Hebriderna (Yttre) -
"Resa i Vikingabygder"
Besöket på de yttre Hebriderna ingick i
ett reseupplägg som jag kallade för "Resa i Vikingabygder" och som omfattade
besök på, förutom dessa öar, Shetlandsöarna, Orkneyöarna och en resa genom
det skotska höglandet.
Det nordiska arvet lever kvar i dessa
bygder, framför allt i gatu- och ortsnamnen, som avslöjar att nordbor levde
här för mer än 1 000 år sedan. De arkeologiska fynden från vikingaperioden
är många, och i stor omfattning fortfarande synliga. I samtal med människor
kom ofta påverkan av den nordiska kulturen på tal.
Detta var en resa som förde mig genom
unika landskap, imponerande naturmiljöer och som ledde till många möten med
vänliga och gästfria medmänniskor. Paret Herbert och Ingrid Mackenzie i St.
Margerets Hope på Orkney får vara symbol för detta. Uttrycket om att
skottar skulle vara ett snålt släkte kom helt på skam under denna resa!
Läs
mera om min resa under Resfakta.
Några historiska fakta
Förhistoriska perioden
Befolkningen av Skottland pågick
successivt. De första människorna som kom var jägar- och samlarfolk. Omkring
4 500 före Kristus finns de första spåren av neolitiska jordbrukare som kom
från den Europeiska kontinenten. Dessa människor odlade säd och höll sig med
boskap. De röjde stora arealer genom att bränna skogen som vid denna
tidpunkt täckte stora delar av Skottland och skapade på så sätt det
hedlandskap som idag är så typiskt för norra Skottland. Människorna levde i
välorganiserade samhällen. Fina lämningar efter tidiga bosättningar finns,
bland annat, på Orkney (Skara Brae) och på Shetland (Jarlshof).
Deras religiösa uppfattningar resulterade i
att de begravde sina döda i stora gravkammare, eller i stenkummlar.
Det finns flera välkända gravkammare på flera ställen runt om i Skottland,
bland annat på Orkney (Maes Howe).
En ny utvecklingsfas inleddes när
människorna utvecklade sin tro med att ställa in stora lerkrukor fyllda med
någon dryck som de döda skulle ha i ett senare livsskede. Under denna period
kom även bronsåldern till Skottland då man gick från verktyg av flinta till
verktyg tillverkade av en koppar/tenn legering. Svärd och sköldar
introducerades under 1 000-talet före Kristus. Till sitt försvar uppfördes
stora fornborgar, som länge levde kvar.
Kelterna, pikterna som de kom att kallas
senare, kom till Skottland i omgångar under 400-talet före Kristus. De förde
järnet med sig och trängde ut de tidigare bosättarna i kampen om marken.
Stridigheterna ledde till att kelterna tvingades bygga betydligt mera
sofistikerade försvarsanläggningar, så kallade brocher, vilket var stora befästa torn av sten.
Intill dess ena sida anlades en yttre borggård med ett vaktrum. Brocher finns
på flera ställen runt om i Skottland, på Orkney och Shetland.
I slutet av den förhistoriska perioden,
strax före romarnas ankomst, bestod Skottland av små samhällen bebodda
krigiska stammar, som när de inte krigade mot varandra, ägnade sig åt
jordbruk, fårskötsel och fiske.
Romerska perioden
I grekernas och romarnas värld var Shetland
och Orkney "världens ände".
Omkring år 330 före Kristus lämnade greken
Pytheas det nuvarande Marseille och seglade runt Britannien. I sin
reseberättelse nämner han en ö kallad Thule, sex dygns seglats norr om Britannien, vilket kan ha varit en av öarna tillhörande ögruppen Orkney.
Hans reseberättelser finns inte kvar i originalupplaga men finns citerade i
olika källor.
Romarna, vars erövring av södra Britannien
påbörjades år 43 efter Kristus, försökte efter framgångarna i söder
fortsätta sitt erövringståg norrut. När de kom till Skottland mötte de så
starkt motstånd från kelternas (pikternas) sida att de år 123 E Kr.
beslutade sig för att ge upp försöket. Kejsaren Hadrianus beordrade då att
man skulle bygga en stor försvarsmur tvärs över södra Skottland. Hadrianus mur gav emellertid inte
tillräckligt skydd varför Antonius, den då regerande romerske kejsaren,
beordrade att en ny mur skulle byggas för att hålla pikterna stånd. Romarna
drog sig bort från Britannien under 450-talet e Kr.
Perioden efter Romarna
På de brittiska öarna bodde ett flertal
olika folkgrupper, som var och en dominerade sina områden.
I norr, från trakterna av dagens Inverness
och norrut, regerade pikterna.
I mitten av 500-talet efter Kristus
kristnades pikterna av St. Columba och hans bröder från den lilla klosterön
Iona, strax utanför Mull på Hebriderna. Från pikternas huvudområde kring
Inverness spred sig kristendomen snabbt till Shetland och Orkney.
