Ghana -
"Guldkusten"
Allt som glimmar i
Ghana är inte guld, även om landet är världens näst största
guldproducent. Det som glimmar tydligast för oss besökare är
folklivet med de leende och vänliga människorna.
Detta var min
andra resa till Afrika söder om Sahara. Den förra resan gick till Liberia
över årsskiftet 1970/71.
Mycket av det som mötte mig i
Ghana kände jag igen från Liberia; kulturer, folkgrupper, miljöerna.
Mitt besök i Ghana,
Kofi Annans hemland, blev
en resa full med upplevelser av olika slag. Möten med många vänliga
människor, besök i national parker, en byvistelse under vilken jag
fick pröva på det hårda vardagslivet samt besök i de forna slavforten i Cape Coast och
Elmina. Vid kusten mötte jag männen som utmanade havet i sina små
fiskebåtar och guldgrävare.
Läs mera om min resa under Resfakta.
Ghanas historia i korthet
Arkeologer har hittat fynd av
människor, jägar- och samlarfolk, i det område som idag utgör Ghana som
är mellan 100 000 och 200 000 år gamla. På 2000-talet före Kristus ägnade människor sig redan
åt boskapsskötsel. Nära Kintampo har man hittat spår efter
bebyggelse från denna period. Under 1000-talet f Kr bildades de första
större befolkningsgrupperingarna, ibland med upp till 2 000 invånare.
Människor kom hit från olika delar av väst Afrika sedan länge,
vilket påverkade befolkningsmixen. Kungariken grundades. I norr
påverkades utvecklingen av islamska strömningar. Östra delarna av
Voltasjön befolkades tidigt.
År 1415 erövrade portugiser den
marockanska hamnstaden Ceuta vilket blev startskottet till den europiska
koloniseringen av Afrika, ofta med mycket tragiska följder. År 1471
hade de nått den lilla byn Edina, som idag kallas Elmina. Portugiserna
döpte platsen till "Da Costa de el Mina de Ouro", "Kusten med guldgruvorna",
och inledde handel med en av de
mäktiga hövdingarna, Caramansa. År 1482 byggde portugiserna fortet St
Georg på en klippig strand, vilket blev det första av många
europeiska fort längs "Guldkusten". Elmina förblev
portugisernas centrum under deras 150 år långa guldhandel. De handlade
även med elfenben, bomull och djurhudar under denna period.
De första engelska skeppen nådde
Västafrika på 1530-talet och år 1542 lade det första franska
skeppet till i Dixcove. Här köpte fransmännen 28 kilo guld. På
1550-talet ökade de europeiska skeppens ankomst. Holländarna var sent
ute och attackerade portugiserna vid Elmina år 1596, dock utan större framgång. Deras
motsättningar i Europa fördes över till Afrika. År 1612 byggde de dock
sitt första fort med material skeppat från hemlandet. Därefter
expanderade de kraftigt och år 1637 lyckades de besegrade portugiserna
vid Elmina.
Även Sverige och Danmark hade
intressen vid Guldkusten under denna period. Svenskarna byggde Fort
Carolusburg vid Cape Coast år 1653 och behöll det i elva år.
Danskarna byggde ett av de starkaste forten på Guldkusten, Fort Osu,
som var i deras ägo mellan åren 1642 till 1850.
Engelsmännen etablerade sig i Västafrika genom att grunda sitt "West Africa Company" år 1618,
dock utan större framgång. År 1665 gick engelsmännen till attack på
bred front mot holländarna och lyckades överta flera av deras stora
fort. Britternas övertag av Cape Coast år 1665 blev en vändpunkt för
handeln med guld. I början av 1700-talet hade de gått över till den
mera lukrativa handeln med människor.
Att handla med slavar var inget nytt
för Västafrika. Det hade redan de olika stammarna som krigade mot
varandra gjort tidigare, dock i liten skala och sporadiskt. Européer
övertog denna handel och utvecklade den på ett mycket grymt och
hänsynslöst sätt. Detta är en av de svartaste perioderna i den
koloniala historien. Slavhandeln pågick mellan åren 1665 till 1807.
