Albanien - "Litet och vackert land"

   

Albanien - "Litet och vackert land"

Grundfakta Albanien Landsfakta Albanien Bilder från Albanien Startsida

Klicka på någon av nedanstående länkar om Du vill komma direkt till ett huvudavsnitt.

Allmänt om resan Tirana Tirana - Petrela - Elbasan Elbasan - Korca Korca - Gjirokastra (Världsarv)
Saranda och Butrint (Världsarv) Berat (Världsarv) och Osumidalen Shkodra Durres  

Allmänt om resan

Albanien var det 104:e landet/autonoma området som jag besökte och nu återstår enbart de nya länderna som tidigare ingick i Sovjetunionen för att jag skall ha besökt samtliga av Europas länder.

Albanien, ett av Europas minsta länder, ligger på Balkan och har länge intresserat mig. Jag har medvetet avstått från att resa hit eftersom landet tillhör en region som ofta drabbats av oroligheter. Efter resor till Kroatien, Montenegro, Serbien och Makedonien tyckte jag tiden var mogen att även besöka Albanien för att se vad detta land har ett erbjuda en resenär. Jag blev positivt överraskad av min rundresa i detta lilla bergiga och natursköna land som även har en del kulturella sevärdheter att bjuda på.

Det finns tyvärr inte många guideböcker att välja mellan när man skall planera sin resa i Albanien. Den enda som var någorlunda bra som jag hittade ges ut av ett engelskt förlag men även den är bitvis inaktuell upptäckte jag under resans gång. Information finns även att hitta på nätet. Hyrbil är bra att ha tillgång till eftersom bussförbindelserna till mindre platser är svåra att reda ut för den som inte talar albanska.

Efter att ha studerat guideboken, besökt olika hemsidor med information om Albanien och UNESCO:s hemsida över världsarv bestämde jag mig för följande upplägg; besök i huvudstaden Tirana och i städerna Ebasan, Korca, Gjirokastra, Saranda och Berat samt vid världsarvet Butrint i södra delen av landet. För att komma till dessa städer hyrde jag en bil i Tirana. Städerna Shkodra och Durres besökte jag med hjälp av lokala bussar.

Med detta upplägg kunde jag besöka de flesta av Albaniens sevärda städer och världsarven i Butrint, Gjirokasta och Berat. Bilresan förde mig genom vacker natur och imponerande bergsmassiv. Totalt körde jag 1 140 kilometer på de, ofta mycket dåliga, albanska vägarna. Min resa började och slutade i Tirana. 

Flyg

Att flyga till Tirana, Albaniens huvudstad, från Göteborg tar ungefär fyra timmar, transfertider dock ej inräknade.

Till Albanien flög jag först från Göteborg till München och från München direkt till Tirana.

Hemresan från Albanien gick en annan väg; från Tirana flög jag till Wien, från Wien till Frankfurt och från Frankfurt till Göteborg.

Flygbiljetterna köpte jag på internet.

Så här skrev jag om min flygresa till Tirana på facebook:

" Dagens roligaste händelse...

Planet från Göteborg var 40 min. försenat på grund av snöblandat regn vilket gjorde att det landade i München när boardingen av Tiranaplanet påbörjats. Jag skulle missa planet till Tirana! Vi var fyra göteborgare och två från Oslo som skulle vidare till Tirana.

När vi väl kommit av planet från Göteborg bussades vi till terminalen. Där sprang vi upp för tre långa och branta trappor och till gaten i full fart. I tredje trappan trodde jag att jag skulle få hjärtstillestånd! Lång kö vid gaten till Tiranaplanet. Vi skulle hinna med det!!! Bussen körde oss ut till samma plan som vi kommit med från Göteborg.... :)))."

Säkerhet

Så här skrev UD på sin hemsida i april 2012:

Kriminalitet och personlig säkerhet

”Olika slag av egendomsbrott, rån och inbrott förekommer, men Albanien är inte ett osäkert land att bo och resa i. Albanerna är ett gästvänligt folk, särskilt mot utlänningar. Man bör dock vara medveten om att förekomsten av handeldvapen är stor. ”

Allmänna säkerhetsläget

”Albanien är generellt sett ett säkert land att besöka, resa och leva i. Normal försiktighet bör iakttas. Risken för terroristdåd är låg i Albanien. Stor varsamhet i trafiken bör iakttas då trafiksäkerheten och disciplinen på vägarna är låg. En heltäckande reseförsäkring rekommenderas.”

Trafiksäkerhet

”Vid resor i Albanien bör man ta hänsyn till att många vägar är i dåligt skick och huvudvägarnas kapacitet är otillräcklig för den växande trafiken. Motorvägar finns i mycket begränsad  omfattning. Trafikdisciplinen och därmed trafiksäkerheten är mycket sämre än i Sverige. Bilkörning utanför tätort efter mörkrets inbrott bör undvikas. Stor försiktighet bör vidare tillämpas när man färdas till fots, cykel eller motorcykel. Vägnätet bortom huvudvägarna, i synnerhet i de mer bergiga områdena, kräver ofta fyrhjulsdriven bil och kan vara oframkomliga vintertid.”

Hur var mina egna erfarenheter?

De allra flesta människor som jag kom i kontakt med var mycket vänliga och hjälpsamma. Ibland lite påträngande hjälpsamma i all sin välmening. Vår bristande förmåga att kommunicera gjorde att jag sällan blev hjälpt, trots deras tappra försök. Stannade jag någonstans för att titta på en stadskarta kom ofta människor fram för att erbjuda sin hjälp, ibland tror jag det också var av ren nyfikenhet. Folk var ofta sämre orienterade än vad jag själv var vilket med all sannolikhet berodde på att de antagligen själva sällan förflyttade sig inom landet.

Under helan resan inträffade bara en incident som jag tyckte var obehaglig.

I Saranda kom hotellägaren smygande in på mitt rum mitt i natten och kunde inte förklara varför han gjort det. Han talade enbart albanska och därför ringde han någon form av en engelsktalande  ”turistpolis” som förklarade att han gått in på rummet av misstag. Jag har svårt att tro det eftersom det fanns få gäster på hotellet och många rum var lediga. Varför skulle han in på just mitt rum mitt i natten? Incidenten slutade med att jag slapp att betala för rummet den natten.

Trafiksäkerheten i Albanien är allt annat än god!

Som fotgängare är man praktiskt taget rättslös och man korsar nästan alltid en gata ”med livet som insats”. Ytterst få bilförare stannar för att släppa fram fotgängare.

Under min 1 140 kilometer långa bilresa i landet fick jag se horribla uppvisningar av bilförare; omkörningar i kurvor och på backkrön, bilister som körde på fel sida av vägen och de som körde mot enkelriktat. Trafikmoralen i Tirana är bland den värsta jag sett.

På landsbygden får man, förutom ”livsfarliga” bilister även se upp med djur på vägen. Det är inget ovanligt att bönder driver sina får-, get- eller koflockar mitt på vägen.

Dessutom är de albanska vägarna ofta i bedrövligt dåligt skick.

Kostnader (Kurser: 1 Euro = SEK 8.90, 15 ALL (Lek) = 1 SEK)

Kostnadsläget jämfört med Sveriges är lågt i Albanien. Det går att resa billigt i detta land, om man som jag valde de mindre, lite enklare restaurangerna, undvek lyxhotellen och åkte med lokalbussar.