Pikterna levde kvar på Orkney och Shetlandsöarna när de första nordborna, vikingarna,
slog sig ned här i slutet av 700-talet, eller i början av 800-talet. Vad som
hände med dem vid vikingarnas ankomst är höljt i dunkel. Förmodligen
kom de i strid med varandra, eller så lämnade de öarna frivilligt vid
hedningarnas ankomst. Vid denna tidpunkt var nordborna ännu inte kristnade.
Till överst
på sidan
Vikingaperioden
Arkeologiska fynd visar att nordbor bosatte
sig på Hebriderna i slutet av 700-talet. I irländska källor berättas att
Fionn MacCoul under det tredje århundradet efter Kristus samlade styrkor för
att driva ut nordbor från Hebriderna. Vikingarnas ankomst innebar stora förändringar för människorna som
levde här, både på gott och ont. Hebriderna, eller Söderöarna som
vikingarna kallade dem tillsammans med Isle of Man, kom att ockuperas i nästan 400 år, Shetland och Orkney i nästan 600 år. Pikterna levde kvar i Skottland, på Orkney, Shetland
och Hebriderna när de första vikingarna anlände. Vad som
hände med dem vid vikingarnas ankomst är höljt i dunkel. Förmodligen
kom de i strid med varandra, eller så lämnade de öarna frivilligt vid
hedningarnas ankomst. Vid denna tidpunkt var nordborna ännu inte kristnade.
Kanske var det av fruktan för nordbornas härjningar som fick britannerna att
gå ihop med skottarna för att gemensamt år 1018 besegra anglerna och bilda
det första skotska kungadömet. De av vikingarna ockuperade områdena ingick
dock inte.
Under slaget vid Largs, i slutet av
september 1263, förlorade vikingarna striden mot skottarna som leddes av
Alexander III vilket var början till slutet för norrmännens styre över
Söderöarna. Den norske kungen Håkon Håkonsson blev svårt sjuk under resan
tillbaka till Norge och hans skepp tvingades därför söka sig till Orkney.
Resten av den norska flottan seglade hem. Den 15 december 1263 avled
kung Håkon i biskopsgården i Kirkjuvagr (Kirkwall).
Tre år efter kung Håkons död, år 1266, slöt
Magnus Håkonsson fred med Alexander III varvid Norge för alltid avträdde
Hebriderna och Isle of Man mot ett engångsbelopp på 4 000 mark och en årlig
avgift på 100 mark. Samtidigt fastslogs att Orkney och Shetland även i
fortsättningen skulle vara en del av Norge, vilket de förblev i ytterligare
200 år.
Efter att Hebriderna övergått i skotsk
ägo följer ögruppens historiska utveckling Skottlands. För några viktiga
årtal se vidare under Skottland.
Geografi
Ögruppen Hebriderna, Inre och Yttre,
omfattar cirka 500 öar, med varierande miljö. Många av öarna är karga, grå
och bergiga. På de flesta finns många små, grunda sjöar och stora
hedlandskap. Många öar är, i stort sett, helt trädlösa.
Öarna, som ingår i de Yttre Hebriderna, har
i väster låglänta kuster med stora sandstränder och bördig jord. Mot öster
är kusten ofta bergig och ofruktbar, med gles bebyggelse. Yttre Hebriderna
kallas även "The Western Islands" eller "The Long Isle" och består av tre
huvudgrupper av öar. Längst i norr ligger Lewis och Harris, i mitten ligger
North Uist, Benbecula och South Uist, Eriskay och flera mindre, obebyggda
öar och skär och i söder Barra, Vatersay och en mängd småöar.
Lewis (Leodhas) är den största och mest
befolkande ön av de Yttre Hebriderna. Här bor ungefär 20 000 personer, det
vill säga 2/3 av den totala befolkningen.
Ögruppens huvudstad heter Stornoway och
ligger på ön Lewis. Staden har cirka 8 000 invånare och är säte för det
lokala styret.
Klimat
Klimatet på Hebriderna är ofta påfrestande
med regn och hårda vindar. Bästa klimatet har maj, augusti och
september. Under högsommaren, juni och juli, sveper ofta dimman in över
öarna från Atlanten och regnet är rikligt. Räkna med att det regnar två av
tre dagar, även sommartid! Vintrarna är ofta milda på grund av närheten till
Golfströmmen.
Befolkning
Dagens befolkningsmängd uppgår till lite
mer än 30 000 invånare. På 1840-talet uppgick befolkningen till mer än 90
000. Avhysning och emigration har påverkat befolkningsutvecklingen under
årens lopp.
Natur
De Yttre Hebriderna omfattar hundratals
öar, med varierande miljö. Många av öarna är karga, grå och bergiga. På de
flesta finns många små, grunda sjöar och stora hedlandskap. Många öar är, i
stort sett, helt trädlösa. Fortfarande bryts torv på många öar.
Floran och faunan är ungefär den samma som
på Orkney, Shetland och på det skotska höglandet.
|