Under denna period tror man att mellan 12 och 20 miljoner slavar
skeppades över Atlanten, till Nord och Syd Amerika. En stor del av dem
dog under båttransporterna. Handeln hölls vid liv genom att man bytte
vapen mot slavar. I rädsla för att besegras av en bättre utrustad
fiende levererade stammarna människor i utbyte mot vapen. Denna
hantering kan än idag anas vid besök i forten som användes för denna
grymma människohantering. Slavhandeln förbjöds i Danmark år 1804,
England 1807, USA 1808. Övriga länder följde efter under de kommande
åren.
Koloniseringen av Guldkusten pågick
under åren 1806 till 1902 med olika olika protestaktioner från den
lokala befolkningen, som även stred inbördes. Största motståndet mot
britterna kom från Ashantifolket. Holländarna drog sig tillbaka från
Guldkusten på 1870-talet. Engelsmännen utropade området som en
Kronkoloni den 24 juli, 1874. Fransmän och tyskar visade intresse för
regionen i slutet av 1800-talet under sin expansion i Västafrika. Det
brittiska kolonialstyret som pågick ända fram till 1957 möttes av olika
motsättningar och gränsdragningar.
Han bildade ett politiskt parti och
fängslades för sina antibrittiska protester. I mars 1952 blev han vald
till Guldkustens förste afrikanska premiärminister. Den 6 mars, 1957
blev Guldkusten självständigt och fick namnet Ghana.
Under Nkrumahs ledning utvecklades
landet först positivt. Han lät bygga nya vägar, hamnar och den stora
Voltadammen samt förbättrade utbildningssystemet. Däremot eftersatte
han den viktiga jordbrukssektorn. Politiskt orienterade han sig mot
socialism vilket skapade negativa relationer i Västvärlden.
Korruptionen växte i omfattning. Den 24 februari, 1966 tog militären
makten under Nkrumahs besök i Hanoi. Han återvände aldrig mer till
Ghana utan dog i exil 1972. Militärerna ogiltigförklarade den
enpartiförfattning Nkruhma infört. De började åter tillämpa en
marknadsanpassad ekonomi och skrev om författningen.
Några viktiga årtal i Ghanas moderna
historia
Årtal |
Händelse |
1947 |
I november
återvände Kwame Nkrumah till Ghana efter tolv års vistelse i USA
och England. |
1949 |
Bildades det
radikala partiet Samling folkets parti (CPP) med Kwame Nkrumah
som ledare. Han förespråkade ett fritt Afrikas förenta stater
och spelade genom sitt politiska arbete för denna vision en stor
roll för den afrikanska frigörelsen från kolonialismen
|
1950 |
Nkrumah
fängslades
Britterna gav Guldkusten visst självstyre |
1951 |
Hölls val till
ett lokalt parlament. CPP segrade genom ett starkt stöd från de
unga i medelklassen. |
1952 |
Kwame
Nkrumah frigavs och bildade regering |
1956 |
I en
folkomröstning, övervakad av FN, valde den brittiska delen av
det intilliggande Togoland att ansluta sig till Guldkusten |
1957 |
Av alla
Storbritanniens kolonier i Afrika söder om Sahara var Ghana den
som först blev självständig och Ghana blev en nation inom det
Brittiska Samväldet. Till landets förste premiärminister valdes
självständighetshjälten Kwame Nkrumah |
1960 |
Efter en
författningsändring blev Ghana republik och Nkrumah landets
förste president. Han kom att driva en socialistisk politik, lät
bygga nya industrier, vägar och skolor. Men den
statskontrollerade ekonomin och Nkrumahs kontakter med Östeuropa
fick västvärlden att dra in sitt stöd till landet. Ekonomin
drabbades även hårt av sjunkande kakaopriser. Nkrumahs styre
präglades också av korruption och intolerans mot oppositionen |
1964 |
Ytterligare en
författningsändring genomfördes och därmed blev Ghana en
enpartistat under Nkrumahs socialistiska parti, Samling folkets
parti (CPP) |
1966 |
Kwame Nkrumahs
avsattes av en grupp militärer på grund av missnöje med hans
politik och med den ekonomiska situationen. Enartiförfattningen
ogiltigförklarades och CPP upplöstes. Kuppmännen började införa
en marknadsanpassad ekonomi och stödet från västländer återkom |
1969 |
En ny författning
skrevs och allmänna val hölls. Det ekonomiska vanstyret
fortsatte och tilltog under den civila regeringen |
1972 |
Regeringen
avsattes genom en kupp i januari ledd av överste Ignatius
Acheampong Efter att
Acheampong övertagit landets styre fortsatte ekonomin att
försämras av dåliga skördar och av höjda priser på olja.