Kostnaden för att hyra bil är dock förhållandevis hög vilket med stor sannolikhet, bland annat, beror på trafiksäkerhetsläget. Min kostnad för hyrbil i 12 dagar uppgick till Euro 444:-, c:a SEK 3 950: -, (SEK 330:-/dag) inklusive en självriskeliminering. 

En måltid på en mindre restaurang, t ex, en biff med pommes frites, sallad och en stor (50 cl) öl , kostade mellan 900 – 1000:- ALL (c:a SEK 65:-), en liten kopp kaffe (turkiskt) kostade för det mesta 50 ALL (c:a SEK 3.30), bensinen omkring 185 ALL / liter (c:a SEK 12.30), en stor starköl på restaurang kostade omkring 150 ALL (cirka SEK 10:-), i en affär kostade en burk starköl på 50 cl 70 ALL (cirka SEK 4.70)

Biljettpriset på lokala bussar är lågt. En transport från mitt hotell i Tirana till centrum, cirka 4-5 km, kostade 30 ALL (cirka SEK 2:-). Bussresan från Tirana, 2 timmar, till Shkodra kostade 300 ALL (cirka SEK 20:-), från Shkodra till Durres, 2 tim. 30 min. , 400 ALL (cirka SEK 27:-) och från Durres till Tirana, 1 timme, 170 ALL (cirka SEK 11:-).

Boende

Eftersom kostnadsnivån generellt sett är låg i Albanien behöver man inte bo på de enklaste hotellen. Själv valde jag att som regel bo på 3-stjärninga hotell, och vid ett tillfälle i på ett 4-stjärnigt. Alla rum höll en mycket god standard med eget badrum, tillgång till varmt vatten hela dygnet, TV och luftkonditionering, som även kan användas till att värma upp rummet. Frukost ingår nästan alltid i rumspriset. Alla rum, med undantag av det i Shkodra, jag bodde på var mycket rena och hade sängar av hög kvalitet.

Lägsta hotellpriset betalade jag i Korca, Euro 15:- (cirka SEK 134:-) för ett fyrabäddsrum (exkl. frukost) och högsta priset i Elbasan Euro 30:- (cirka SEK 267:-). Detta var också resans finaste rum. Priserna för de andra hotellrummen låg mestadels runt Euro 20:- (cirka 178:-).

Ett hotell som jag verkligen vill rekommendera i Tirana är Hotel Victoria på Ruga Elbasan. Även om det ligger cirka 4 kilometer från centrum är det värt att bo här. Personalen är både hjälpsam och trevlig. Hotellägarens två barn, som arbetar på hotellet, talar mycket bra engelska. Rummen är rymliga och mycket rena och hotellet har ett lugnt lantligt läge varför det är tyst på nätterna. Det finns tillgång till gratis wifi. Enda nackdelen är att hotellet ligger en bit utanför centrum, men på dagtid går det bussar in till centrum ungefär var tionde minut. Kostnaden för en bussbiljett är endast cirka SEK 3:- enkel väg. Behöver man transport med bil ställer hotellägaren upp till en rimlig kostnad.

Till överst på sidan

Resan

Tirana

Tirana, Albaniens huvudstad med cirka 407 000 invånare, ligger på en plats som varit bebodd sedan antiken. Vid denna tid beboddes området av illyriska stammar. Efter att dessa besegrats av romarna på 200-talet f Kr blev regionen en provins i det romerska riket. Under 500-talet e Kr erövrade slaviska stammar området. På 1300-talet började turkarna erövra Albanien.

Tirana var länge en småstad tills Süleyman Pascha av Mulleti, en osmansk general, lät uppföra ett turkiskt bad, en moské och ett bageri i staden år 1614. Till minne av en seger över perserna i dåvarande Teheran gav han sin nya stad samma namn. År 1920 blev Albanien ett självständigt land. Då utsågs Tirana till landets huvudstad och ersatte Durres som varit landets huvudstad fram till dess.

Tirana var i mitt tycke en förhållandevis trivsam stad med stora boulevarder, många caféer och restauranger, ett intressant folkliv samt en del sevärdheter. 

Under mina tre dagar i Tirana besökte jag bland annat följande sevärdheter; det stora Skanderbeg-torget, ”Tirans hjärta”, varifrån flera stora boulevarder strålar ut/samman. Runt torget ligger stadens äldsta moské, Et´hem Bey, uppförd på 1700-talet med sin vackra interiör. Bakom moskén ligger klocktornet byggt på 1800-talet. Runt Skanderbeg-torget ligger flera intressanta byggnader; den stora och imponerande Operan i vit marmor, Historiska museet med sin välkända dekor i socialistisk stil, flera vackra byggnader som tillhör administrationen och mitt på torget står en staty av Albaniens nationalhjälte Skanderbeg, som framgångsrikt kämpade mot turkarna på 1400-talet.

Andra sevärdheter i centrum är, bland annat ”Pyramiden”, en stor och ful betongbyggnad uppförd på order av kommunistledaren Enver Hoxha. Byggnaden skulle bli hans gravmonument men är nu ganska förfallen och tänkt att bli en form av kulturhus. Katedralen, under byggnation, kommer att bli en av de nya sevärdheterna. Parlamentshuset ligger i en park. Tanner bron är en vacker stenbro från 1800-talet. Restaurangen Sarajet som är inrymd i ett vackert hus från den ottomanska perioden. Universitetsbyggnaden på boulevard Deshmoret e Kombit är också sevärd.

Tirana har flera intressanta museer som Konst museet, Arkeologiska museet, Vetenskaps museet och, som tidigare nämnts, Historiska museet.

Ytterligare sevärdheter är monumenten från kommunisttiden, marknaden vid torget Sheshi Avni Rustemi, olika bostadsmiljöer och folklivet som pågår överallt.

Tirana - Petrela - Elbasan

Resväg: Tirana - Petrela - Shijoni - Bradhasheshi - Elbasan ( 68 km)

Efter två dagar i Tirana hämtade jag ut min hyrbil och gav mig iväg ut på de albanska vägarna. Resrutten hade jag planerat hemma och den skulle ta mig till de flesta av landets intressanta städer, men också ge mig möjlighet till stopp i vackra naturområden.

Första stoppet på vägen till Elbasan gjorde jag i den lilla bergsbyn Petrela. Här finns en unik borg på en klippa högt ovanför byn. Borgen var en av de strategiska försvarspunkterna som Skanderbeg använde i kriget mot turkarna. Idag ligger den nästan helt i ruiner. Ett av försvarstornen är dock upprustat och i det har man öppnat en restaurang varifrån man har fantastiska vyer över de omkringliggande bergen, byn Petrela och floden Erzeni som flyter långt ned i dalen.

En stor del av vägen mellan Petrela och Elbasan gick genom ett vackert bergsparti med fina vyer över Baldushku-dalen. Tyvärr skymdes vyerna av en del regnbyar och multet väder. Högsta punkten på denna väg når 931 meter över havet.

I Shijoni stannade jag till för att besöka det gamla klostret, som dock inte var speciellt mycket att se. Kyrkan var spartansk inredd och ganska spartanskt utsmyckad. Nästan alla kyrkor i Albanien förstördes eller plundrades under kommunisttidens ateistiska period.

