruk, fårskötsel och fiske.
Romerska perioden
I grekernas och romarnas värld var Shetland och Orkney "världens ände".
Omkring år 330 före Kristus lämnade greken Pytheas det nuvarande Marseille och seglade runt Britannien. I sin reseberättelse nämner han en ö kallad Thule, sex dygns seglats norr om Britannien, vilket kan ha varit en av öarna tillhörande ögruppen Orkney. Hans reseberättelser finns inte kvar i originalupplaga men finns citerade i olika källor.
Romarna, vars erövring av södra Britannien påbörjades år 43 efter Kristus, försökte efter framgångarna i söder fortsätta sitt erövringståg norrut. När de kom till Skottland mötte de så starkt motstånd från kelternas (pikternas) sida att de år 123 E Kr. beslutade sig för att ge upp försöket. Kejsaren Hadrianus beordrade då att man skulle bygga en stor försvarsmur tvärs över södra Skottland. Hadrianus mur gav emellertid inte tillräckligt skydd varför Antonius, den då regerande romerske kejsaren, beordrade att en ny mur skulle byggas för att hålla pikterna stånd. Romarna drog sig bort från Britannien under 450-talet e Kr.
Perioden efter Romarna
På de brittiska öarna bodde ett flertal olika folkgrupper, som var och en dominerade sina områden.
I norr, från trakterna av dagens Inverness och norrut, regerade pikterna.
I mitten av 500-talet efter Kristus kristnades pikterna av St. Columba och hans bröder från den lilla klosterön Iona, strax utanför Mull på Hebriderna. Från pikternas huvudområde kring Inverness spred sig kristendomen snabbt till Shetland och Orkney.
Pikterna levde kvar på Orkney och Shetlandsöarna när de första nordborna, vikingarna, slog sig ned här i slutet av 700-talet, eller i början av 800-talet. Vad som hände med dem vid vikingarnas ankomst är höljt i dunkel. Förmodligen kom de i strid med varandra, eller så lämnade de öarna frivilligt vid hedningarnas ankomst. Vid denna tidpunkt var nordborna ännu inte kristnade.
Vikingaperioden
Arkeologiska fynd visar att nordbor bosatte sig på Hebriderna i slutet av 700-talet. I irländska källor berättas att Fionn MacCoul under det tredje århundradet efter Kristus samlade styrkor för att driva ut nordbor från Hebriderna. Vikingarnas ankomst innebar stora förändringar för människorna som levde här, både på gott och ont. Hebriderna, eller Söderöarna som vikingarna kallade dem tillsammans med Isle of Man, kom att ockuperas i nästan 400 år, Shetland och Orkney i nästan 600 år. Pikterna levde kvar i Skottland, på Orkney, Shetland och Hebriderna när de första vikingarna anlände. Vad som hände med dem vid vikingarnas ankomst är höljt i dunkel. Förmodligen kom de i strid med varandra, eller så lämnade de öarna frivilligt vid hedningarnas ankomst. Vid denna tidpunkt var nordborna ännu inte kristnade. Kanske var det av fruktan för nordbornas härjningar som fick britannerna att gå ihop med skottarna för att gemensamt år 1018 besegra anglerna och bilda det första skotska kungadömet. De av vikingarna ockuperade områdena ingick dock inte.
Under slaget vid Largs, i slutet av september 1263, förlorade vikingarna striden mot skottarna som leddes av Alexander III vilket var början till slutet för norrmännens styre över Söderöarna. Den norske kungen Håkon Håkonsson blev svårt sjuk under resan tillbaka till Norge och hans skepp tvingades därför söka sig till Orkney. Resten av den norska flottan seglade hem. Den 15 december 1263 avled kung Håkon i biskopsgården i Kirkjuvagr (Kirkwall).
Tre år efter kung Håkons död, år 1266, slöt Magnus Håkonsson fred med Alexander III varvid Norge för alltid avträdde Hebriderna och Isle of Man mot ett engångsbelopp på 4 000 mark och en årlig avgift på 100 mark. Samtidigt fastslogs att Orkney och Shetland även i fortsättningen skulle vara en del av Norge, vilket de förblev i ytterligare 200 år.
Efter att Hebriderna övergått i skotsk ägo följer ögruppens historiska utveckling Skottlands. För några viktiga årtal se vidare under Skottland.
Geografi
Ögruppen Hebriderna, Inre och Yttre, omfattar cirka 500 öar, med varierande miljö. Många av öarna är karga, grå och bergiga. På de flesta finns många små, grunda sjöar och stora hedlandskap. Många öar är, i stort sett, helt trädlösa.
Öarna, som ingår i de Yttre Hebriderna, har i väster låglänta kuster med stora sandstränder och bördig jord. Mot öster är kusten ofta bergig och ofruktbar, med gles bebyggelse. Yttre Hebriderna kallas även "The Western Islands" eller "The Long Isle" och består av tre huvudgrupper av öar. Längst i norr ligger Lewis och Harris, i mitten ligger North Uist, Benbecula och South Uist, Eriskay och flera mindre, obebyggda öar och skär och i söder Barra, Vatersay och en mängd småöar.
Lewis (Leodhas) är den största och mest befolkande ön av de Yttre Hebriderna. Här bor ungefär 20 000 personer, det vill säga 2/3 av den totala befolkningen.
Ögruppens huvudstad heter Stornoway och ligger på ön Lewis. Staden har cirka 8 000 invånare och är säte för det lokala styret.
Klimat
Klimatet på Hebriderna är ofta påfrestande med regn och hårda vindar. Bästa klimatet har maj, augusti och september. Under högsommaren, juni och juli, sveper ofta dimman in över öarna från Atlanten och regnet är rikligt. Räkna med att det regnar två av tre dagar, även sommartid! Vintrarna är ofta milda på grund av närheten till Golfströmmen.
Befolkning
Dagens befolkningsmängd uppgår till lite mer än 30 000 invånare. På 1840-talet uppgick befolkningen till mer än 90 000. Avhysning och emigration har påverkat befolkningsutvecklingen under årens lopp.
Natur
De Yttre Hebriderna omfattar hundratals öar, med varierande miljö. Många av öarna är karga, grå och bergiga. På de flesta finns många små, grunda sjöar och stora hedlandskap. Många öar är, i stort sett, helt trädlösa. Fortfarande bryts torv på många öar.
Floran och faunan är ungefär den samma som på Orkney, Shetland och på det skotska höglandet.
Nyfikna trutar.
Stornoway
Lewis
Nyfiken säl.
Stornoway
Lewis
Nyfiken säl.
Stornoway
Lewis
"The Standing Stones".
Calanais
Lewis
Traditionellt hus.
Calanais
Lewis
Landskapsvy.
Lewis
Amerikanske artisten
Robinson.
Calanais
Lewis
Torvtäkt.
Lewis
Stenmur.
Port Nis
Lewis
Jack and Mary.
Port Nis
Lewis
Gumse.
Scalpay
Kyrkan.
Roghadal.
Harris
Landskap.
Leverburgh.
Harris
Vävning av
Harris Tweed.
Tarbert.
Harris
Don Finlayson.
Port Nis.
Lewis
Landskap.
Lewis