Korrumperade militärer berikade sig medan varubristen blev allt
värre |
1978 |
Acheampong, som
utlovat en återgång till civilt styre, avsattes i en palatskupp
i juli |
1979 |
I
juni, två veckor före det planerade allmänna valet, genomfördes
en ny statskupp under ledning av J J Rawlings.
Valet genomförs under kontroll av Rawlings. Folkets nationella
parti (PNP) lett av Hilla Limann segrade. Innan Rawlings
överlämnade makten till Limann lät han avrätta tre före detta
militärledare, bland dem Acheampong, och fängslade ett hundratal
officerare och ämbetsmän. Försnillade pengar beslagtogs och
undanhållna skatter drevs in |
1981 |
Limanns ämbetstid
präglades av ännu sämre ekonomi och intern maktkamp inom PNP. På
nyårsafton tog Rawlings åter makten. Alla politiska organ
upplöstes, författningen upphävdes och partierna förbjöds.
Landet styrdes av ett militärt dominerat försvarsråd (Provisional
National Defence Council, PNDC), lett av Rawlings. På lokal nivå
tillsattes så kallade folkförsvarskommittéer, senare kallade
revolutionskommittéer |
1992 |
I november hölls
presidentval. Eftersom oppositionen var splittrad segrade
Rawlings med drygt 58 procent av rösterna. Utländska
observatörer ansåg att allt hade gått rätt till, men
oppositionen hävdade fusk och bojkottade parlamentsvalet i
december samma år. Följden blev att NDC och dess allierade fick
samtliga 200 mandat utom två, som gick till oberoende kandidater |
1993 |
I januari
tillträdde Rawlings officiellt som landets president och det
styrande rådet upplöstes |
1994 |
I februari utbröt
etniska strider i norra Ghana och omkring 1 000 människor
dödades och över 150 000 flydde från området innan ett
fredsavtal ingicks. Sporadiska våldsutbrott förekom sedan under
hela 1990-talet |
1996 |
I början av
1990-talet inleddes en snabb demokratisering och den ekonomiska
vanskötseln minskade. Tillväxten ökade och landet fick mycket
stöd av biståndsgivare från väst. I valet bjöd oppositionen
regeringssidan starkt motstånd. NDC fick egen majoritet, men det
marknadsliberala Nya patriotiska partiet (NPP) fick 61 av 200
mandat
J J Rawlings omvaldes som president |
2000 |
Oro förekom att
Rawling inte skulle lämna från sig makten som han lovat, men han
höll sitt löfte och lämnade över makten till andra politiker
efter 19 års styre.
Rawlings parti NDC förlorade
också president- och parlamentsvalet i december och för första
gången i Ghanas historia skedde ett maktskifte genom
demokratiska val. Oberoende observatörer beskrev valet som bland
de friaste, bäst organiserade och mest rättvisa som hade
genomförts i Afrika, även om sporadiskt våld förekom.