Staden Elbasan

Strax efter att man kommer ned från bergen och kör in i Elbasan ser man ett stort industriområde där de flesta byggnaderna numera är förfallna och övergivna. Detta var ett stort stålverk som sysselsatte mer än 8 000 personer. Stålverket förföll efter att Albanien sagt upp förbindelserna med Kina och man fick svårt att avsätta produktionen.

Elbasan är en av Albaniens större städer med cirka 107 00 invånare. Staden grundades redan på 200-talet före Kristus när en handelsplats som hette Scampa expanderade. Scampa låg utefter den viktiga handelsvägen Via Egnatia som gick mellan Albanien och Bysans. Romarna fortifierade Scampa och turkarna, som erövrade Elbasan år 1466, förstärkte murarna. Stora delar av den mäktiga stadsmuren kan beskådas än idag.

Elbasans största sevärdheter finns bakom murarna i den gamla staden. Här besökte jag ett hotell, Real Scampis, som etablerats i forna romerska byggnader alldeles i anslutning till stadsmuren. Basarporten är en vacker port i stadsmuren med två fontäner där dricksvattnet sprutar ut ur två lejonhuvud. Det 60 meter höga Klocktornet byggdes på 1800-talet och reser sig högt över stadsmuren. Xhamia e Mbretit, Den kungliga moskén, grundades år 1492, samma år som Christoffer Columbus upptäckte Nya Världen, är en av landets äldsta. Jungfru Marias Kyrka byggdes på 1800-talet på en plats där det sedan 1600-talet legat en äldre kyrka. Kyrkan har vackra kolonnader. I den gamla stadsdelen finns det också flera gamla hus som är intressanta att titta på, även om majoriteten av dem är i dåligt skick. Jag blev inbjuden till ett av dem av en man som bjöd på kaffe och rakia (plommonbrännvin) vid 10-tiden på förmiddagen!

Utanför stadsmuren finns sevärdheter som den arkitektoniskt intressanta stadsteatern, ruinerna av en gammal basilika som håller på att grävas fram i en park, en hiskligt ful rondellprydnad, en livlig marknad och ett fascinerande folkliv att njuta av. Nära Hotel Skampa finns ett turksikt badhus från 1800-talet som gjorts om till restaurang som också är värt ett besök.

Efter lunch dag två i Elbasan körde jag ut ur staden i riktning mot staden Librazhdi där jag hade fina vyer över snöklädda berg. Här fann jag en stenig flodbädd som jag vandrade utefter en stund innan jag körde till bergsbyn Guri Zi på en mycket dålig väg. Guri Zi ligger på cirka 1 500 meters höjd i en vacker jordbruksbygd. Härifrån har man fina vyer över snöklädda berg.

Till överst på sidan

Elbasan - Korca

Resväg: Elbasan - Librazhdi - Perrenjasi - Byn Lini - Pogradec - Pretusha - Korca (136 km)

Vägen mellan Elbasan och Korca bjöd på flera fina naturupplevelser eftersom jag åter körde över bergspass och kom till sjön Ohrid, som jag besökte oktober 2011 i samband med min rundresa i Serbien och Makedonien. Speciellt vacker var bergsvägen mellan staden Perrenjasi och byn Lini vid sjön Ohrid. Jag hade stora förhoppningar på besöket i staden Pogradec vid sjön Ohrid eftersom staden med samma namn i Makedonien var mycket vacker och intressant. Pogradec var tyvärr en rörig och ful stad med ett bitvis vacker läge vid sjön. Dagens upplevelse blev besöket i den lilla byn Lini.

Byn Lini

Jag kom till byn Lini vid 11-tiden på förmiddagen och parkerade bilen framför ett hotell i början av byn. Anledningen till mitt besök i Lini var att jag ville titta på ruinen av en gammal basilika från 600-talet. Vägen till basilikan, som ligger högt uppe på en kulle, är inte framkomlig med bil.

Direkt jag började gå kände jag att detta var en speciell plats. Gatorna upp till ruinen var klädda med kullerstenar, längs dem låg gamla stenhus som ibland hade en liten trädgård med vinrankor framför huset, män kom med åsnor tungt lastade med ved, svartklädda kvinnor stod utanför husen och samtalade och utanför ett hus satt en gammal kvinna i en rishög och stickade.

Kyrkoruinen har till viss del utforskats av arkeologer och man har funnit vackra mosaiker här. De är dock alla täckta av plastpresenningar och sand för att skyddas mot solljus. Är mannen som guidar de få turister som söker sig hit på gott humör visar han en del av någon mosaik.

Vyerna från den forna basilikan över byn och sjön Ohrid är magnifika!

Efter besöket vid basilikan gick jag tillbaka till bilen och körde längre in i byn. Att köra på de smala, vindlande och kullerstensbelagda gatorna var en utmaning! Jag parkerade vid ett hus där en av gatorna slutade och började en rundvandring i byn. Här kom åter män med åsnor som var tungt lastade med olika produkter, kvinnor som arbetade utanför husen och en kvinna satt i solen utanför huset och drack kaffe. Hon blev glad när jag frågade om jag fick ta ett kort på henne. När jag gick ned till sjön kunde jag se fiskare lägga ut nät. Allting verkade så oerhört idylliskt!

Jag stannade längre än planerat i Lini för att njuta av den unika miljön. För att inte komma alltför sent till Korca kortade jag av besöket i staden Pogradec.

Staden Korca

Korca är en ganska modern stad och väl värd att besöka under ett par dagar. Stadens största sevärdheter är den stora katedralen, marknaden, moskén Mirahori byggd år 1496, en del byggnader och folklivet. Korca har flera fina museer, det främsta är Arkeologiska museet. Jag gillade Korca och trivdes gott under mina två dagar i staden.

Strax utanför Korca, i byn Mborja, ligger den Heliga Marias kyrka byggd på 1200-talet med sina fina och förhållandevis välbevarade väggmålningar. Efter att några småkillar sprungit och hämtat kyrkovaktmästaren som låste upp kyrkan åt mig kunde jag beskåda målningarna.

Från kyrkan körde jag upp i ett bergsmassiv, vägen var i mycket gott skick eftersom det ligger flera hotell där uppe. Här gjorde jag en vandring på ett par timmar och kunde njuta av en vacker bergsmiljö och enstaka blommor som fanns på denna höjd (cirka 1 200 möh).

Till överst på sidan

Korca - Gjirokastra

Resväg: Korca - Erseka - Leskovic - Permeti - Kelcyra - Gjirokastra (198 km)

Detta var en av resans vackraste körsträckor med fantastiska bergsvyer och magnifika dalgångar. Vägen mellan Leskovac och Permeti var en av resans sämsta med krackelerad asfalt och många hål.

Jag lämnade Korca vid åttatiden på morgonen för att ha gott om tid att köra dagens etapp eftersom jag redan lärt mig att det tar längre tid att köra en sträcka i Albanien än planerat; vägarna är bitvis otroligt dåliga och jag stannar ofta för "fotostopp".

Dagens körning inleddes med en rolig episod. Så här skrev jag om den på facebook:

"Albanien är ett fattigt land. Hur illa ställt det är fick jag reda på idag när jag stoppades av tre poliser. Omedelbart gick jag igenom de senaste tio minuternas bilkörning i minnet. Hade jag gjort något fel? Nej, poliserna ville lifta med mig från Korca till Leskovic, en sträcka på cirka 60 km! Har poliserna i Albanien inte tillräckligt med egna bilar utan måste lifta mellan sina arbetsplatser?

Hade det varit vackert väder idag hade dagens bilkörning, cirka 200 km, genom bland annat två bergsmassiv, kvalat in bland de vackraste jag gjort. Tyvärr var det mulet. Sträckan tog 8 timmar att köra på grund av mycket krokiga och dåliga vägar. Körde för det mesta på 2:ans eller 3:ans växel och den lilla Pandan fick bekänna färg....."

En annan liten rolig episod från dagens körning var när jag tankade bilen i Erseka. Bensinen kom ur en kasserad svensk bensinpump som en gång i tiden tillhört Statoil! All svensk text fanns kvar på pumpen!

Staden Gjirokastra (med på UNESCO:s världsarvslista)

Den gamla stadsdelen och borgen i Gjirokastra tillhör Albaniens största sevärdheter. Staden är gammal, de äldsta fynden av keramik i borgen dateras till 300-talet före Kristus. Staden fick sitt stora uppsving på 1200-talet när den började blomstra och husen på sluttningen ned från borgen blev allt fler. I slutet av 1400-talet intogs staden av turkarna och märkligt nog fortsatte den att vara välmående även efter att den besegrats. På 1600-talet hade Gjirokastra över 2 000 hus och vid denna tidpunkt byggdes även basarområdet. År 1908 föddes Enver Hoxha i staden. Han blev landets ledare under 41 år. I hans födelsehus finns nu Etnografiska museet. Det finns flera teorier om varifrån stadens namn kommer, en av dem är att det kommer från det grekiska ordet för silver (argyrókastron) och anses syfta på att skiffertaken glimmar silveraktigt vid regn.

Jag kom till Gjirokastra, cirka 35 000 invånare, sent på eftermiddagen och tog in på det gamla ärevördiga hotellet Cajupi i den gamla stadsdelen. Under kommunistperioden var detta ett av regimens "flaggskepp" när det gäller hotellanläggningar. Hotellet var nu uppfräschat men ändå låg den gamla "kommunistatmosfären" kvar på något sätt. Eftersom hotellet ligger precis i anslutning till det av UNESCO utsedda världsarvet var det bara att kliva rakt in i det när jag lämnade hotellet. Vyerna, både från hotellet och från det lilla torget utanför det, över en del av de gamla husen är magnifika. Bakom hotellet tornar den gamla borgen upp sig. På torget framför hotellet finns en staty på två kvinnor som heter "De hängda kvinnorna". Den uppfördes till minne av de två partisankvinnor som sköts ihjäl under andra världskriget.

Direkt efter incheckningen gick jag en lång promenad i den gamla stadsdelen och njöt av de vackra husen, vissa av dem är byggda under 1700-talet men flertalen uppfördes under 1800-talet. Gatorna är trånga och de flesta klädda med kullerstenar. Det var som att kliva rakt in i historien.

Stadens stora sevärdheter är borgen och den gamla stadsdelen med sin fantastiska arkitektur.

Borgen är byggd på en bergsrygg och i den tjocka muren finns sju försvarstorn. I muren finns tre portar som alla leder in i borgen. Gjirokastras borg är inte längre bebodd men användes tills nyligen som militärförläggning och fängelse. Många av borgens byggnader ligger i ruiner. Inte långt från det vackra klocktornet finns resterna av ett amerikanskt spionplan som tvingades ned på Rinas flygplats år 1957. Planet användes flitigt i propagandasyfte av kommunistregimen.

Att vandra på gatorna och beundra de vackra gamla husen är som att förflytta sig bakåt i tiden. Husen, inspirerade av ottomansk arkitektur, ligger tätt och smala gator och gränder ringlar sig fram mellan dessa. De vackraste finns i stadsdelarna Partizani, Dunavat och Palorto. Flaggskeppen bland husen är Zekate huset, Kadare huset och huset där nu Etnografiska museet ligger (Enver Hoxas födelsehus).

Jag hade knappt en och en halv dag till förfogande att utforska Gjirokastra och det var inte tillräckligt med tid, anser jag. Minst två till tre dagar behövs för att njuta av denna vackra stad. Dessutom reducerades mina möjligheter att utforska staden genom att det regnade kraftigt en av dagarna som jag var i staden. Den här dagen föll hela 48 mm regn!

Så här skrev jag på facebook om denna dag:

"48 mm är inte mycket.... men om det kommer som regn, som det gjort idag, är det fruktansvärt mycket! Jag sprang mellan skurarna för att få några miljöbilder från den gamla stadsdelen i Gjirokastra. Det blev inte många... Den gamla stadsdelen togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 2005."

Till överst på sidan

Saranda och Butrint

Resväg: Gjirokastra - Libohova - Muzina - The Blue Eye - Mesopotami - Saranda (87 km)
Resväg: Saranda - Butrint (Tur och Retur) (43 km)

Solen sken från en klarblå himmel dagen jag skulle lämna Gjirokastra. Eftersom jag hade hotellrummet fram till lunch passade jag på att gå runt i den gamla staden i ett par timmar i solksken innan det var dags att köra till Saranda vid Joniska havet.

På vägen till Saranda passade jag på att besöka den lilla byn Libohova där det växer ett träd av släktet Platanus orientalis som är 500 år gammalt. Det lär vara det största av sin art på hela Balkan. På vägen till Libohova stannade jag för att fotografera bunkrar som ingick i ett försvarssystem byggt under kommunistperioden. När jag gick över ängen kom en kvinna springande och ville vara med i ett foto. Hon vaktade en fårhjord en bit bort, hade jag sett. Det är inte varje dag jag får tillfälle att fotografera en kvinnlig fåraherde!

En bit söder om Libohova körde jag åter upp i bergen. Då det var soligt fick jag en fin tur genom dessa; mäktiga och dramatiska bergstoppar och vackra blomsterängar var vad som bjöds på under denna sträcka.

Inte långt från byn Muzina ligger  Syri i Kalter, "The Blue Eye", som är en ovanlig undervattenkälla ur vilken det strömmar så mycket blått vatten att det bildar en liten flod. Källan är hela 45 meter djup och ännu outforskad.

Under kommunistperioden var platsen reserverad för partieliten som kom hit för att fiska eller jaga. Idag kan alla besöka denna vackra plats, och även bo på hotellet där partitopparna en gång bodde. Jag vandrade runt på stigar längs floden och källan under en dryg timme.

För att komma till Syri i Kalter får man vara beredd på att köra på en mycket dålig väg.

Nästa stopp på vägen till Saranda gjorde jag i byn Mesopotami för att titta på den vackra Sankt Nicholas kyrkan som byggdes på 1 000-talet. Kyrkan ligger på en höjd mitt i byn.

Staden Saranda

Saranda är en mycket gammal stad som beboddes av olika stamfolk före Kristi födelse. Staden har ett vackert läge vid en hästskoformad bukt i Joniska havet nära den grekiska ön Korfu. Även om Saranda, eller som det hette på den tiden Onchesmus, aldrig koloniserades av romarna så bosatte sig dessa här och på 300-talet e Kr fortifierade romarna staden. Vid stadens torg har man gräv fram ruinerna av en basilika med vacker mosaik från 400-talet. Idag är staden en populär plats för turister och här finns nu en uppsjö av hotell och restauranger utefter strandgatorna.