NPP-ledaren John Kufuor valdes
till landets president med nästan 57 % av rösterna i en andra
valomgång |
2002 |
En
sanningskommission tillsattes för att samla in vittnesmål om
brott mot de mänskliga rättigheterna begångna under Rawlings
militärstyre
Trots att NPP-regeringen
lyckades relativt väl med att skapa politisk stabilitet kom
rapporter om etniskt våld i norr. I mars dödades minst 36
människor när två klaner inom folkgruppen dagomba drabbade
samman i staden Yendi |
2004 |
Kufuor och NPP
stärkte sina positioner i valet. Kufuor fick 52 % av rösterna i
presidentvalet |
2007 |
I augusti
drabbades norra Ghana av svåra översvämningar. Hela majsskörden
i de fattiga nordliga provinserna förstördes |
2008 |
Det kombinerade
president- och parlamentsvalet den 7 december gick lugnt
tillväga. I presidentvalet vann NPP:s kandidat Akufo-Addo en
knapp seger med 49 % mot 48 för Mills. Eftersom ingen uppnått 50
procent utlystes en andra valomgång. I parlamentsvalet förlorade
NPP sin tidigare majoritet till NDC
Presidentvalets andra omgång den
28 december blev ytterst jämn. Preliminärt ledde Mills men
slutresultatet fördröjdes då valet måste göras om i en mindre
valkrets, på grund av tekniska problem |
2009 |
Den 3 januari
tillkännagavs att oppositionens kandidat från NDC, John Evans
Atta Mills, vunnit presidentvalet. Han hade i den andra
valomgången fått 50,23 % av rösterna, mot 49,77 för Akufo-Addo
från NPP |
Till
överst på sidan
Geografi, Klimat
Storleksmässigt är Ghana ett litet
land med en total yta av 238 540 kvadratkilometer, vilket motsvarar lite
drygt halva Sveriges yta. Ghana är i stort sett ett väldigt flackt
land. De bergskedjor som finns når aldrig höjder över 1 000 meter.
Landets huvudstad är Accra med nästan två miljoner invånare. Ghana
är uppdelat i tio administrativa regioner. Inom landets gränser finns
världens största konstgjorda sjö, Voltasjön, som tillkommit genom
uppdämning för produktion av elektricitet.
Klimatet påverkas av närheten till
ekvatorn och är helt tropiskt med höga temperaturer och hög
luftfuktighet. Temperaturerna är ganska jämna över hela året och
håller sig runt plus 30 grader C. Den hetaste perioden infaller under
perioden november - januari. Regnperioden infaller mellan april och
september, då det kommer stora mängder nederbörd. En mardröm för
fotografer är perioden från slutet av november till in i mars då
harmattan, den varma och dammiga ökenvinden, sveper in från Sahara.
Då begränsas sikten och de klara, fina dagarna är borta.
Flora och fauna
Största delen av södra Ghana, från
kusten till ungefär 250 kilometer norrut, är täckt av regnskog eller
uppodlad regnskog. Landets centrala och norra delar utgörs av
savannområden, med betydligt mindre växtlighet än i söder. Precis
som i andra väst afrikanska länder saknar Ghana större nationalparker
med ett stort antal djur, motsvarande de som finns i öst Afrika. Trots
detta finns det relativt fina möjligheter att se djur. I Mole finns 90
däggdjursarter. Den stora afrikanska elefanten är det mest
spektakulära djuret. Dessutom kan man se olika sorters antiloper, apor,
vårtsvin, krokodiler och flodhästar. Här finns även en mindre flock
lejon. Fågelskådare och de som är intresserade av fjärilar har
mycket att titta på i Ghana.
Befolkning, språk och sociala
förhållanden
Drygt hälften av Ghanas befolkning bor
inom den triangel som bildas av städerna Accra och Sekondi-Takoradi vid
kusten samt Kumasi 20 mil in i landet, huvudsakligen av klimatskäl. De
tre norra regionerna har bara cirka 25 % av befolkningen, trots att ytan
utgör mer än 40 % av landets totala yta.
I Ghana finns mellan 50 och 100
folkslag, antalet varierar främst beroende på var gränsen dras mellan
språk och dialekter. Många folk och språk går också under flera olika
namn. Flertalet folkslag tillhör en av fem huvudgrupper, baserade på
språkgemenskap. De största folkgrupperna är Akan, Moshi-Dagomba, Ewe och
Ga. Bland muslimer i norra Ghana är hausa ett vanligt umgängesspråk.