Jag kom till Saranda ganska tidigt på eftermiddagen och började omgående söka hotellrum för att sedan kunna promenera runt i staden och på strandpromenaden. Det tog en stund att hitta ned till gatan närmast stranden för att komma till hotellen jag valt ut i guideboken. På vägen dit passerade jag ett nybyggt hotell som heter Royal Saranda Hotel. Jag gick in där för att höra mig för om rumspriset då hotellet hade ett fantastiskt läge, bara 20 meter från stranden. Kvinnan i receptionen talade enbart albanska men förstod att jag sökte ett rum. Hon visade mig två rum med vy över Joniska havet. Vågbruset hördes in i rummen. Tillgång till wifi fanns i hotellets restaurang. Jag valde ett av rummen.

När vi kom ned till receptionen skrev hon Euro 30 på en papperslapp och jag förstod att det var rumspriset per natt. Jag skakade på huvudet och då skrev hon Euro 25. Jag skakade åter på huvudet varpå hon gav mig pennan och papperet. Jag funderade ett tag innan jag skrev Euro 20 på lappen. Då skakade hon på huvudet och skrev än en gång Euro 25. Vi enades så småningom att jag skulle betala Euro 20 för rummet, inklusive frukost. Direkt efter incheckningen promenerade jag runt i Saranda.

Trots att Saranda har varit bebodd under en mycket lång period finns här knappt några intressanta byggnader eller andra sevärdheter att besöka. Den stora attraktionen är stadens vackra läge vid Joniska Havet och därför söker sig turister gärna hit. Utbudet av hotell och restauranger är stort för dem som kommer hit för att tillbringa sin semester. De stora sevärdheterna; St Nicholas kyrka och Butrint ligger båda en bit utanför staden.

På hotellet i Saranda upplevde jag resans enda otäcka incident.

Så här skrev jag på facebook om den:

"Igår 00.30 fick jag åter en påminnelse hur utsatt man kan vara som ensamresenär.... Jag sov gott, men vaknade av att någon låste upp dörren till mitt rum och såg hur en man smög sig in i rummet. Jag skrek "What in the h-ll are you doing in my room" och mannen försvann snabbt. Jag blev skraj och gick efter honom och blev förb-d då det visade sig vara hotellägaren som gått in till mig. Han kunde inte förklara varför då han endast talade albanska. Jag begärde att han skulle ta hit polis. Då ringde han en kvinna som talade en mycket god engelska. Jag förklarade vad som hänt och att jag begärt att polisen skulle komma till hotellet. Hon sade sig vara en form av "turistpolis", vilket jag ifrågasatte. Hon förklarade att hotellägare som inte själva talade engelska ringde till denna tjänst när någonting krånglade. "Det var en olyckshändelse att hotellägaren gått in på ditt rum". En förklaring som jag inte accepterade eftersom vi bara var två eller tre gäster på hotellet. Hela incidenten slutade med att hotellägaren betalade tillbaka rumskostnaden för en natt. Min nattsömn var dock förstörd..."

Butrint (med på UNESCO:s världsarvslista)

Butrint, under antiken hette platsen Buthrotum, är kanske Albaniens främsta sevärdhet och en av de mest intressanta vid Adriatiska havet. Butrint har varit bebott i mer än 2 500 år och spåren efter de olika kulturerna är många. Butrint ligger vid Korfu-sundet i sydvästra Albanien. De arkeologiska utgrävningarna har blottat en del av det som skapats under årtusendens lopp. År 2005 togs Butrint upp på UNESCO:s världsarvslista.

Så här skrev jag på facebook om mitt besök i Butrint:

"Fågelsång, bisurr, grodors kväkande, sköldpaddors plaskande och en bedövande blomdoft följde mig under dagens vandring genom ruinerna av den forna romerska kolonin Butrint, av UNESCO klassat som världsarv år 2005. Regionen har varit bebodd i mer än 2 500 år och utsatts för många angrepp tills den slutligen förföll och övergavs.

Jag tycker det alltid är oerhört fascinerande att besöka platser som jag med fantasins hjälp låter ”återuppstå”. Att försöka föreställa sig hur livet en gång gestaltade sig för människorna som levde här osv. Följ med mig på ett besök i det historiska Butrint. Låt DIN fantasi flöda…. Se bilder från Butrint i albumet!"

Ja, det var en stor upplevelse att vandra runt bland ruinerna av det som en gång varit en plats med vackra byggnader och full av liv!

Jag följde den föreslagna vägen genom den forna bosättningen som finns i guideboken från Bradt och tillbringade över fem timmar med att utforska det arkeologiska området. En hyfsad tid, men inte tillräcklig för den som vill gå ännu mer "på djupet".

Direkt innanför entrén ser man det venetianska vakttornet byggt av italienare i början av 1500-talet för att försvara sig mot turkarnas attacker. Sedan gick jag runt på stigar i området som ledde till sevärdheter som den romerska teatern som byggdes på 300-talet före Kristus och kompletterades med en front under första århundradet efter Kristus då Butrint blev en romersk koloni. Framför teatern finns ruinerna av det största romerska badhuset man hittills funnit i Butrint. På en höjd bakom badhuset finns ruinerna av en bysantinsk kyrka på vilken det finns fragment av muralmålningar. Bland de många ruinerna av bostadshus finns också en välbevarad brunn dit stadens kvinnor (?) kom för att hämta vatten. På brunnskanten finns djupa spår av repen som användes för att dra upp de fyllda, tunga vattenhinkarna med.

Från det forna bostadsområdet följde jag stigen mot Vivarikanalen och kom fram till ett före detta bostadsområde som varit bebott under den romerska perioden. Här låg många vackra hus. Det främsta av dessa kallas nu för "Triconch palatset". Det var en pampig privatbostad som byggdes till under många år och var som störst på 300-talet e Kr. Inte långt efter den sista tillbyggnaden övergavs byggnaden eftersom vattennivån i kanalen steg kraftigt.

Från kanalen gick jag tillbaka in i området och kom till Dopplatsen, som uppfördes på 500-talet e Kr. Den lär ha varit den största i östra delen av Adriatiska havet och försedd med en vacker golvmosaik. Denna är nu täckt med sand och skyddande plast och kan bara beskådas några gånger per år. Mosaiken var inte tillgänglig vid mitt besök, tyvärr. Nära dopplatsen finns ett torn som uppfördes under första århundradet efter Kristi födelse. I detta finns stenblock med inskriptioner från tiden före romarna. Forskare tror att detta var ett försvarstorn.

Från dopplatsen gick jag den korta sträckan till ruinerna av den forna Basilikan som började byggas av romarna och byggdes till under flera århundraden. Sitt nuvarande utseende fick basilikan på medeltiden.

Efter besöket vid basilikan följde jag stigen som nu, till stor del, gick nedanför den mäktiga stadsmuren. Muren började byggas redan under den hellenistiska perioden på 300-talet före Kristus och kompletterades senare av romarna och byggdes i två sektioner av sten som sammanfogades utan murbruk. Mellan murarna ligger en kärna av småstenar som skall fånga upp kraften från en eventuell jordbävning. Detta var en vanlig byggmetod vid denna tidpunkt för att mildra effekterna av jordbävningar. Ursprungligen fanns det sex portar som ledde in i staden. Idag återstår endast två. En av dem är "Lejonporten" som byggdes på 300-talet e Kr. Lejonreliefen tillkom dock på 500-talet e Kr och visar hur ett lejon fäller en buffel. Vid denna port finns ännu en av stadens brunnar.

Från "Lejonporten" fortsatte min vandring upp på höjden där Butrints akropolis låg. Härifrån har man fantastiska vyer över omgivningarna och Butrintsjön. Av den gamla bebyggelsen återstår endast fragment. Sevärdheten här, förutom de vackra vyerna, är en rekonstruerad borg av en som venetianarna uppförde på 1200-talet i sin strävan att fortifiera Butrint. I borgen ryms Butrints museum som har en fin samling av några av de fynd som gjorts vid utgrävningarna. Ett besök i museet avslutade min visit i Butrint. Härifrån återstod bara en promenad nedför kullen till parkeringsplatsen där jag ställt hyrbilen.

Till överst på sidan 

Berat (med på UNESCO:s världsarvslista)

Resväg: Saranda - Nivica - Borshi - Palermo Castle - Himara - Dhermiu - Orikumi - Vlora - Fieri - Ura Vajgurore - Berat ( 231 km)

Jag lämnade Saranda omedelbart efter frukost med nattens besök i hotellrummet i färskt minne. Nästa mål på resan var staden Berat, med på UNESCO:s världsarvslista. För att komma dit valde jag att köra den vackra kustvägen mellan mellan Saranda och Vlora och sedan vidare till Berat genom inlandet. Detta vägval gav mig en fin tur genom det område som kallas för Albaniens Riviera och en magnifik bergskörning.

Efter någon timmes bilkörning norrut kom jag till den lilla byn Qeparoi. Strax bortom denna ligger Palermobukten där det finns en stor borg byggd på 1600-talet. Borgen ligger på en liten ö med landförbindelse varför det är lätt att ta sig ut till denna. I bukten byggde ryssarna en ubåtsbas inne i ett berg på 1950-talet. Tunneln som leder in till basen kan ses från vägen.

En bit norr om staden Himara börja vägen gå upp i bergen. Vägen är i fint skick men ganska smal och slingrande upp för berget. Vyerna över stränderna vid Adriatiska havet blir allt vackrare ju högre upp man kommer, de över bergen blir allt mer dramatiska. Högsta punkten på bergsvägen når man vid det 1 027 meter höga Llogorajapasset. På andra sidan passet öppnar sig den bördig dalgången där byn Dukati ligger. Vid Orikumi når man Vlorabukten. Härifrån kör man längs havet ända fram till staden Vlora.

Jag stannade till för att äta lunch i Vlora. Här gick jag runt och sökte efter en restaurang att äta en snabb lunch på. Jag kom in på en bar med ett 20-tal män och en kvinna. Alla satt med en öl eller ett glas raki (plommonbrännvin) framför sig. Mannen som arbetade i baren talade bra engelska och frågade lite om min resa. Kvinnan i baren sade någonting och mannen jag talade med skrattade och översatte: "Hon vill bjuda dig på ett glas raki för att du ser så trevlig ut."  Jag tackade nej och sade att jag skall köra till Berat varför det inte var lämpligt att dricka alkohol. Lunchen bestod av en kebab och en stor öl.

Öster om Fieri körde jag ut på en mycket dålig väg och efter en knapp timmes körning började regnet att vräka ned. Det skulle tydligen komma en regnskur varje dag på denna resa... När jag körde in i Berat vräkte regnet ned och stadens gator var vattenfyllda. Efter lite letande hittade jag Hotel Castle Park som jag bokat på internet.

Staden Berat (med på UNESCO:s lista över världsarv)

Berat är en av Albaniens äldsta städer och har varit bebodd i över 4 000 år. De första spåren av permanent bebyggelse i den stora borgen dateras till mitten av 400-talet före Kristus. Under en period fram till 200-talet före Kristus hörde Berat till Makedonien. På 200 före Kristus erövrade romarna staden. På 890-talet erövrade bulgarerna staden och år 1081 erövrade bysantinerna Berat. I mitten av 1300-talet styrdes Berat, och resten av Albanien, av greker och serber. År 1417 erövrade turkarna Berat och höll staden i nästan 500 år.

Direkt efter incheckningen på hotellet körde jag in till stadens centrala del för att orientera mig i stadsdelen Mangalem.

Stadens stora sevärdheter är det stora Citadellet och stadsdelarna Mangalem, Kala och Gorica där de gamla husen ligger som meriterade Berat till en plats på världsarvslistan i juli 2008.

Citadellet började byggas högt uppe på ett berg ovanför staden redan på 400-talet före Kristus av den illyriska Dessaretes-stammen. Samtidigt byggde de även en befästning på ett berg väster om Osumi-floden för att få total kontroll över floddalen. Citadellet är ett av de få i Albanien som ännu är bebott. För att komma upp till det är det enklast att gå upp för Rruga e Kalase, Slottsgatan, som går brant upp från ett torg i centrala staden. På vägen till citadellet passerar man många av de vackra gamla husen i stadsdelen Mangalem.

Regnet vräkte åter ned när jag gick upp till citadellet och väl där uppe var jag ordentligt blöt. Jag gick in genom en av de portar som leder in i borgen och möttes av en tiggande kvinna. Efter att hon lämnat mig kunde jag i lugn och ro vandra runt bland de gamla husen och olika sevärdheter. En gång i tiden fanns det 42 kyrkor inom borgens murar. Nu återstår endast åtta. I en av dessa finns ett museum med gamla ikoner. Den äldsta kyrkan som finns kvar är Shen Triadha, Den Heliga Treenighetens kyrka, byggd på 1200-talet. Här finns också ruiner av två moskéer, den röda och den vita, som turkarna byggde efter att de intagit borgen år 1417. Sevärda är också de tjocka murarna som omsluter borgområdet. På delar av dem kan man promenera.

I stadsdelarna Mangalem, Kala och Gorica finns de gamla traditionella husen som gjort Berat vida berömt. De klättrar upp för bergssidorna tätt, tätt intill varandra. Jag gick in bland dem och vandrade på slingrande kullerstensklädda, smala gator. Genom fönstren trängde röster från de familjer som bebor husen och jag kunde ofta känna doften av god mat tränga ut. Det kändes som om jag vandrade runt i svunnen tid när jag gick här! Alla tre stadsdelar har klassats som "museum zoner". Kom hit och vandra runt på egen hand och känn historiens vingslag!

Corovoda (Osumidalen)

Resväg: Berat - Policani - Corovoda - Osumikanjonen (133 km)

Ett besök i den bördiga och vackra Osumidalen är en fin dagstur från Berat. om man har tillgång till bil. Dalgångens största stad är Corovoda som ligger cirka 60 kilometer öster om Berat. Vägen dit ät till största delen bra, men det finns partier som är riktigt usla och vill man fortsätta till bergsbyn Cepani krävs en fyrhjulsdriven bil. Det går att ta sig till Corovoda med lokalbuss men då är man låst till enstaka avgångar och man får inga möjligheter till fotostopp. Vill man besöka Osumikanjonen måste man hyra en taxi eller ta sig till den till fots och då krävs övernattning.