Allvarligare etniska konflikter har
knappt förekommit även om man har drabbats av våldsutbrott mellan
folkgrupper. Det finns däremot en kulturell och ekonomisk skillnad
mellan det rikare södra Ghana och den fattigare och mer glesbefolkade
norra delen av landet.
Landets officiella språk är engelska
som används i det offentliga livet. Engelskan bidrar även till att hålla
samman landet.
Det lilla västafrikanska landet Ghana
är ett fattigt land där man kan se tecken på förbättringar för
befolkningen. Man tror, till exempel, på att Ghana kommer att uppfylla
det så kallade milleniummålet, det vill säga att halvera fattigdomen
till år 2015. Den beräknade medellivslängden ökar och barnadödligheten
minskar. Barnadödligheten beror i huvudsak på sjukdomar som går att
förebygga, och på smutsigt vatten. En femtedel av dödsfallen bland barn
beror på malaria. År 2005 saknade var fjärde invånare tillgång till rent
vatten.
Fattigdomen är störst på landsbygden
och på savannregionen i norr släpar den ekonomiska utvecklingen efter.
Bara en fjärdedel av landets befolkning bor i den norra
savannregionen men här finns över hälften av landets fattiga.
Trots ökade statsanslag lider hälso-
och sjukvården av brist på resurser. En nationell sjukförsäkring skall
införas, vilket är nödvändigt då mer än 40 % av befolkningen saknar
tillgång till sjukvård.
Aidsepidemin har inte drabbat Ghana i
samma omfattning som länder i södra Afrika, och situationen bedöms
därför vara under kontroll.
På landsbygden präglas livet av de
traditionella religionerna och av hövdingasystemet. Respekten för de
äldre och för förfäderna är stor och storfamiljen (klanen) är samhällets
bas. Jorden ägs av klanerna och samhället styrs av en hövding.
Hövdingskapet går i arv och hövdingfamiljen utgör ett slags överklass.
Könsdiskriminering är förbjuden i Ghana
och landet har anslutit sig till FN:s kvinnokonvention, men gamla
sedvänjor och sociala mönster gör dock att kvinnor fortfarande är
underordnade männen. Kvinnor på landsbygden har ofta inte rätt att äga
mark eller ärva tillgångar. Tron på häxor existerar fortfarande på vissa
håll i landet och det händer att kvinnor som stämplats som häxor
fördrivs från byarna och tvingas leva på särskilda platser där
tvångsarbete förekommer.
Sedan 1994 är kvinnlig könsstympning
förbjuden. Mellan 10 och 30 procent av kvinnorna tros vara könsstympade,
främst i norra Ghana.
Till överst på sidan
Utbildning
Efter att vid självständigheten 1957 ha
haft ett av Västafrikas bästa skolsystem försämrades detta från mitten
av 1970-talet i samband med landets ekonomiska nedgång.
Skolplikten är elva år och barnen skall
börja skolan vid fyra års ålder för att gå två år i förskola. Efter
dessa år följer nio års grundskola, uppdelad i två stadier på sex
respektive tre år. Grundskolan är formellt sett obligatorisk och
avgiftsfri. År 2005 gick dock enbart bara omkring två tredjedelar av
barnen i skolan de första sex åren.
I det fyråriga gymnasiet kan eleverna
välja studie- eller yrkesförberedande inriktningar. En dryg tredjedel av
eleverna gick vidare till de högre stadierna, majoriteten av eleverna är
pojkar.
Engelska ska vara undervisningsspråk
från första klass, men inhemska språk används parallellt vid behov de
första åren. Undervisning i lokala språk pågår under hela skoltiden.
I Ghana finns sex statliga och ett
tiotal privata universitet, även ett drygt femtiotal specialinriktade
institutioner för högre utbildning finns också.
Klicka på Landsfakta för mer information.
Resan till Ghana var full av starka
möten med vänliga människor. Landets grymma historia fick man inblick
igenom besök i slavforten.
Ett stort tack till Jerker
Gustavsson, Stockholm som hjälpte mig med film när mina egna rullar tagit slut!
|