Jag lämnade Berat direkt efter frukost. Solen tittade fram mellan molnen och det var så klart att till och med berget Tomorri syntes.

Första stoppet gjorde jag i den lilla staden Policani. I den fanns en av landets största vapenfabriker, med 4 500 anställda, under kommunisttiden. Nu gapar det flesta fabriksbyggnaderna tomma och flera hyreshus står tomma då arbetarna flyttat från staden. Men än idag tillverkas en del vapen i fabrikslokalerna för jag kunde höra gevärsskott (?) under mitt besök.

Jag stannade flera gånger in efter vägen till Corovoda för att fotografera den vackra naturen, de bördiga fälten eller bönder som kom gående med olika djur. Floden Osumi ringlar sig fram genom det bördiga landskapet och vid ett ställe gör den en häftig sväng.

Efter nästan två timmars bilkörning kom jag fram till Corovoda, är centralorten i provinsen Scrapari. Här går livet sin gilla gång med gatumarknader och "gubbar på det starkt socialist präglade torget". Jag promenerade runt i den centrala delen en stund och passade på att fika på en restaurang med en uteservering vid en floden.

Efter kaffet körde jag vidare för att komma till Osumikanjonen, som ligger 4-5 kilometer öster om Corovoda. Vid en campingplats höll två män på med förbättringar. Här parkerade jag bilen och gick sedan ned till utsiktspunkten med den albanska flaggan. Här har man en fantastisk vy över den mångfärgade branta klipporna som stupar lodrätt ned mot floden och ett vackert vattenfall. Det är bäst att hålla sig inom staketen då risken att ramla är stor. Vill man ha en vy över klipporna nedifrån får man, som jag, gå på en sliten stig ned mot floden. Stigen är inte helt lätt att hitta eftersom den ligger bakom ett sädesfält.

Vandring ned mot floden bjöd på dramatiska vyer över de höga klipporna, ett par vattenfall och den dundrande Osumifloden som flöt fram långt nedanför stigen. Floden är populär bland raftare och hotellen i Berat kan hjälpa till att ordna/boka raftingturer.

Sent på eftermiddagen var det dags att köra tillbaka till Berat och därmed närmade sig slutet på ännu en intressant dag i Albanien.

Så här skrev jag på facebook om en liten episod jag upplevde i Corovoda:

"En av de sista dagarna jag har tillgång till bil och därför bestämde jag mig för att köra in i den vackra och bördiga Osumidalen för att komma närmare bergen och för att titta på den mäktiga kanjonen som finns cirka 5 km öster om den lilla staden Corovoda. Ibland tittade solen fram mellan molngluggarna, så vädermässigt blev det en bra dag. De albanska vägarna är ofta en utmaning, så även idag. Bitvis bra och ofta som att köra i ett dike….

Dagens ”alban”.

Att det är fattigt i Albanien vet nog alla men att det t o m kan vara svårt att få tag på mat i en restaurang räknar man kanske inte med. Det är nog inga problem i de större städerna men på landsbygden är situationen annorlunda.

När jag skulle fika i Corovoda gick jag in på en restaurang. Vid ett bord med vit duk satt fyra välklädda män i 50-60 års åldern. På var och ens tallrik låg en burk sardiner som de åt ur med kniv och gaffel! Som tilltugg till maten hade de bröd i en korg och som dryck varsin flaska öl.

Jag kunde inte med att fråga om jag fick ta en bild……" 

Från Berat körde jag tillbaka till Tirana där jag returnerade min hyrbil. Efter en dag i Tirana besökte jag mina sista två destinationerna i Albanien; städerna Shkodra och Durres.

Resväg: Berat - Lushnja - Kavaja - Trieste - Vora - Tirana (133 km)

Till överst på sidan

Shkodra

Efter att jag lämnat tillbaka hyrbilen fortsatte jag min rundresa i Albanien med lokala bussar. Första anhalten blev staden Shkodra som ligger norr om Tirana.

Så här skrev jag på facebook om bussresan till Shkodra:

" Efter att ha returnerat "brandväggen", min hyrbil, rör jag mig åter i verkligheten och har nu gått in i fas 3.... Jag kan än en gång bara konstatera att som ensamresenär är man ganska utsatt! :)

Idag åkte jag lokalbuss till Shkodra och blev "adopterad" av en man (jag måste se väldigt hjälplös ut för jag träffar ofta människor som vill "ta hand" om mig) som sade sig vara musikprofessor på högskolan i Shkodra, fast en väldigt bakfull sådan. Jo, han hade gedigna kunskaper i musik förstod jag av hans två timmar långa monolog på tyska mellan Tirana och Shkodra. Hans prat var inte det värsta. Det var hans andedräkt som stank av gammalt plommonbrännvin (raki). Han hade supit hela natten med kompisar och var nu på väg hem. När jag försökte vända bort huvudet för att få lite frisk luft kom en illaluktande doft från en ung kvinna som satt i sätet på andra sidan gången och kräktes i en plastpåse. Gravid? Hon började kräkas redan 25 minuter efter start...

Jag njöt av den avgasmättade luften under eftermiddagens rundvandring i Shkodra. Nu är det dags för kvällsmat. Jag undrar hur aptiten är efter dagens bussresa..."

Staden Shkodra har även den en lång historia, som flera av Albaniens andra städer. Från 300-talet före Kristus till år 168 f Kr var Shkodra huvudstad för en illyrisk stam. År 168 f Kr erövrades staden av romarna. Från 1369 e kr ingick Shkodra i det venetianska riket och år 1479 erövrade turkarna staden efter en lång belägring. Idag är Shkodra en av Albaniens största städer med cirka 112 000 invånare.

Under mina två dagar i Shkodra utforskade jag staden till fots och fick uppleva en del av de intressanta miljöer som staden har att erbjuda besökare. Shkodras största sevärdhet är borgen Rozafa som ligger på ett litet berg 130 möh vid sammanflödet av tre floder; Drini, Kiri och Buna. Det var illyrierna som började bygga en befästning på berget under 300-talet före Kristus och delar av den gamla borgen kan ses än idag. Turkarna belägrade borgen två gånger och år 1479 lyckades de inta denna. Borgen var den sista i Albanien som turkarna lyckades inta. Det mesta som återstår av borgen Rozafa tillkom under den venetianska respektive ottomanska perioden.

Jag gick till borgen, som ligger söder om staden, från hotellet och fick på så sätt upptäcka en ny del av Shkodra. Under vandringen till Rozafa gick jag på breda boulevarder och passerade stora bostadsområden tills jag kom till utkanten av staden. Härifrån gick jag in på en mindre väg som leder upp till borgen. Vyerna blev allt vackrare ju högre jag kom och när jag kommit upp till den stora porten som leder in i borgen hade jag fina vyer över Shkodrasjön, Balkans största insjö, och den omkringliggande bygden med åkerfält, mindre sjöar, berg och floder.

Strax efter att jag passerat den massiva porten såg jag delar av muren som illyrierna byggt under 300-talet före Kristus. Jag gick vidare genom de mörka valven och kom till en plats där jag kunde se en del av försvarsmuren och ett av försvarstornen. Imponerande att detta kunde åstadkommits utan hjälp av maskiner! Tillbaka inne på borgen såg jag ruinerna efter många byggnader som tjänat olika syften och den imponerande försvarsmuren. Inne i borgens huvudområde ligger ruinerna av den stora katedralen som byggdes på 1200-talet och som senare användes som moské av turkarna. En del av minareten finns kvar. För att komma till själva fortområdet, som ligger längst in i borgen, måste man passera ännu en port. Här finns några välbevarade byggnader, i en av dem finns Historiska museet. I en annan byggnad har man inrett en restaurang som jag fikade på. Från den har man fina vyer över "Blymoskén" och ett vackert jordbruksområde. Från försvarsmuren är vyerna över de tre floder som flyter samman nedanför borgen, omkringliggande berg, Shkodrasjön och staden imponerande.

Efter någon timmes rundvandring i Rozafa vandrade jag till "Blymoskén" som ligger på fälten nedanför borgen. Moskén Xhamia e plumbit byggdes på 1700-talet och år 1773 täcktes taket med bly och det är detta som gett moskén sitt namn. "Blymoskén" ligger i ett område som översvämmas av vårfloden. När jag besökte moskén var den helt omgiven av vatten vilket gjorde det omöjligt för mig att gå in i den.

Inne i centrum ligger Shkodras största moské, Xhamia Ebu Bekir, som uppfördes år 1995 med hjälp av pengar från, bland annat, Saudi Arabien. Ebu Bekir har byggts på en plats där det tidigare fanns en annan moské. I stadens centrala delar finns andra sevärdheter som katedralen byggd mellan åren1856 och 1898, den ortodoxa kyrkan, Migjeni teatern och det engelska vakttornet

Dessutom har Shkodra fina gamla bostadskvarter, en underbar gågata med affärer och restauranger att ströva på och pampiga byggnader som är väl värda att titta på.

Jag gillade Shkodra!

Till överst på sidan

Durres

Durres har antagligen varit bebott i cirka 3 000 år, tror forskare. Med säkerhet vet man att bosättare från den grekiska ön Korfu koloniserade området år 627 före Kristus. Mellan 400- och 200-talet före Kristus blomstrade staden, som då kallades för Dyrrhachion, men var även känt under namnet Epidamnus. År 229 före Kristus erövrade romarna staden och döpte om den till Dyrrachium. Under slutet av första århundradet byggde romarna den stora teatern som nu är en av Durres stora sevärdheter. I början av 1400-talet var Durres en del av den venetianska republiken. År 1501 intogs Durres av turkarna. Idag är Durres, cirka 133 000 invånare, till stora delar en modern stad med färjeförbindelser till både Grekland och Italien. Utefter stranden ligger de nybyggda hotellen tätt med förhoppning om att locka massor av turister.

Jag kom till Durres med en lokalbuss från Shkodra och staden blev min sista anhalt före hemresan. För att komma till hotellet jag bokat på internet anlitade jag en taxi. Priset förhandlades innan avresan från bussterminalen och sedan bar det iväg. Taxichauffören körde mig till ett hotell en bra bit bortom centrum med nästan samma namn som det jag hade bokat. Hotellet hade samma ägare, men var deras strandhotell. Ny taxi till centrum där hotellet jag skulle bo på ligger. Inte lätt att hamna rätt från början när man inte hittar något gemensamt språk att kommunicera på... Direkt efter incheckningen gav jag mig iväg ut i centrala Durres för att orientera mig. Från hotellet var det nära till nästan alla de stora sevärdheterna.

Några av de sevärdheter jag tittade på under mina två dagar i Durres var den romerska teatern, Balkans största, som byggdes under första århundradet efter Kristus. Teatern hade plats för cirka 15 000 åskådare. Här kan man gå ned i tunnlarna där gladiatorerna förr höll till och här finns vackra väggmosaiker, de enda i sitt slag i Albanien. På 400-talet förbjöds gladiatorspel och arenan övertogs av stadens kristna samfund. De äldsta delarna av stadsmuren byggdes under slutet av 500- och början av 600-talet för att ersätta den tidigare som förstördes av en jordbävning år 348 e Kr. Längs stadsmuren, det som finns kvar av den, finns fortfarande stora försvarstorn och ett par av de gamla stadsportarna kvar. Det venetianska tornet, byggt på 1400-talet, ligger i södra delen av stadsmuren, var en gång ett försvarstorn men är nu ombyggt till restaurang.

Vid stadens centrala torg ligger stadshuset och stadsteatern, byggda i en underbar socialistisk arkitektur. Bakom teatern finns ruinerna av romarnas Forum, där deras affärer och badhus tidigare låg, att beskåda. Forum byggdes i slutet av 400-talet e Kr och badhuset under första århundradet e Kr. På en höjd ovanför torget ligger en stor moské som turkarna lät uppföra på 1500-talet på en plats där det tidigare fanns en stor basilika.

För att komma till Kung Zogs palats får man vara beredd på en längre promenad upp för ett berg. Ahmet Zogu var en klanledare som i december 1924 störtade den demokratiskt valda regeringen. År 1928 utsåg han sig själv till kung över Albanien och styrde sedan landet med järnhand fram till den 7 april, 1939 då italienarna intog landet. Kung Zog lät bygga ett palats på ett berg högt ovanför staden. Det plundrades under oroligheterna år 1997. Palatset är inte tillgängligt för allmänheten.

Sevärda är också de socialistiska monumenten och byggnaderna runt om i staden. De mest kända är "Partisanen" som står på strandpromenaden och en byst av en ung soldat med ett gevär i handen framför det venetianska tornet.

Stränderna runt centrala Durres är populära bland turister från Kosovo och Makedonien under sommarmånaderna och därmed överfulla. Övriga tider är det härligt att promenera på strandpromenaden tillsammans med stadsborna.

Jag tyckte om Durres och mina två dagar var snabbt till ända. Staden har en hel del intressant att erbjuda en besökare och det är en härlig stad att ströva runt i, speciellt längs havet där det finns många trevliga restauranger att sätta sig på för att njuta av god mat eller en kall öl.

Från Durres tog jag en lokalbuss tillbaka till Tirana och därmed var resan i Albanien avslutad.

Under tre veckor utforskade jag Albanien med hjälp av hyrbil och lokala bussar. Tiden räcker till för att besöka de flesta av de större städerna och Butrint, en av de sevärdheter som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Tyvärr räckte inte tiden till att besöka de små bergsbyarna i norra Albanien. Dessutom hade jag inte hyrt en tillräckligt bra bil, 4-hjulsdriven, för att köra på de smala och dåliga bergsvägarna.

Enligt min uppfattning är det lilla och vackra landet definitivt värt ett besök! Här finns vacker natur, intressanta sevärdheter och vänliga människor som möter en besökare. Det är dessutom fortfarande mycket billigt att turista i Albanien. Res hit innan landet "översvämmas" av turister och njut av ett litet vackert land på Balkan! Jag kan mycket väl tänka mig att besöka Albanien fler gånger.

Det finns många intressanta, fascinerande och spännande platser på vår jord. Läs om några av dessa på min hemsida. 

Till överst på sidan


Uppdaterad 2012-05-17
www.stalvik.com

46 besökare sedan 120506